När fångenskap och frihet samexisterar

Smedjans Ewa Lindqvist Hotz predikade på Seglora smedja-gudstjänsten i Sofia församling på Mikaelidagen.

Varje år på den Helige Mikaels dag läser vi Uppenbarelseboken om hur ärkeängeln Mikael och hans änglar besegrar himlarymdernas dödskrafter.

Om författaren bakom Uppenbarelseboken vet vi inte så mycket mer än att han kallar sig Johannes och att han skriver sin märkliga text från fängelseön Patmos i Medelhavet. Till skillnad från profeten Daniel i dagens gammaltestamentliga läsning ur Daniels bok, har Johannes ingen befrielse att vänta. Till honom kommer ingen ängel. Han sitter där han sitter på ön i sina bojor. Johannes liv, liksom hans död, är helt i händerna på den brutala totalitära regim som placerat honom i fängelse.

Även om Uppenbarelseboken bitvis är svårtillgänglig läsning, så är den en bra sak att vi inte slutar att läsa den i vår tid, att vi inte lämnar den därhän. Uppenbarelseboken är en viktig påminnelse om att vi som kristna står i en fängelsetradition, att fängelset är den enskilda yttre omständighet som i den tidiga kyrkans historia mer än något annat präglade trosinnehållet. Det var fängslade dissidenter, de tidens Aung San Suu Kyi, Nelson Mandela och Ai Wei Wei som blev de första uttolkarna av det i praktiken innebar att följa Jesus.

Paulus som skrivit de flesta av nya testamentets böcker berättar i sina brev till församlingarna att han skriver ”i bojor”, alltså från fängelset. Precis som Paulus blev ju (förutom Jesus) Johannes döparen, Petrus och många fler fängslade och avrättade på grund av sin vägran att underkasta sig det våldsamma och ekonomiskt förslavande samhällssystem som den romerske kejsaren upprätthöll genom sina regionala ståthållare vid den här tiden. Den nya judiska sektens anhängare proklamerade Guds rike som en motbild mot den romerska kejsarens. För detta fick de betala med sina liv.

Den katolske munken Daniel Berrigan har sagt att ”Det är en del av visdomen i de religiösa traditionerna att alltid förhålla sig skeptiska till vad den politiska makten har för sig.” I en kyrka som vår, så starkt präglad av det svenska majoritetssamhällets medelklassidentitet, i en kyrka som vår, som under många sekel ekonomiskt och organisatoriskt har varit statens, kan det vara utmanande att leva denna vishet, att förvalta detta vishetsarv av samhällskritik. Den inomkyrkliga kritik som Svenska kyrkans diakoner till en början mötte när de i våras utifrån sin pastorala erfarenhet i församlingar runt om i landet mobiliserade mot nedskärningarna i den svenska sjukförsäkringen är ett exempel på denna ängslighet.

Filosofen och historikern Bengt Kristensson Uggla har sagt att vi svenskar lever i ett land där vi inte varit med om krig på över två hundra år har förlorat förmågan att ta till oss vad krig och totalitära regimer kan göra med människor. Samtidigt som freden gett oss allt; demokrati, välstånd, välfärd, har den långa fredstiden inympat en olycklig oförmåga hos oss att läsa av och förstå vad det på djupet innebär att leva och överleva i skuggan av våld och död.

Jag tyckte att jag kände av den där fredsskadan som Kristensson Uggla talar om inuti mig när jag följde presskonferensen med de Johan Persson och Martin Schibbye i samband med att de efter 14 månader blev befriade från den den etiopiska regimens fängelse. Djupt imponerad av att de överlevt vidrigheterna i fängelset och rörd över att de nu vill fortsätta kamp mot den etiopiska regimen orättfärdigheter och för frisläppandet av andra politiska fångar såsom Dawit Isak, känner jag samtidigt ett främlingskap inför dem och deras berättelser. Det är den där fredsskadan som ger sig till känna genom en osynlig vägg av välfärd som separerar deras berättelser och från de berättelser som är referenspunkter i mitt eget inre.

Ett annat tillfälle då jag på allvar kände av den där fredsskadan, den separerande välfärdsväggen inom mig, var när jag för snart ett år sedan fick möta en av de Burmas mest kända politiska aktivister som nyligen hade släppts fri. Efter femton år i det beryktade Inseinfängelset av sjukdom, tortyr och långa perioder av isoleringscell satt han framför oss, avmagrad och tydligt märkt av tortyren, men i välkammat hår och nystruken vit skjorta. Han förklarade för oss att alla år innanför murarna hade varit ett andligt arbete i kampen för Burmas frihet. Nu var han redo att fortsätta det politiska arbetet utanför murarna.

Jag tror att den där känslan av separation kommer sig av att det  liksom inte fanns kategorier att intellektuellt eller emotionellt placera varken den fruktansvärda ondska som han hade varit med om i fängelset eller den änglalika godhet han gav uttryck för nu när han släppts fri. Hur var det möjligt att denna livs levande människa som satt framför mig hade kunnat överleva åratal av massiv förnedring och att han nu satt framför oss i vit nystruken skjorta, till synes redo att gå till jobbet?

Nyligen hörde jag den amerikanske bibelexegeten och aktivisten Ched Myers föreläsa. Myers budskap är att vi som bibelläsare alltid måste komma ihåg att de texter som vi möter i bibeln har kommit till i specifika historiska situationer, de är författade av verkliga människor som levde under verkliga politiska och ekonomiska förhållanden. Om vi inte förhåller oss till det historiska sammanhanget, riskerar vi att förytliga och förvränga budskapet på ett sätt som dränerar det på relevans i de sammanhang där vi lever och verkar idag.

Myers menar att den psykologiserande och spiritualiserade läsning av bibeltexten som man under decennier ägnat sig åt på många håll i den rikare delen av världen är djupt allvarsam.  Bibeltolkningen har här enligt Mayers kommit att bli förytligad och världsfrånvänd, något som också bidragit till att som passivisera kyrkan ifråga om samhällsengagemang, skapat en ängslighet inför uppgiften att stå upp för människan för det mänskliga i samhället.

Meyers menar att det är hög tid att vi i väst ”av-disneyfierar” Nya testamentet. Med hjälp av bibelhistorisk kunskap behöver vi lära oss att läsa bibeln på ett sätt som inspirerar till engagemang i den historia som vi själva är med om att skapa genom våra egna liv.

Jag kommer att tänka på teologen, kväkaren och författaren Emilia Fogelklou som kallade den starka mystika erfarenhet som hon var med om som helt ung för en ”verklighetsupplevelse”. Det gudomligas genombrott i hennes liv drev henne inte bort från världen (ut i det Meyer kallar ”teologernas Disneyland”). Tvärtom drog den henne in i samhällsdebatten, in i ett aktivt engagemang för kvinnorna, för freden, för medmänskligheten. Att Emilia Fogelklous andliga upplevelse samtidigt blev ett politiskt uppvaknande är inte unikt. Historien har visat oss att mystik och politik ofta går hand i hand. Prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer författade psalmen I goda makters underbara omsorg(817 i Psalmer i 2000-talet) i nazisternas fängelse några veckor före sin avrättning. Ända in i döden vägrade han underkasta sig till nazisternas våldsherravälde, just för att hela hans liv präglades av den djupa inre erfarenheten av att vara buren av kärlekens makt.

En bibeltext som riskerar kommer i vägen för våra ”disneyfieringstendenser”, våra tendenser att krympa och förytliga vår läsning, är just Uppenbarelseboken. Om vi tar till oss Ched Meyers uppmaning att göra upp med en förytligad läsning av bibeln, kan vi se att den märkliga episteltext som vi läser år efter år på Mikaelidagen om kampen i himlen, tränger fram en mycket jordisk och konkret kamp mot politiskt och ekonomiskt förtryck. Vi kan se Johannes som den dissident han är.

Bland kristna i Burma är det märkvärdiga språk som Johannes använder i Uppenbarelseboken en självklarhet. I Burma har de kristna församlingarna, precis som Johannes, egen erfarenhet av att vara övervakade. Varje söndag sitter säkerhetspolisens angivare i bänkarna i kyrkan. Den övervakade situation som de själva befinner sig i den burmesiska kontexten gör att de enkelt kan se att Johannes underliga språkbruk i själva verket är en nödvändighet för att han skulle kunna skriva dessa rader för två tusen år sedan, men också för att de skall kunna läsa dem i sina kyrkor idag. För dem som själva känner den totalitära statens övervakande tentakler inpå sina liv, är det uppenbart att Johannes ”kodar” texten genom att förlägga berättelserna till himlen, till drömmarnas och visionernas värld, till tidens slut, för att regimens lakejer, vakterna i fängelset på Patmos eller säkerhetspolisens angivare i bänkraderna bland de kristna i Burma inte skulle förstå att i centrum för de kristnas föreställningsvärld finns en Gud som valt sida, de fattigas, de utsattas, de förtrycktas.

Kraften i det kodade språket fascinerar. Det finns något djupt mänskligt i denna trotsiga vilja att kommunicera, denna obändiga längtan hos oss människor efter varandra, efter att dela liv. Kodspråket blir en frizon för att tala om det som djupast berör, som en frizon för det mänskliga.

Det är inte en slump att stor litteratur, dramatik, musik och poesi har formats som kodspråk i skuggan av totalitära regimer. Gestaltningen, när ett budskap får kropp i bildens eller berättelsens form blir i dagens Etiopien eller Burma eller för två tusen år sedan på fängelseön Patmos, det enda sättet att kunna tala om det verkligt viktiga. Utmärkande för det totalitära är ju bokstavligheten, oförmågan att kunna avläsa sådant som pågår mellan raderna, mellan människorna. Så är och förblir det totalitära systemets största svaghet oförmågan att se kraften i det mänskliga.  Och det är just detta, mina vänner, som är det riktigt, riktigt hoppfulla.

”Två fångar vars celler ligger bredvid varandra.
De kommunicerar genom att knacka på väggen.
Väggen är det som skiljer dem åt,
men även deras kommunikationshjälpmedel.
Det är samma sak med oss och Gud.
Varje separation är en koppling.”

Simone Weil