IKEA avslöjar mer än de osynliggör när de retuscherar bort samtliga kvinnor ur sina kataloger för den saudiska marknaden, menar Mattias Irving i sin måndagsspaning.
När IKEA omdömeslöst osynliggör kvinnor i Saudiarabien lägger sig företaget så pass nära den ideologi som ligger bakom hela det saudiska förtrycket att ideologin själv förs fram i ljuset. Det kunde betraktas nästan som en revolutionär handling från IKEA:s sida. Tilltaget kunde vara hämtat ur en satirisk tidskrift.
Intressantare än det faktum att IKEA (i likhet med den svenska regeringen) väljer att vika sig för ekonomiska intressen, är att föra fram just synlighetens betydelse för Saudiarabiens kvinnoförtryck. För att åskådliggöra med ett enkelt exempel: Även om du skulle tilltala mig med glåpord eller kränkningar i den offentliga diskussionen så har du därmed ändå öppnat ett fält där jag intar en plats (om än otacksam) i diskussionen. Därmed är jag åtminstone inte osynlig.
IKEA hade faktiskt förolämpat människosläktet mindre grovt genom att följa gammal reklamsed och bara beskriva halva Saudiarabiens befolkning i allmänt föraktfulla och sexistiska termer. Genom att ta bort alla kvinnor ur sina kataloger har IKEA gått över en allvarlig gräns. När hela hennes existens bara tillåts upphöra genom att trycka på en knapp, då görs kvinnan inte ens äran att demoniseras. Inte ens det rummet är öppet för henne i samtalet. Hennes försvinnande måste därför inte heller rättfärdigas.
En av de mest färgstarka och välkända anekdoterna ur den saudiska historien av kvinnoförtryck är utan tvivel tragedin då sedlighetspolis för ett antal år sedan tvingade in ett tiotal kvinnor tillbaka i en brinnande byggnad eftersom de inte var ordentligt påklädda. Det har med all säkerhet skrivits hyllmeter om händelsen och den kliniska kylan i myndighetsutövandets hantering av människor i livsfara fortsätter att uppröra, många år senare.
IKEA:s tilltag speglar denna tragedi genom att förmera precis samma grundideologi som i sin fulländning leder inte till hat, utan till likgiltighet. Kvinnor ska inte synas.
Historien lär oss att det enda sättet att i längden rättfärdiga ett förtryck är genom att omdefiniera det och desarmera dess laddning. Vi kan till exempel intala oss att vi förtrycker för de förtrycktas egen skull, så som var fallet under kolonialiseringen av Afrika, eller i maktens historiska förtryck av arbetare och livegna: De som inte är förmögna att ta hand om sig själva måste tas i handen och ledas. Det är för deras eget bästa.
I den västerländska traditionen av kvinnoförtryck återkommer ständigt figuren med jorden som ska förädlas, ryckas ur en vildvuxet kaotisk immanens och bli ”kulturbygd”, underkastas civilisationen. På samma sätt har den arketypiska kvinnan ställts upp som hemmahörande i just naturens domäner, ett varande som är inneslutet i sin egen kroppslighets tröghet, oförmögen att ta till sig det tekniska, civiliserade.
Det anknyter till en andra tankemodell för att rättfärdiga förtrycket, en mer diabolisk, mer intrikat sådan: Det går inte att förtrycka något som saknar en egen subjektivitet. Vi kan tämja jorden genom att bruka den, men vi kan aldrig säga att vi ”förtrycker” jorden i det att vi förädlar den.
För att översätta den tankemodellen på människor måste deras mänskliga närvaro negeras på ideologisk väg. Deras annanhets subjekt måste effektivt utplånas ur diskussionen. En ideologi måste därför komma till stånd som avlägsnar halva mänskligheten ur samhällets blickfång. Antingen draperas kvinnokroppen i väldiga mängder tyg, eller i lika stora kvantiteter mystik och lögner. Effekten blir densamma: Människan försvinner och bara ytan blir kvar, och den måste döljas till varje pris.
Varje sådan ideologi, vare sig den kallas salafism eller sekelskiftesromantik, får kraft av en övergripande maktstruktur i förhållandet mellan män och kvinnor. Det är den strukturen som vi ska angripa, inte de många ideologier som föds i dess spår, precis som det är kvinnan, människan, vi måste se – inte hur mycket eller lite kläder hon väljer att bära. Annars kommer vi ofrånkomligen och ofrivilligt att hoppa från en ideologi till en annan, från en förtryckande strategi till en annan.
IKEA är bland de bästa i världen på att göra vad företag ska: Generera vinst. Det uppnås inte genom att vara kontroversiell och kulturellt framåtskridande. Den minsta gemensamma nämnaren är den enda trygga vägen att gå för ett företag som känner sitt ansvar inför sina ägare.
Det innebär att IKEA aldrig kommer ligga i händelsernas framkant när det gäller att skapa en jämställd värld. De kommer ständigt att släpa efter, för att kunna följa den mest opportuna utvecklingen. I fallet med de borttagna kvinnorna i Saudiarabien blir det beteendet givetvis särskilt markant, men det borde inte förvåna någon.
Det handlar om det ”allmänna rummets” neutralitet, eller icke-neutralitet?
I det allmänna rummet anses kvinnor tydligen i Orienten vara oskyddade, om de inte befinner sig tillsammans med någon, antingen med manliga släktingar, eller med andra kvinnor?
Ensamma kvinnor i detta allmänna rum anses vara ”tillåtna” för just ”allmänheten”, d.v.s ”vem som helst”, därför att kvinnorna just inte verkar vara ”tillhörande” någon eller några, utan verkar vara ”lediga” just därför att de inte befinner sig i sällskap?
Nu är frågan den, om det är så att det i det manliga psyket faktiskt föreligger tendenser och viljor, att faktiskt vilja, om möjligheten därtill finns, att ”gripa tillfället” inför en ”ensam”, till synen ”ledig” kvinna, dvs. alltså en kvinna som inte verkar ”tillhöra” någon eller några, och försöka närma sig henne på ett ”personligt” och ”icke-neutralt” sätt, och att sådana tendenser kan finnas utbredda i just nationer med starka skillnader mellan män och kvinnor, så behöver kanske en ”ny-inlärning och ny-omställning” ske, bland flickor och kvinnor i ett land som Sverige?
OM det verkligen är en verklighet i det manliga psyket hos kanske en ganska stor del av män på jorden, att inför kvinnor, i just det allmänna, neutrala samhälleliga rummet ta varje tillfälle i akt att kunna ”närma sig” sådana ensamma, till synes ”lediga” kvinnor, så behöver man kanske lära sig att förstå sådana tendenser?
Kanske är det då förnuftigt för flickor och kvinnor att inte vistas i det allmänna rummet ensamma? Och om de vistas där, att verkligen se till att vara skylda? Och absolut inte bemöta mäns blickar som kanske söker kontakt med en ”ledig” kvinna? Mannens psyke ser en ”chans”, och försöker göra ett ”kontakt”-försök, i en inbillad föreställning om att den ensamma och ”lediga” kvinnan verkligen skulle vara intresserad av något närmande från en komplett okänd man, eller verkligen vilja få ”uppmärksamhet”?
(”Tillfället gör tjuven” heter det ju? Om det skulle finnas en massa ”diamanter”, eller ”guldkedjor”, som låg omkringströdda i det ”allmänna rummet”, till synes utan någon ”ägare”, så skulle nog också många kanske vilja ”plocka till sig” dessa ”dyrgriper” och ”värdesaker”? Flickor och kvinnor är helt enkelt för många heterosexuella män som ”dyrgripar”, och ”värdesaker”, som representerar ”värden” som är ”attraktiva”?…)
Att det finns en ”tradition” i länder som t ex i Sverige, att en man inte oinbjuden, eller uppmuntrad därtill, tar någon personlig kontakt med en till synes ensam kvinna, i det neutrala, allmänna rummet,(en kvinna som kanske inte alls är ”ledig”), t ex på bussar, gator och torg, affärer eller i hissar et cetera, det behöver inte betyda att den traditionen är begriplig, eller ens verkar naturlig, för andra folks män, med andra synsätt, andra vanor och traditioner, andra åsikter och perspektiv?….
Comments on this entry are closed.