Anders Jonåker, teologidoktorand i Uppsala, diskuterar behovet av en samhällsdebatt som sätter mötet mellan människor i centrum. Hur skall människor kunna närma sig varann om det bara är ordet rättigheter som ständigt ska ältas?

Yttrandefrihetens opinion fortsätter outtröttligt stava på sitt mantra. Allt från koranbränning till Vilks främlingsfientliga sympatier försvaras med näbbar och klor. Journalister och debattörer driver numera vecka efter vecka sin rätt att uttrycka sig. Denna rätt är en grundbult i demokratin och måste försvaras.

Jag har tidigare ifrågasatt Lars Vilks ärende som jag menar helt missar det avgörande för yttrandefriheten: att värna samhällets centrala frågor om gemenskap, ömsesidighet och välfärdens villkor. Men jag vill samtidigt på en gång vara tydlig med detta: Vi har vår fulla rätt att uttrycka oss. Detta måste givetvis försvaras.

Men hur skall man någonsin komma vidare i en svår diskussion om kulturrelationer, när rättigheterna hela tiden lyfts fram som det främsta och även det enda argumentet? Finns det inte också skyldigheter? Är det inte fler värden som skall bygga förtroenden? Jo, all demokrati bygger på en balans mellan rättigheter och skyldigheter, men i de allt mer lättkränktas bygder är det sällan detta hörs i diskussionen.

En grundläggande fråga för demokratisk utveckling är hur människor skall närma sig varandra och på sikt kunna leva tillsammans. I länder med lika röst och medborgerliga val, är individens rättigheter och skyldigheter centrala brickor i detta samhällsbygge. Men det krävs mer för att ett samhälle skall hålla på sikt.

Demokrati som teknik är så steril att den snart vittrar sönder. Frågan om hur man som människor närmar sig varann i dess olika relationer är helt avgörande för om ett samhälle skall hålla på sikt. Detta klargjordes genom en nydanande sociologi i början av 1900-talet av bland annat Ferdinand Tönnies, som med det klassiska paret Gemeindschaft und Gesellschaft (Gemenskap och Samhälle) utvecklade en teori om samhällsbyggets villkor.

Ett samhälle utan gemenskapsband kommer sakta falla sönder. Detta gäller på alla nivåer och då även världssamfundet. Hur olika kultursfärer närmar sig varandra är därför helt avgörande för dess hållbarhet. Äktenskap som knakar, vänskap som brister men också relationen mellan folk och världens olika kulturområden behöver ständigt arbeta på denna relationsfråga.

Här måste man fråga sig om detta upprepande av rätten att uttrycka sig verkligen leder vidare? Är det inte så att västvärlden men sin demokratiska stolthet nu måste ta ett steg framåt för att tränga igenom juridiska stålkonstruktioner, in mot en mer ombonad livsmiljö och vad det egentligen handlar om: hur vi i olika kulturområden skall kunna leva tillsammans?

I Sverige var bland annat folkrörelserna den demokratiska vagga Tönnies framhåller som avgörande för samhällets hållbarhet. Civilsamhället har här ett betydande ansvar. I vår tid av världshistorien är detta i hög grad präglat av information och medialt utbyte, där media och debattörer framstår som särskilt ansvariga för den relationella kommunikationen.

Är det inte också så, att demokratier rent av har ett större ansvar för detta samtal? Än så länge är en etisk resning helt frånvarande i rättighetsdebatten, vilken allt mer antar sandlådenivåer, nu senast i Johanne Hildebrandts kolumn på SvD:s ledare 1/10 som ställer sig i kön av ”upprapande” från föregående jämlikar.

Frågan är när också media och debattörer skall börja ta det ansvar som hon själv efterfrågar i slutet av artikeln? Ett ansvar som i betydligt större utsträckning handlar om ett ömsesidigt samtal om hur våra kulturer skall kunna leva tillsammans. Det ständiga malandet av rättigheter är uttröttande inte bara för den andra kulturen, utan även av oss som deltar och lyssnar till mediabruset. Ett ömsesidigt relationellt kommunikationsarbete väntar på sina uppdragsgivare och utförare.

Anders Jonåker