På söndag firas Mikaelidagen i våra kyrkor. Änglarnas söndag under kyrkoåret är också en hängivenhetens högtidsdag. Ewa Lindqvist Hotz skriver i sin krönika om teologen och författaren Emilia Fogelklou och det livsnära förhållningssätt till livet som hon modigt gestaltade i skola och samhälle.
”Man ser dem inte med sina vanliga ögon, de kan lika lite avbildas som toner kan målas eller färger höras…”
Kväkaren, författaren och teologen Emilia Fogelklous metaforiska beskrivning av änglarna, så ovanlig i sin avsaknad av påtvingad naivitet, finns med i Allvarsstunder från 1903. Boken med den förföriskt vackra titeln författades som en lärobok. Den var ett konkret uttryck för Emilia Fogelklous sökande efter att formulera en äkta och livsnära religionssundervisning.
I klassrummet på den pedagogiskt nyskapande Göteborgs högre samskola fick i början av förra seklet den unga lärarinnan fria händer. Ellen Keys då nyutkomna Barnets århundrade var något av en helig skrift på läroinstitutionen, som dessutom var konfessionslös i sin religionsundervisning – mycket ovanligt på den här tiden. Influerad av Keys epokgörande nya idéer om barnets rättighet att fritt utveckla sin individualitet och personlighet, bjöd Emilia Fogelklou in eleverna till ett förutsättningslöst samtal om andlighet som stod i stark kontrast till den svårsmälta dogmatik och torra moralkakor som var den själsliga näring som vanligtvis serverades i skolans värld vid den här tiden.
Emilia Fogelklou sökte utveckla en mer lustbetonad hållning till tro genom ett egalitärt förhållningssätt i klassrummet. Hennes pedagogik utgick mer ifrån den rikedom som fanns i den andliga erfarenhet som lärare och barn delade med varandra snarare än den återvändsgränd som tidens mer eller mindre auktoritära teologiska rättvinkladhet kunde erbjuda.
Oumbärligt för undervisningen var, förutom religiösa urkunder även konsten, musiken och givetvis också skatter från litteraturens och poesins världar, allt som inspirerade människan att komma i kontakt med sin inre grundton, med sin egen inre erfarenhet, sin egen inre auktoritet.
Det pedagogiska pionjärsarbete som Emilia Fogelklou i början av seklet utförde i skolan kom hon under efterföljande decennier att gestalta på andra håll i samhället, dels inom ramen för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstads liv och verksamhet, dels inom Vännernas samfund, Kväkarrörelsen, som hon var med om att etablera i Sverige.
Den genomgående tankegången och utgångspunkten i båda dessa sammanhang var att det varje människa finns ett inre ljus, en gudomlig låga som vill leda genom livet, och att detta ljus, denna inre ledning är den främsta källan till kunskap om Guds verklighet.
Lite modstulet kan jag konstatera att något väsentligt har gått i baklås i fråga om synen på religionens plats i människors liv i vårt samhälle i vår tid. I ljuset av min egen samtid framstår Emilia Fogelklous hängivna hållning till bildning och andlig fördjupning som två livsnödvändiga förutsättningar för att vi som människor skall kunna bottna i våra liv, i våra egna unika personligheter, som en djärv vision. Det var den inre erfarenhetens auktoritet som bar Emilia Fogelklou livet igenom.
Ewa Lindqvist Hotz
Det finns ingen orsak att vara nedstämt angående religionens plats i våran liv. ”vår tid” och”människornas liv i samhället ” är för stort med det finns dom som har ljuset med sig och vilka bär stafett vidare mitt i bland oss. Tex alla unga kvinnor som läser till präst. Dom är som en ny folkrörelse inom kyrkan. Det är för tidigt att se vad generationer som dom har uppfostrat kommer att se ut.
”Ingenting är så otryggt som slita ont utan mening; intet så tryggt som att – ur solidaritet – ha hittat ett svindlande stort mål att slita ont” Emilia Fogelkolu.
Markku Hirn
Vännernas Samfund
En av dom texter,
jag verkligen känner igen mig själv,
som min egen Klangbotten.
Tack Ewa Lindqvist Hotz.
Bra formulerade texter, är som en öppen dörr till gemenskap.
Vi blir frisläppta till källan som är i oss alla ♥
Stefan & Siv på Draknyckeln i Järna
Efter att ha travat igenom åtskilligt under livet så infinner sig reflektionen – finns det andlighet? Eller är det bara ett annat ord för vårt förhållningssätt till den realitet få av oss känner till? När vår ogrundade tilltro till auktoriteter har ersatt vårt eget sökande efter denna verklighet? Tillåter religionen i vilken form den än finns detta personliga sökande? Tillåter den att jag finner något som inte stöds av Läran? Jag betvivlar det efter vad jag sett. En större öppenhet inför den verklighet få av oss känner vore kanske en bättre utgångspunkt än att okritisk anamma diverse skrifter som i vart fall inte är faktamässigt säkerställda. Att tro sägs vara fint, men vad tror vi då på? Auktoritet, Lära? Är det en sund inställning? Mitt eget sökande har visat på en verklighet som är väsentligt större och ljusare än den som någon religion har kunnat förmedla. Men jag har funnit en trångsynthet som skrämmer. För religionen har tydligen fortfarande MAKTEN över SINNET som den primära målsättningen.
Inte förrän man ger upp den ambitionen kan vår civilisation utvecklas till något positivt.
Varje varelse bär inom sig sin sanning och tillsammans med alla andra bildar detta den totala sanningen. Alla delar behövs, ingen är oumbärlig.
Kommentera gärna!
Comments on this entry are closed.