Kyrkans Tidning gick i förra veckan ut med en ledare som uppmanade Seglora smedja att hålla sig på mattan. Besynnerligt beteende av en konkurrent tycker Mattias Irving, men han är knappast förvånad över att det är kvinnorna i debatten som ska förmanas till tystnad.
”Sluta skriva om varandra”, så löd Kyrkans Tidnings förmaning till Seglora Smedja och Kristen Opinion förra veckan efter vår artikel om prästen Annika Borg och Dispatch International. Kyrksveriges stora medieaktör tog sig rätten att inte bara utmåla en debatt som en personlig konflikt, utan även att gå emellan och förmana, likt ett strängt storasyskon. Chefredaktör Ahlberg har tidigare kallat Seglora smedja för en konkurrent till tidningen. Tycker han att det är rimligt att en konkurrent säger åt en annan vad den ska skriva om?
Intressantare än Kyrkans Tidnings smått tendentiösa krav på tolkningsföreträde i debatten är den diskurs som ger dem utrymme att över huvud taget lufta sådana åsikter. I vanliga fall betraktas det ju som ett vansinnigt fult knep att beskriva andra medieaktörer (särskilt konkurrenter) som känslomässigt styrda, berätta för dem vad deras egen debatt handlar om, egentligen. Det är en härskarteknik.
Kvinnor som tar ton i det offentliga betraktades som högröstade redan för 100 år sedan och den bilden har inte förändrats mycket. Den ikoniska fackföreningsfiguren Mother Jones beskrevs 1902 av myndigheterna som ”Amerikas farligaste kvinna”, för att hon hade ovanan att säga vad hon tyckte och tänkte.
Den mer välkända Emma Goldman stämplades som bråkmakare långt innan hon blev politiskt radikal. Hennes far kastade hennes böcker i fransk grammatik på brasan. När hon reste till New York för att söka stöd i sitt politiska engagemang trakasserades hon för sitt utseendes skull: ”Hon som är så frodig och har så röda kinder och blåa ögon kommer inte att behöva arbeta länge”, sades det.
Axplock ur historien. Marie Equi blev arresterad kring förra sekelskiftet när hon spred pamfletter om preventivmedel. Antifascisten Lucía Sánchez Saornil var en viktig aktiv motståndsledare under spanska inbördeskriget. Trots detta blev hon hånad av sin samtida manliga publik för att hon hade fräckheten att även tala om problemen med sexism.
Exempel från hela världen vittnar om en gemensam bakomliggande attityd gentemot kvinnors plats i det offentliga rummet, men få har så träffsäkert satt ord på vad denna attityd handlar om som författaren och historikern Jules Michelet. I en känd sentens menade han att allt ett flickebarn behövde känna till om livet, kunde hon lära sig genom att betrakta en blomma: ”För kvinnan är en blomma en hel värld”. Bakom sådant romantiskt nonsens om det stora i det lilla finner vi precis den tankefigur som gör kvinnans röst i det offentliga till ett sådant stilbrott, något som knappast behöver bemötas med argument.
I hela Europa stötte kvinnorörelserna tidigt på problem, inte bara i form av politiskt motstånd, utan också medicinskt. Vad vi ständigt missar när vi idag skrattar åt dåtidens läkarkonst och de florerande problemen med kvinnosjukdomen ”neuros” är det djävulska i detta kliniska förhållningssätt till kvinnan: Att patologisera sin motståndare för hennes åsikters skull.
En drakonisk kunskapsregim fastslog att en kvinna som pratar politik omöjligen kan drivas av förnuft. Hennes plats i talarstolen är det tragiska resultatet av känslor som svallat över. Det vore ovärdigt att möta henne i debatt och det bästa vore att bara stävja henne med förmanande ord och återföra henne till sin klosterträdgård.
Jag förvånas än idag varje gång denna tankefigur återvänder, inte ännu helt avklingad. Det krävs betydligt mindre för att få en kvinnlig minister att avgå än en manlig. Kvinnliga politiker som tål pressen beskrivs som extraordinära, ofta okvinnliga. Deras roll i offentligheten kontrasteras mot deras privatliv. De förväntas sitta på dubbla stolar och någonstans lida lite över detta, över den förlorade kvinnlighet som det tänks innebära att vara en offentlig figur.
I resten av samhällsdebatten börjar långsamt vissa rågångar ändå att upprättas mot detta tänkande. Det går stapplande, men vi ser en utveckling. Debatterna om sexism på den konservativa operascenen har dock visat att misogynin lever och frodas på sina håll, bakom kulisserna – när ridån har gått ner.
Hur är egentligen situationen i Svenska kyrkan? Den misogyna tankefiguren upprepas och ger frikort att anklaga kvinnor (men inte män) för att vara känslostyrda i en debatt utan att automatiskt förlora den. Det frikortet används inte av män allena. Genom åren har allehanda bloggare, opinionsbildare och debattörer av olika kön tagit sig rätten att istället för debatt i sakfrågorna utdefiniera smedjans verksamhet som känslostyrd. Det är inget nytt med det. I våras var det direktorn på Ersta diakoni som tog sig friheten att på debattplats spekulera i smedjans psykiska tillstånd. Vi valde att aldrig gå i svaromål.
Inga andra opinionsbildare i kyrkans närhet har som Seglora smedja skrivit om islamofobi genom åren. Vi har skrivit artiklar och krönikor om Lars Vilks och Sverigedemokraterna, vi har debatterat burkaförbud, ifrågasatt förbud mot omskärelse, och även bevakat nya rörelser som Tryckfrihetssällskapet och gjort deras närvaro känd för en bred publik. Det borde inte behöva nämnas att vi höjer varningsflagg mot islamofobi i alla lägen.
Det är lustigt att ingen i kyrkans närhet har klagat på högt tonläge när vi kritiserat Vilks medverkan i Tryckfrihetssällskapet, eller på det extremistiska Stop Islamization of Nations. Kanske är det helt enkelt för att frågan då inte låg på den egna bakgården?
När Kyrkans Tidning och andra kommenterar den angelägna debatten om främlingsfientlighet i Svenska kyrkan med ”högt tonläge i Seglora smedja”, så skulle ett svar kunna vara att det skulle gagna debattörerna att vakna upp och vädra morgonluften i det tjugonde århundradet. Men det vore föga elegant. Det enda svar som är värt att ge skrevs likväl för över sextio år sedan, och illuminerar Kyrkans Tidnings hållning i en mening:
”Denna värld, som alltid har tillhört männen, bibehåller den gestalt de har gett den”.
- Simone de Beauvoir
Mattias Irving
Misogyni…från Eva Brunne alltså?
Av vilken anledning driver Seglora Smedja så hårt islamska frågor såsom de omtalas i Irvings artikel? Det är underligt. Skall inte en svensk kyrka driva kristendomen och vår kyrkas ideologi framåt?
Och om svensk kyrka inte skall vara kristendomens främsta tjänare, varför skickar svenska kyrkan då ut missionärer till länder med islam som religion? Det finns regioner i Sverige som behöver svenska kyrkans missionärer mer än någonsin.
Det är också underligt. Egentligen är väldigt mycket underligt i dag, och Seglora Smedja är kanske det allra underligaste och svåraste att begripa idag.
Alexander, Brunne åberopas bara i KT:s artikel. Hennes egen skrift är ungefär så neutral som vi har vant oss vid att kyrkliga makthavare tenderar att uttrycka sig i frågor som kan tyckas något så när grannlaga.
Att avfärda kritik eller åsikter som härskarteknik endast pga. att det är kvinnor inblandade i debatten kan också vara ett sätt att få en metadebatt eller att slippa bemöta i sakfrågan. Särskilt då begreppet härskarteknik i vissa fall verkar sträckas så långt som att det kan inbegripa att vara mer påläst än motparten eller att referera till egna erfarenheter etc – var försiktig med att anklaga andra så lättvändigt. Och listan på kvinnoförtyck från tidigt 1900-tal känns i detta sammanhang rätt ovidkommande – hoppa ned från din höga häst. (Ber om ursäkt för den avslutande härskartekniken där
)
Jocke,
den metadebatt du nämner är knappast ett okänt fenomen. Det är ju den nivån som alla försöker nå som säger ”men det får man ju inte prata om i det här landet”.
Tycker du att jag använder begreppet härskarteknik slarvigt i den här texten är du varmt välkommen att peka ut var och varför. Eftersom inget av dina båda exempel applicerar på situationen (KT hävdade sig inte vara vare sig mer pålästa eller referera till egna erfarenheter) så vore det välkommet om du konkretiserade.
Att kvinnor bemöts annorlunda i debatten är knappast något nytt, det har du alldeles rätt i. Men du tar miste om du förlägger det sakförhållandet till en dyster forntid. Gör några googlesökningar på ”talartid män kvinnor” så får du gott om fakta kring fördelning av talartid idag och hur det upplevs när kvinnor försöker att höras lika mycket som män. Inte mycket har förändrats, tyvärr.
Menade snarare att KT inte på något sätt belagt er med munkavle och att de mycket väl kan ha problem med vad de anser är pajkastning eller personfixering i debatten mellan er snarare än att vilja hindra kvinnor från att uttrycka sig. Jag tycker du överreagerar och att försöka få deras ståndpunkt till misogyni och härskarteknik är långsökt. Men å andra sidan är Smedjan bra på att överreagera – tex. hur ni var duktiga på att referera till Breivik för lite klassisk guilt-by-association i tid och otid i tidigare debatter.
Jocke,
Jag uppfattar att du delar KT:s mening. Vi har med vår publicering lyft fram två saker: 1) Att ett välkänt ansikte med tunga uppdrag inom kyrkan har länkat till och förekommit i politiskt extrema sammanhang, och att 2) det finns en risk att dessa sammanhang normaliseras.
Sedan dess har Borg fått ett genmäle publicerat där hon beskriver skeendet, och ingen kan påstå att vi inte har tagit ansvar för att låta båda sidor komma till tals.
En debatt om normalisering är tyvärr inte helt lätt att ta. Vi har visat på flera exempel på hur diskursen har förflyttats under de senaste åren. Vi har många gånger varnat för stöveltrampen i Europa. För det har vi ofta fått höra att vi har ”högt tonläge” och ”drar politiska växlar”, av dem som inte själva lever nära förtryck och dehumanisering.
Jag har själv reagerat på den inhumana behandlingen av romer som sveper i högerextremismens och även de vardagliga fördomarnas fotspår. Hatbrotten mot muslimer ökar snabbare än några andra hatbrott, enligt FFLH:s senaste rapport. Det är inte heller något som en demokrat ska ta lätt på.
Av dessa enkla anledningar ger jag inte mycket för dem som klagar på ”högt tonläge” eller ”pajkastning”. Det är den bekvämaste möjliga positionen att ta, att kritisera ett tonfall istället för att bemöta den stora sakfrågan: Hur ska vi bemöta främlingsfientligheten, rasismen och allt det som söndrar vårt samhälle? Samtidigt förråder detta skribenternas egna skygglappar. I en debatt som domineras av vit, svensk medelklass blir det alltmer uppenbart att inlevelseförmågan i andra samhällsgruppers situation är stympad. Pliktskyldiga kommentarer om att alla ska ha det bra framstår närmast som retoriska fantomsmärtor, ord utan substans.
Du får för övrigt gärna fortsätta mena att det är ”långsökt” att peka ut ett historiskt belagt debattmönster. Jag kan intyga att du inte intar en särskilt lättförsvarad position.
Som läsare av den här bloggen fattar jag ingenting av den här märkliga kopplingen till misogyni men jag kanske har missat något väsentligt. Jag är kvinna och som 80-talist väl insatt i feministisk teori, teorier kring härskarteknik och dylikt, men jag står som ett frågetecken. Men jag är inte förvånad. Den här bloggen är från början till slut begränsad till det perspektiv som råder på Söder i Stockholm bland just vit medelklass. Skygglappar, tror jag att det kallas.
Comments on this entry are closed.