Mattias Irving gör upp med ytlig moralism och bekväma ställningstaganden. Hur långt är vi egentligen beredda att gå för att låta Haddile stanna i Sverige?

Fredagens Aktuellt berättade om en liten tvåårig flicka vid namn Haddile, som av Migrationsverket ska utvisas från sin kärleksfulla svenska fosterfamilj till Frankrike där ingen väntar på henne.

Vi ickebyråkrater finner oss stå i skräckblandad förundran inför tjänstemännens dödsdans. Har dessa människor blivit döva för sina hjärtans röster, eller är det moralen som har blivit stum? Människan ersätts av myntet som moralens yttersta mått när budgetbalansen blir ett bibelbud.

De kalla räkenskapernas språk har förvisso en stor fördel: Det är tydligt. När väl en människas värde är satt i reda pengar kan besluten om hennes fortsatta hantering reduceras till enkla plus- och minusposter. Bredvid en så galant modell verkar varje annat resonemang opakt och belamrat. Icke mätbara värden är ju så intrinsikalt ovetenskapliga, antibyråkratiska.

Å andra sidan: En sådan frapperande omoral är också den lättaste saken i världen att indigneras över. Det är en oproblematisk syssla att vredgas när en står bland de många och inte bland de få. Vem orkar avvika från sitt bekväma liv som en droppe i havet? Vem orkar desertera från massan i ordets kanske mest bokstavliga bemärkelse, för att bli den enda droppen vatten i en törstande öken?

Den oreflekterade indignationen är ingenting utöver ännu en livsstil som du kunde ha valt ur en katalog: ”moralisk” står det under en bild på två generiska, leende människor; därtill en kort men ändå säljande innehållsbeskrivning och slutligen länkar till de bedrägligt smidiga avbetalningstjänsterna. Nuförtiden har alla råd att vara moraliska.

Du är således numera moralisk enligt livsstilskatalogen: Du äter helst närproducerat och alltid vegetariskt någon dag i veckan. Du gillar hen, men säger inte negerboll. Du tycker även om Spotify eftersom du nu kan lyssna på musik lagligt. Du stödjer Pride. Och du tar givetvis avstånd från sverigedemokrater.

Du kravlar inte i andlös vanmakt på den råkalla grusvägen framför en buss som ska deportera tjugo ansiktslösa människor till tortyr på fjärran stränder, alltmedan ordningsmaktens utsända förbindligt brottar ner ditt ansikte i vägrenens nattsvarta fukt. Den beskrivningen av moralisk finns inte med i livsstilskatalogen.

Det är bekvämt att vara antirasist när ens enda fokus är sverigedemokrater och andra extremister. Vem orkar fortsätta vara antirasist när den största rasisten är staten själv? Men katalogen som du köpt din livsstil ur erbjuder en smidig lösning.

När medierna rapporterar om nästa fall av byråkratiskt vanvett, nästa Hadille, och du känner hur medmänsklighetens kolbädd åter fläktas och fattar eld inombords så har du en enkel och med din valda livsstil förenlig utväg. Du måste varken storma migrationsverket eller lägga dig framför en buss utanför Märsta. Du måste faktiskt inte göra någonting alls, bara du ser till att skriva på uppropet för att X ska få stanna.

Detta fall för vilket du nu brinner så hett tjänar, åtminstone delvis, som ett alibi för att upprätthålla den livsstilsmoralism som så många av oss, och av fullt begripliga skäl, har köpt färdigmonterad ur katalogen. Det är en av varusamhällets mest lyckade transaktioner: Du får moralen, men slipper politiken.

Först den dag då varje fiber i din kropp fattar eld av indignation så slutar moralen att vara en livsstilsmarkör, en alltid-redan färdigkompromissad kostnadskalkyl upprättad mellan dig och samhället. Moral är inte ett tillval till livet, det är ingen inredningsdetalj i oljat regnskogsträ som kan förhandlas bort när det personliga priset blir för högt.

Livsstilsmoralistens tänkande skiljer sig inte från byråkratens. Men hen tillämpar sina plus- och minusposter i skymundan, ofta till och med dolt för hen själv. Det djupast tragiska i denna alltför vanliga gestalt är hur varje uppriktigt underskrivet upprop för en Haddile, eller en Ganna, eller en Nadine, riskerar att snärja hen i en tilltagande alienation i medelmåttan, ett av signaturer staplade på varandra ackumulerat främlingskap inför sin egen medmänsklighets mest kompromisslösa och radikala dimension.

Jesus drev räkenskapsmännen ur templet, men arresterades inte omedelbart för egenmäktigt förfarande, förargelseväckande beteende eller våld mot tjänsteman. Kanske var det andra tider. Likväl: Finns det någon som inbillar sig att Jesus hade agerat annorlunda om templet hade haft bevakningskameror och ordningsvakter vid ingångarna? För den som tror att så var fallet har moral åter reducerats till enkel räkenskap.

Detta är moralens radikala, revolutionära och därmed också smärtsamt olämpliga budskap: Den sätter inte enskilda människors ekonomi och ägodelar i centrum, inte heller någon dogm i någon skrift, oavsett hur uråldrig. Den sätter inte ens demokratin och parlamentariskt folkvaldas beslut i centrum. Justitia är blind för alla påföljder. Moralen är ett förbund i blind tillit mellan människan och skapelsen.

Mattias Irving