Kristdemokraternas Ungdomsförbund KDU syntes mycket i morgontidningarnas debattsidor förra veckan. Mattias Irving reagerar på både moralism och regelrätta lögner från förbundets sida.

”Som kristdemokrat är naturligtvis ryggmärgsreflexen att känna en djup sympati för dessa människor”… Ungefär så inledde Kristdemokratisk Ungdoms rättspolitiska talesperson Mimmi Westerlund sin debattartikel i DN i lördags.

Tydligen löpte inte den sympatin tillräckligt djupt för att Mimmi skulle avstå från att kalla ”dessa människor” för en lång rad saker det saknas belägg för, bland annat aggressiva, kriminellt organiserade, behärskade av en ”roffa-åt-sig”-mentalitet. Hon skriver om Stockholms tiggare. Det ”aggressiva tiggeriet” borde förbjudas, och till sin hjälp frambesvärjer hon bilder av hotfulla tiggare som håller fast folk och lite som busar på skolgården tvingar till sig mikrodonationer i en slags mikrorånsituation.

Jag har levt i Stockholmstrakten av och till i rätt många år och rest kollektivt närmast dagligen, alla möjliga tider på dygnet, i fem års tid. Jag har aldrig ens hört talas om denna aggressivitet som Westerlund tycker är en del av stadsbilden. Så jag ringde runt till några vänner i Stockholm. Efter samtal med fem personer som har bott och rest i Stockholm hela sina liv kändes det inte som att det var idé att ringa några fler. Ingen av dem har varken upplevt eller hört talas om någon incident sådan som Westerlund beskriver. Däremot var en av dem med om att en tiggare i Liljeholmens T-bana blev högljutt utskälld igår av en äldre herre.

Sanningen att säga har jag faktiskt hört talas om de aggressiva tiggarna. Jag har hört om dem från segregerade överklassmänniskor som säger sig aldrig åka tunnelbana eftersom den är så farlig. De kan få en knarkspruta i benet. De åker aldrig söder om Gamla stan. Slussen är off-limits.

Westerlund vittnar inte om en problematik som existerar i verkligheten. Däremot finns det en mycket gammal, kulturell kod som hon anropar och sätter i spel i sin artikel: Att den fattige skulle vara mindre moralisk än den gängse medborgaren med arbete och social status. Sådana föreställningar låg en gång i tiden till grund för inrättandet av tukthusen där medellösa skulle hållas ”sysselsatta” i moralens namn, i enlighet med den gamla devisen att overksamma händer utför djävulens arbete. Den som spärrades in i dessa moralfrämjande anstalter tvingades ofta arbeta sig till döds med någon av de många slavsysslor som behövdes för att hålla det unga industrialiserade samhället på fötter.

Det hade varit illa nog att en högt uppsatt politiker sprider gamla lögner om tiggare. Men det blir etter värre. Westerlund kryddar sin text med skrönor om organiserad brottslighet också. Det cirkulerar berättelser i Stockholm om hur tiggarna här egentligen är organiserade av människohandlare som tagit hit dem och utnyttjar dem. Att ge dem pengar skulle då bara vara ett incitament till förnyad kriminalitet.

Det ryktet har vid flera tillfällen vederlagts av Stockholmspolisen, som inte har kunnat hitta några sådana nätverk kring de tiggare som finns i Stockholm idag. Journalisten Annika Hamrud tipsade mig om en artikel i Aftonbladet från i våras som följde Stockholms rumänska tiggare med till deras läger utanför stan och skildrade den misär som är deras liv. ”Man vänjer sig aldrig riktigt vid skammen i att tigga”, berättade en av dem.

Vad är poängen med att stifta en särskild lag mot ”aggressivt tiggeri”, när vi redan har en omfattande och välfungerande lagstiftning om ofredande? De enda praktiska konsekvenserna som en sådan riktad lag får är att det blir lättare för den som inte gillar tiggare att rikta anmälningar mot dem. Sådana som den äldre herren i Liljeholmen kanske.

Westerlund vill i medmänsklighetens namn lagstifta bort ett ickeexisterande problem med argument som kunde vara hämtade ur en bok av Bengt af Klintberg. Men hon var inte ensam från KDU om att höja ögonbryn förra veckan.

”Skaffa er ett liv”, ryter nämligen Aron Modig till på SvD Brännpunkt, apropå stenkastande ungdomar i förorten. Det är den uppmaning som den moraliskt högstående ger till den som är lat och oambitiös, den som brister i sin moral som medborgare och medmänniska.

Men detta tillrop att ”skaffa sig ett liv” är inte bara en uppmaning att skaffa sig en bättre moral. Det är en imperation att ta tag i och konkret ordna sådant som en borde ha gjort för länge sedan. Uttrycket är vanligt och används ungefär i denna betydelse: ”Sluta sitta vid datorn så mycket, ge dig ut och träffa lite nya människor.” Eller ”är det inte dags för dig att flytta hemifrån, skaffa dig något eget boende, ett jobb?” Det är kort och gott en uppmaning att vakna ur letargin.

Modig ansluter sig fullt ut till åsikten att förortens ungdomar inte är diskriminerade. De är bara lata, oansvariga. Han själv har en karaktär som de saknar, eftersom han är känd ordförande i ett politiskt ungdomsförbund, och dessutom flitig i debatten. Det är därför han har rätt att göra utsagor om deras bristande moral, och säkert också tror sig själv göra detta utan att bli von oben. De kastar ju sten: Självklart har de dålig moral. Därför ska dessa ungdomar straffas hårdare, menar Modig. Straff främjar ju karaktären.

Modig utmålar långtidsarbetslösa unga som fastnat i resignation och utför protesthandlingar på ett sådant sätt att det är resignationen själv som är problemet. Det är den mänskliga reaktionen mot att hamna på efterkälken, att sluta vara solidarisk mot det samhälle som inte ger någonting tillbaka, som är problemet i Modigs värld. Att vara moralisk görs därmed till detsamma som att vara solidarisk med makten.

Därmed förvandlas stenkastning i förorten till ett attitydproblem, inte ett strukturproblem. Ett attitydproblem som måste hanteras med hårdare tag för att upprätthålla ordningen. Det luktar gammal preussisk, pragmatisk etik: Tyck vad du vill, men lyd!

Förutom hårdare tag föreslår Modig en långsiktig lösning på förortens kriminalitet. En ”värdebaserad politik” med stabila familjer och ordning och reda. Vad han inte förstår när han propagerar för sitt Sverige är att alla inte skriver under på hans värderingar. Alla vill inte ha kärnfamilj och avskaffat anställningsskydd. Ett samhälle som ska byggas tryggt genom en sådan likriktad gemensamhetsestetik, som skyddar sig med allt mer repressiva åtgärder mot dem som måhända söker gemenskap, men inte på maktens villkor, vad är det för ett samhälle?

Obehagligast i Aron Modigs artikel är inte moraliserandet, inte den förlegade och kostsamma straffrättspolitiken. Jag vore beredd att avfärda den som ingenting utöver ytterligare ett moralistiskt och postpolitiskt nonsens, liknande det som Modig gjort sig ett namn på att producera. Men när jag lägger den bredvid Mimmi Westerlunds framträder en dystopisk människobild. De fattiga ska inte synas menar Westerlund, och inte höras menar Modig.

Den fundamentala asymmetrin i denna debatt kan illustreras i en enda mening: Unga, lovande politiker ljuger om och moraliserar över en samhällsklass som saknar röst att besvara dem.

En människa utan titlar, egendom och socialt nätverk har för allt väsentligt bara sin mänsklighet kvar. I den situationen sållas agnarna från vetet. Vilken människosyn har den som föraktar den utblottade människan men hyllar idealet om den lyckade människan? Det klasshat som sparkar neråt ger sig sällan till känna så tydligt som hos KDU. Det är en bekymmersam situation för moderpartiet. Göran Hägglund har ofta uttryckt att partiet måste bli tydligare. Är det tydlighet av KDU:s slag som vi har att vänta i framtiden av KD?

Mattias Irving