När Berlinmuren föll pratades det på sina håll om ”historiens slut”. Universalismens slutgiltiga seger kom av sig. Ändå har ingen europeisk ledare pratat om universalismens misslyckande på samma sätt som multikulturalismen. Mattias Irving skriver om liberalism, makt och frihet i veckans måndagsspaning.

Vissa uttryck behöver inte göra något annat än att ligga rätt i tiden för att förevigas. De behöver inte vara briljanta, de behöver inte uttalas av den rätta personen. Men om de kort och träffsäkert summerar sin samtid kan de komma att bli galjonsfigurer för en hel tidsanda eller idéströmning.

Idag finns det särskilt ett sådant citat – mediokert, men ikoniskt – som har återvänt med full kraft för att åter avhandlas, nedkämpas och städas undan i den besynnerliga rörelse som kanske kännetecknar vår egen samtid: Ju hårdare vi gnuggar för att avlägsna något, desto tydligare framträder det.

Jag tänker på Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut”, publicerad kort efter Berlinmurens fall. Den senaste tiden har jag förvånats över att se den dyka upp igen i flera olika sammanhang. Debattörer som lämnat Fukuyama bakom sig för länge sedan tog åter upp denna tankefigur om historiens slut. Men jag insåg snart att det inte rör sig om en förnyad refutering, återvändandet till ett slagfält utan tydlig vinnare. Det rör sig istället om sökandet efter en gemensam förståelse att ta avstamp från i ett nytt resonemang om samtiden.

När Berlinmuren föll trodde Fukuyama att historien hade nått sitt slut, att Hegels pendel hade slutat slå. Förvisso har intellektuella fallit till föga för samtidens förtrollande händelseförlopp förr. Hegel själv beskrev vad han trodde var den yttersta tiden när Napoleons härer marscherade genom Europa. I kejsarens gestalt såg Hegel historiens ande ta fysisk form.

En sådan dröm om hegemonin, om det tusenåriga riket, gav kraft åt Fukuyamas tes. Så naiv som den kan te sig så är det ändå talande att den just idag av alla tillfällen måste dammas av och ältas kanske lite till. Det svenska samhället är inne i en snabb diskursiv förvandling. Ett perspektiv har ersatts av många. Privilegierna består – på toppen trängs de vita, rika männen – men den diskursiva mattan har ryckts bort under deras fötter. Deras position har gjorts synlig och problematiserats.

Det är inte längre okej att som Bo Hansson kalla andra för ”svartingar”, oavsett vad som sades ”på hans tid”. Men vi ska inte falla i den lockande fällan att tro att de rasistiska tillmälena ligger femtio år bakåt i tiden. Jag växte upp i slutet på 80-talet, och då fanns det över huvud taget ingen diskussion om dessa frågor, inga etniska ord som de vuxna förbjöd oss barn att använda. En stor del av den utveckling som många idag tar för givet har faktiskt ägt rum bara de senaste 20 åren.

Jag har inte gjort mig känd för att älska sönder liberaler. Jag har svårt för den stundom beskäftiga världsbild som Fukuyama en gång gjorde sig till talesperson för, den som utan alltför stora åthävor kunde liknas vid en slags nyhellenistisk imperialism. Friheten för alla att leva de liv de själva önskar är ett självrättfärdigande politiskt mål, i vars namn många dumheter har begåtts. De stora följdfrågorna – vems definition av frihet är det som ska gälla, kan frihet reduceras till valfrihet, och hur fria är vi egentligen – har alltför ofta förtigits.

Likväl är det kanske liberalismens största charm. De stora problemen att förstå den mänskliga friheten som alltid vidlåder den liberala idétraditionen har, när de har bejakats, lett till djupgående och radikala frågeställningar om världen och själva vår möjlighet att existera i den som autonoma varelser. Denna process påtvingar det liberala samtalet en ältande karaktär, ett evigt återkommande till samma teser, samma problem – och samtidigt, via detta ältande, inlemmandet av det kritiska med det framåtsyftande, sker en kontinuerlig förnyelse.

Kanske står idag det liberala samtalet inför en sådan förnyelse? Men kritiken riktas inte i dagsläget mot gamla metafysiska spetsfundigheter om människans natur. Den har sedan en tid tillbaka främst riktats mot språket självt, mot ordens betydelse och konnotationer. Ordens roll i en större maktstruktur har ådagalagts, vilket de gamla männen på TV-sporten blivit varse.

Det handlar om språk som bärare av makt. Samtidigt krockar en klassisk förståelse för vad frihet är med en lika klassisk förståelse för vad makt är. Begreppet makt förstås ofta som makt över andra och står därför som en radikal motsats till frihet förstådd som frihet över det egna. Om någon har makt över mig kan jag inte vara fri – då är jag satt inuti en struktur vars mekanismer jag inte kan överblicka och kanske inte ens interagera med.

Denna diskussion är knappast ny, men det är bara de senaste åren som den har fått genomslag i en bredare debatt än den strikt akademiska: När själva språket nu börjar att beskrivas som bärare av makt risker det liberala tänkandet att hamna i en rävsax. Enkla strukturella anomalier – som att det bara är de bäst utbildade, med andra ord högt uppsatta inuti strukturen, som uttalar sig om den – är idag inte självklara, utan problematiska.

Journalisten Ehsan Fadakar på Nyheter24 berättade i lördags för Medierna i P1 om en liknande problematik som många journalister fått upp ögonen för: Hur ter det sig om en journalist med svensk bakgrund kommer från sitt sammanhang i den övre medelklassen och rapporterar om integrationsproblem bland människor med utomeuropeisk bakgrund och prekär livssituation? Fadakar pekade ut en rädsla för att verka rasistisk, för att inte på ett korrekt sätt kunna återge en problematik. Därför efterlyste han flera journalister med utomeuropeisk bakgrund.

I denna fråga om den egna positionen ställs därför en liberal tankegång inför en vattendelare. Vissa hävdar att själva frågan är rasistisk: Att den avslöjar ett främlingskap i positioner mellan ”vi och dem” som inte borde finnas där från första början. Detta resonemang utgår från en slags ursprunglig universalism som alltid-redan är närvarande i kraft av vår gemensamma mänskliga natur. Den ryggar ifrån begrepp som ”den Andre” eftersom dessa ställer upp människor som främlingar för varandra. Samtidigt menar den att maktförhållanden mellan individer inte i grunden förändrar deras respektive grundläggande perspektiv på världen, och därför går det också att kritisera varandra och försöka dra diskussionen i ”rätt” riktning. Vi har sett exempel på sådana resonemang i exempelvis förra årets burkadebatt eller den segdragna omskärelsedebatten.

Å andra sidan kan maktrelationer förstås som någonting fundamentalt inneboende i alla mänskliga relationer. Utifrån förståelsen att våra perspektiv färgas av vår position och situation finner vi oss således inte bara tvungna att respektera andras livsval, kulturer och politiska ställningstaganden, utan också i vissa fall stående i ett läge där själva språket sviker, och det är svårt att ens föra fram kritik. I förlängningen kan en sådan respekt för varandras frihet-till-olikhet leda till en enklaviserad multikulturalism och relativism.

Utan tvekan är båda dessa extrempositioner problematiska. Lika lite som en beskäftig västerländsk nyliberal kan få ta sig rätten att föra ett oreflekterat, i grunden protestantiskt resonemang om religion som privatsak över huvudet på andra berörda, lika lite kan vi bara blunda inför övergrepp i form av barngiftermål, påtvingad exil i hemmet och de flera hundra miljoner kvinnor som bara mystiskt ”saknas” i världen på grund av barnamord och könsselektiva aborter framdrivna av patriarkala strukturer.

Vissa elementära invändningar mot detta resonemang kan redan förutses och bemötas. Sjävklart påstår jag inte att det är samma sak att som Bo Hansson kalla AIK-spelare för ”svartingar” som det är att peka ut exempelvis talibaners kvinnoförtryck. Men i samma stund som kampen för Afghanistans kvinnor blir en kamp mot Islam så är den gränsen överträdd.

En närmast ingenjörsmässig förståelse av samhället från ett vetenskapligt ”bird’s eye view from nowhere” utövar fortfarande en stark gravitation i samtalet. Den grundlägger mycket av religionskritiken och polariserar debatten, men det finns en smal väg mellan de båda dikena relativism och universalism. Multikulturalismen har inte misslyckats, lika lite som det övergripande frihetsprojektet som vi kallar liberalismen har misslyckats. Varje ideologi snubblar framåt och måste prövas mot den verklighet vi bebor. Lustigt nog har jag aldrig hört någon säga att universalismen har mislyckats, oavsett hur fjärran Fukuyamas ”historiens slut” än ter sig.

Mattias Irving

PS. Till den som vill läsa en mer ingående diskussion om liberalismen idag rekommenderar jag boken Frihet och fruktan av Isobel Hadley-Kamptz.