Martin Lind, biskop emeritus och Bonhoefferkännare skriver om teologen Dietrich Bonhoeffers utmaning av det nazistiska naturlighetsidealet.

När jag skriver detta är det trettio grader varmt och ganska fuktigt. På mitt hotellrum i Yangon, Burma, har jag lyckats koppla upp mig på internet så att min dator fungerar.

Här i Yangon ska jag undervisa vid Myanmar Institute of Theology (MIT) för blivande pastorer i baptistkyrkan. Mitt ämne gäller Dietrich Bonhoeffers liv och tänkande. Märkligt nog har man här ett intresse för denne tyske antinazist som dog för snart sjuttio år sedan. Naken hängdes han 39 år gammal i koncentrationslägret Flossenbürg måndagen den 9 april 1945. Teologerna i Myanmar har uttryckt sin samhörighet med gamle Bonhoeffer. Här känner man sig ofta utanför, illa sedda eller behandlade som sekunda under rådande militärdiktatur.

Läget har visserligen förbättrats. Men ändå. Bonhoeffers liv och texter tolkar en kristens liv i marginalen, i utkanten. De som lever där kan känna samhörighet oberoende av tid och rum. Bland det som utmanar och bränner till in i vår tid hör Bonhoeffers tankar kring det naturliga. En bakgrund blir då nödvändig för att förstå hans radikalitet.

I det nazistiska tankebygget intog det naturliga en avgörande plats. Då utgår jag ifrån att nazismen är en beskrivbar politisk teori. Det finns en del som menar att nazismen bara var en slags ”hitlerism”, en politik som föddes och dog med Hitler. Till dessa tänkare hör inte jag. För mig är nazismen farligare just därför att den inte föddes med Hitler – det fanns tidigare tendenser i liknande riktning. Och framför allt därför att den inte försvann med Hitlers död. Den poppar ständigt upp, ofta i de mest egendomliga och oväntade sammanhang. Själv skulle jag säga att Breivik i Norge hör till samma familj.

För Hitler utgör det naturliga ett fundament i hans tänkande. Det är, menar han, naturligt att de svagare går under och de starkare överlever. Så är det bland djuren. Så är det bland människorna. Nazismens historiska roll är att påskynda denna utveckling. Vi kunde kalla detta en slags socialdarwinism.

De kristna samtida teologerna duckade inför detta tal. Det naturliga var för de flesta evangeliska teologer förknippat med människans svaghet, hennes grundläggande ofullkomlighet. Med syndafallet försvann det naturligt goda och kvar stod den bristfälliga människan – så kunde man förenklat sammanfatta.

Bonhoeffer är den ende, eller en av de verkligt få, som nu tar fiendens vapen, ”det naturliga”, griper tag i det och vänder det mot fienden själv. Det är inte sant att det naturliga alltid utgör en hyllning av det starka, hävdar han. Det är naturligt för en människa att bekymra sig för någon som lider nöd. Ramlar någon på trottoaren är det naturligt att böja sig ned och fråga om man kan bistå, vara till hjälp. Att bara gå förbi som om ingenting hade hänt är onaturligt, omänskligt, kallt och okänsligt.

Detta beror enligt Bonhoeffer på att Gud har skapat människan.

Vi måste lära oss att urskilja, inte bara svepa över allt i svart och vitt. Svart-vit-skildringen blir omänsklig, destruktiv, tjänar krafter som bryter ner. Nyanserna bygger upp.

Det finns i människans liv något som Bonhoeffer kallar för det ”näst-sista”, det är allt det naturligt goda som varje människa dagligen är en del av. Det är ”näst-sist”, det pekar med hela handen hän mot det ”sista”, mot människans stora mål att förenas med Kristus och bli ett med Gud. Att bli hel, försonad, förlåten, förnyad.

Men om vi avstår från att finna det ”näst-sista” blir hela människans liv fördunklat, övermålat med bristfullhetens tristess. Det är ett förräderi mot Guds skapelse. I detta förräderi växer rasismen, skulle jag tillägga.

Detta innebär inte att det naturliga livet präglas av ett ständigt solsken. Brister och felsteg, misstag och misslyckande följer människan. Men mitt i allt detta bryter ständigt det naturliga fram och visar på människans tillhörighet. Det är onaturligt att kränka en annan människa, att förnedra henne, att diskriminera. Det är naturligt att älska, förstå, lyssna och vara till för andra. När vi hindrar detta naturliga liv finns i livet självt krafter som bryter igenom, självläkande krafter.

Så är det därför att livet kommer från Gud. Ingen av oss har skapat oss själva, alla har vi tagit emot. Alla tar vi varje dag emot liv.

Martin Lind