Mattias Irving gör upp med ytlig moralism och bekväma ställningstaganden. Hur långt är vi egentligen beredda att gå för att låta Haddile stanna i Sverige?
Fredagens Aktuellt berättade om en liten tvåårig flicka vid namn Haddile, som av Migrationsverket ska utvisas från sin kärleksfulla svenska fosterfamilj till Frankrike där ingen väntar på henne.
Vi ickebyråkrater finner oss stå i skräckblandad förundran inför tjänstemännens dödsdans. Har dessa människor blivit döva för sina hjärtans röster, eller är det moralen som har blivit stum? Människan ersätts av myntet som moralens yttersta mått när budgetbalansen blir ett bibelbud.
De kalla räkenskapernas språk har förvisso en stor fördel: Det är tydligt. När väl en människas värde är satt i reda pengar kan besluten om hennes fortsatta hantering reduceras till enkla plus- och minusposter. Bredvid en så galant modell verkar varje annat resonemang opakt och belamrat. Icke mätbara värden är ju så intrinsikalt ovetenskapliga, antibyråkratiska.
Å andra sidan: En sådan frapperande omoral är också den lättaste saken i världen att indigneras över. Det är en oproblematisk syssla att vredgas när en står bland de många och inte bland de få. Vem orkar avvika från sitt bekväma liv som en droppe i havet? Vem orkar desertera från massan i ordets kanske mest bokstavliga bemärkelse, för att bli den enda droppen vatten i en törstande öken?
Den oreflekterade indignationen är ingenting utöver ännu en livsstil som du kunde ha valt ur en katalog: ”moralisk” står det under en bild på två generiska, leende människor; därtill en kort men ändå säljande innehållsbeskrivning och slutligen länkar till de bedrägligt smidiga avbetalningstjänsterna. Nuförtiden har alla råd att vara moraliska.
Du är således numera moralisk enligt livsstilskatalogen: Du äter helst närproducerat och alltid vegetariskt någon dag i veckan. Du gillar hen, men säger inte negerboll. Du tycker även om Spotify eftersom du nu kan lyssna på musik lagligt. Du stödjer Pride. Och du tar givetvis avstånd från sverigedemokrater.
Du kravlar inte i andlös vanmakt på den råkalla grusvägen framför en buss som ska deportera tjugo ansiktslösa människor till tortyr på fjärran stränder, alltmedan ordningsmaktens utsända förbindligt brottar ner ditt ansikte i vägrenens nattsvarta fukt. Den beskrivningen av moralisk finns inte med i livsstilskatalogen.
Det är bekvämt att vara antirasist när ens enda fokus är sverigedemokrater och andra extremister. Vem orkar fortsätta vara antirasist när den största rasisten är staten själv? Men katalogen som du köpt din livsstil ur erbjuder en smidig lösning.
När medierna rapporterar om nästa fall av byråkratiskt vanvett, nästa Hadille, och du känner hur medmänsklighetens kolbädd åter fläktas och fattar eld inombords så har du en enkel och med din valda livsstil förenlig utväg. Du måste varken storma migrationsverket eller lägga dig framför en buss utanför Märsta. Du måste faktiskt inte göra någonting alls, bara du ser till att skriva på uppropet för att X ska få stanna.
Detta fall för vilket du nu brinner så hett tjänar, åtminstone delvis, som ett alibi för att upprätthålla den livsstilsmoralism som så många av oss, och av fullt begripliga skäl, har köpt färdigmonterad ur katalogen. Det är en av varusamhällets mest lyckade transaktioner: Du får moralen, men slipper politiken.
Först den dag då varje fiber i din kropp fattar eld av indignation så slutar moralen att vara en livsstilsmarkör, en alltid-redan färdigkompromissad kostnadskalkyl upprättad mellan dig och samhället. Moral är inte ett tillval till livet, det är ingen inredningsdetalj i oljat regnskogsträ som kan förhandlas bort när det personliga priset blir för högt.
Livsstilsmoralistens tänkande skiljer sig inte från byråkratens. Men hen tillämpar sina plus- och minusposter i skymundan, ofta till och med dolt för hen själv. Det djupast tragiska i denna alltför vanliga gestalt är hur varje uppriktigt underskrivet upprop för en Haddile, eller en Ganna, eller en Nadine, riskerar att snärja hen i en tilltagande alienation i medelmåttan, ett av signaturer staplade på varandra ackumulerat främlingskap inför sin egen medmänsklighets mest kompromisslösa och radikala dimension.
Jesus drev räkenskapsmännen ur templet, men arresterades inte omedelbart för egenmäktigt förfarande, förargelseväckande beteende eller våld mot tjänsteman. Kanske var det andra tider. Likväl: Finns det någon som inbillar sig att Jesus hade agerat annorlunda om templet hade haft bevakningskameror och ordningsvakter vid ingångarna? För den som tror att så var fallet har moral åter reducerats till enkel räkenskap.
Detta är moralens radikala, revolutionära och därmed också smärtsamt olämpliga budskap: Den sätter inte enskilda människors ekonomi och ägodelar i centrum, inte heller någon dogm i någon skrift, oavsett hur uråldrig. Den sätter inte ens demokratin och parlamentariskt folkvaldas beslut i centrum. Justitia är blind för alla påföljder. Moralen är ett förbund i blind tillit mellan människan och skapelsen.
Mattias Irving
På vems sida står du Mattias Irving?
Har inte Haddiles faktiska öde viktigare än ironiserade över det enda möjligheten som vanliga icke organiserade människor har att vissa att dom verkligen har medkänsla som intuitivt stöder den humana och varför inte gudomliga rättvisan som paragraffundamentalistena är döva för?
Livstilsmoralismen är uttryck för den i vanligt fall bekväma vardagsmänniskans nyvaknad samvetet. Varför kräva mer av henne än vad man är i stånd till? Är det inte hoppfullt att samvetet finns där oavsett vilka uttrycksformer det har?
Att skriva under ett upprop är också att ta ställning. Indignationen över ett enskilt fall kan vara början på en större insikt.
Och man kan faktiskt vara ”god” utan att slåss på barrikaderna. Faktiskt…
Vi har alla olika förutsättningar och olika uppgifter/gåvor.
Marcus sr,
Haddiles faktiska öde är varken mer eller mindre viktigt än något annat barn i hennes situation. Jag håller inte alls med om att upprop skulle vara ”den enda möjligheten” för icke organiserade människor. Den första möjligheten är att faktiskt organisera sig.
Självklart ska vi kräva mer av varandra än vad vi är i stånd till. Det är enda sättet att provocera fram en ny och bättre moral än den rådande.
Den stora risken är att spelet mellan medier och Migrationsverket i värsta fall kan skapa illusionen att allting ändå på det stora hela är rätt bra ställt, eftersom folk invaggas i en trygg känsla av att det som är fel ställs rätt efter gemensamma ansträngningar. Inget kunde vara mer fel.
Mattia Irving
Just nu Haddiles öde viktigare än något annat barns öde,eftersom om vi inte tar ansvar för dom som står oss nära,så som hon har nu blivit , har vi ingen legitimitet att ta hand om dom som är långt borta.
Eftersom hon har gjort intryck i våran hjärta och då har hon hamnat in i våran psykologisk utökad familj. Och du måste först ta hand om din familj, annars har du ingen styrka ta hand om resten av världen, eftersom dina tankar och känslor är bundna i ditt lidande barn.
Dessutom människornas agerande i det här fallet tyder på att det är ingen fel i människornas moral men desto mer i systemets moral. Du har väl hört att : ”Senatorerna är goda men senaten är djävulen.” Jag tror inte att människorna ,alltså dom som bry sig och dom är många, har illusioner ang Migrationsverket.
Förstår din poäng, och håller delvis med. Men jag tycker du är orättvis också, därför att vi alla har vår del och i ärlighetens namn brinner vi för olika saker.
I många frågor handlar det om närhet, avståndet gör det alltid lättare att distansera sig. Så fungerar människan. Enskilda öden ÄR viktiga, även detta fall med Haddile, för hon är en enskild person som kan fungera som en ”närhets-givare” och det ger faktiskt näring till frågan. Jag tycker inte heller man kan förvänta sig barrikaderna, vi väljer våra duster och engagemang: situationen i dotterns klass, arbetsplatsfrågan, de saker som påverkar vårt direkta liv..mellan skjutsningen till fotbollen, kulturskolan och förberedelserna till nästa dags viktiga möten, tvätten, nattningen..osv.
och det här med att vi faktiskt väljer att strida för olika saker: jag brinner för att små pojkar inte ska behöva bli omskurna och har många gånger under det senaste året blivit ledsen och chockerad över de icke-engagemang eller ignorans över barnets integritet inom exv kyrko-debatten..gör det då dessa personer omoraliska? de tog inte min inställning och ställde sig inte på barrikaderna?..en liten eftertanke om det här med att sätta sig in i andras situation och val.
en till reflektion till: om du vill göra mig en tjänst Mattias,
vore intressant om du kunde kombinera dina tankegångar en av dina tidigare artiklar om berättelsens makt. Har varit på flera föreläsningar i jobbet om hur just storytelling kan bli en mycket effektiv företagskulturförändrare och kulturförändrare. Avsaknaden av förståëlseför hur människan reagerar på berättelser, igenkännande denna artikel var det jag reagerade på. I din andra artikel gör du en mycket bra reflektion kring just detta.
http://seglorasmedja.se/post10120/utan-berattelse-inget-liv/
En annan reflektion/exempel, jag själv reagerade en del på det enorma engagemang som media la på de fängslade journalisterna (inkl Seglora). Det är ju ännu mer horribelt för alla de som inte får samtal på regeringsnivå etc. Är inte det liknande denna situation?
60% av alla ensamkommande som flyr till Europa kommer till Sverige. Vi tar emot 60%. Naturligtvis kan vi inte skicka någon till Frankrike lika lite som till Italien för vi vet ju hur hemskt det är där
Du får det att låta som att det skulle röra sig om några stora antal. Det är det inte. Att resten av Europas länder vägrar ta ansvar för andra människor innebär givetvis inte att vi ska sluta.
Vet inte riktigt vad du försöker komma åt genom att ironisera över att det skulle vara så hemskt i Frankrike eller Italien. Det framstår som att du tycker att det är nödvändigt att skilja Hadille från hennes familj bara för att det vore taskigt mot Frankrike annars. Men det kan väl knappast vara vad du menade. Eller?
Markku,
jag delar faktiskt helt din världsbild. Det är inget fel på vår moral när vi upprörs över turerna kring Haddile, och det är också viktigt att vi får andra ansikten att relatera till, det är de personliga berättelserna och mötena som väcker vår moraliska passion, inte de anonyma strukturerna. Problemet är ju att vi inte kan fortsätta att uppröras i det lilla år ut och år in. Då kommer ingenting förändras. Som medborgare har vi också själva det yttersta ansvaret för att ställa saker rätt i de beklagliga fall där politiken misslyckas. Att inte ta det ansvaret ensam är förståeligt, men då måste en inse att det är den politiska ensamheten som är bekymret, inte sakfrågan. När nu många unisont visar sitt missnöje, då är det bättre läge än någonsin att faktiskt agera. Men då måste en ta med sig sin moraliska glöd in i den politiska gärningen. Det är inte helt lätt gjort.
Hej Mattias,
Jag menar bara att media hela tiden får det att låta som att vi har en inhuman invandringspolitik . Jag tycker inte vi har det. Sverige är ett utav de länder som har det mest generösa mottagandet av flyktingar och invandrare i hela Västvärlden. För någon vecka sen blev det klart att alla som kommer från Syrien får stanna och det är bra.
Comments on this entry are closed.