Kyrkan har en lång historia av undfallenhet gentemot extremism. I det fria ordets namn har rasbiologi och antisemitism tillåtits grassera i det förflutna. Men historien lär oss att tolerans mot intolerans aldrig kan vara en väg framåt. Idag skriver Anders Thunberg och uppmärksammar oss på vad trettiotalets arv har att säga oss idag.
Thunberg är journalist och författare till boken ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur & Kultur, 2009), som beskriver ett spännande stycke svensk spionhistoria. Han har varit utrikeskorrespondent för SR och religionsreporter på Dagens Eko.
Vid en vindsröjning ramlade några årgångar av Hedvig Eleonoras församlingsblad ut ur en skokartong. Årgångarna var från 1930-talet. Som ansvarig utgivare stod Erik Bergman, kyrkoherde och hovpredikant. Erik Bergman var Ingmar Bergmans far. Kanske var det detta som gjorde att jag kom att tillbringa några kvällar framför brasan med läsning av bladet. I varje fall var det en intressant läsning.
Stockholmsförsamlingen Hedvig Eleonora hade på 30-talet kontakter med protestantiska församlingar i Polen. Hedvig Eleonoras ungdomspräst besökte trosvänner i Polen. Nu delade han med sig av sina reseminnen för Hedvig Eleonoras församlingsbor. Om jag minns den exakta formuleringen citerade han en polsk prästman han mött: ”Ni svenskar skall vara glada över att ni inte har någon judefråga.” Ungdomsprästen hade själv besökt några polska orter med stort judiskt befolkningsinslag. Han kunde med andra ord intyga att det fanns ett s k judeproblem. Och då som nu var regeln : Har man väl definierat ett minoritetsproblem, en grupp som kulturellt avviker , ja då är nästa steg att tala om ”lösningar”. Och lösningarna kan vara eller mindre långtgående. Det beroende på hur stora krav man ställer på rasligt och kulturellt ”rena” befolkningar.
Ingmar Bergman berättar i sin självbiografi ”Laterna magica” om hållningarna i slutet av 30-talet i och kring kyrkoherdehemmet på Stockholms Östermalm. Han beskriver den äldre brodern Dag som ”en av det svenska nationssocialistiska partiets stiftare och organisatörer”. Fadern, Erik Bergman,”röstade i flera omgångar på nationalsocialisterna”, får vi veta. Historieläraren på Palmgrenska Samskolan, där Ingmar Bergman var elev ”svärmade för det gamla Tyskland” och, ” gymnastikläraren reste varje sommar till officersmöten i Bayern.” ”Några av församlingens präster var kryptonazister” och ”familjens närmaste vänner uttalade starka sympatier för det nya Tyskland.” Så långt Laterna magica.
Rasbiologiskt tänkande och stigmatiserande främlingsfientlighet var två strömningar i det tidiga 1900-talets svenska diskurs. Företrädare för Svenska Kyrkan var ingalunda vaccinerade från sådana hållningar. Biskopen i Luleå, Olof Bergqvist, representerade Nationella partiet (högerpartiets föregångare) i riksdagen. Han klagade högljutt i riksdagen över att statsmakterna inte gav tillräckligt stora anslag till den rasbiologiska forskningen. Det var ”anmärkningsvärt” ansåg han ”att medlen till husdjurförädling var dubbelt så stort som vad Rasbiologiska institutet hade att röra sig med.”
Samme biskop klagade också på ”invasionen av tvivelaktiga element från Finland till Norrbotten”, en finsk invandring till hans eget stift som han menade hade ”en demoliserande inverkan på gränsbefolkningen”.
När ett förslag till ny utlänningslag 1937 behandlades i riksdagen yttrade sig en av Erik Bergmans ämbetsbröder, kyrkoherden i Sofia församling John Klefbeck, i debatten i första kammaren. Klefbeck satt där på ett socialdemokratiskt mandat. Han försäkrade att den nya lagen skulle bli sträng: ”Vi har heller aldrig på något sätt velat medverka till att från befolkningssynpunkt mindervärdiga och icke önskvärda individer skulle få på något sätt ökade möjligheter att komma in i vårt land.”
Hur kyrkoherden i Sofia kunde få ihop den hållningen med den kristna uppfattningen om alla människors lika värde är det svårt att begripa.
När kristna företrädare i dag markerar förståelse för extrema högernationella perspektiv – utan att själva vara medlemmar i högernationella grupperingar – ingår de i en sorglig kedja av förkunnare som utan att de förmodligen riktigt förstår det hjälper till att vrida samhällsklimatet i högerextrem riktning.
Ett tidigt exempel på den här hållningen var prästen Bo Giertz, som blev biskop i Göteborg och som var aktiv ända långt in på 1960-talet och då bland annat besökte mitt eget landsortsläroverk. På 30-talet var Bo Giertz resesekretare i den kristna gymnasiströrelsen. Som sådan kom han ofta neddimpande i skolorna, höll morgonböner och predikade mot tidens allmänna förfall. Giertz menade att det låg mycket av ”kvävd idealism” bakom det faktum att den högernationella nazismen fått ett starkt grepp om dåtidens läroverksungdom. Det handlade, hävdade han, om en sund reaktion mot upplösande tendenser i det moderna samhället som också kyrkan hade anledning att bekämpa. Utan att själv vara nazist ansåg Giertz att den nazistiska rörelsen var något som man på kristet håll skulle ta vara på. (Gymnasisten, 1933 s. 68-69)
En inflytelserik kristen rörelse på 30-talet och långt in på 40-talet var den s k Oxford-rörelsen, ledd av den amerikanske prästen Frank Buchman, som hade kontakter med naziledare. Efter ett besök i Nazityskland 1936 – där han bland annat samtalat med Hitler och Heinrich Himmler – förklarade Buchman: ”Jag tackar himlen för en man som Adolf Hitler som byggt en frontlinje till försvar mot kommunismens antikrist”.
1941, när Hitlers arméer rullade mot Moskva och då SS:s Einsatzgruppen inledde sina folkmordsaktioner mot rysk-judiska minoriteter – anförtrodde den svenske ärkebiskopen Erling Eidem en vän att han fick anonyma brev och telegram så fort han påtalade olika rasförföljelser. ”Men”, skrev Eidem ”vad som verkligen smärtar mig i det innersta är att också ämbetsbröder vänt sig till mig i bittra utfall o. d. Tyvärr förhåller det sig så att nazistisk inställning (inklusive antisemitism och maktdyrkan) inte är ovanligt bland prästerskapet.” (Koblik ,1987, s 92)
Måhända tänkte Eidem på sådana präster som Gnarp-kyrkoherden Ernst Åhlander. Denne skrev i februari 1938 till den skånske bondeledaren och publicisten Elof Eriksson:
”Judarna skall varken ha medborgarrätt eller något att säga till om beträffande religion, kultur, landets försvar, politik, tidningspress, film, radio och annat. De bör ej få bekläda ämbeten och tjänster inom landet, ej utöva yrken som kunna bli till förfång för landets egna barn.”
I början av 90-talet deltog jag i ett större dokumentärt- och kritiskt belysande projekt i radions P 1 om ”den organiserade rasismen”. Jag följde också rättegången mot den s k lasermannen Ausonius. Sedan dess har den högerextrema rörelsen i Europa alltmer flyttat fokus från kollektivet judar till gruppen muslimer och deras närvaro i kristna ”vita” majoritetssamhällen i Europa och i USA.
Anders Behring Breivik berättar i sitt manifest om den här omsvängningen. Det är utmärkande för högerextrema grupperingar att måltavlorna skiftar utifrån konjunkturerna. Det diskuteras i dag huruvida högerextrema partier växer i styrka i krisens Europa. Man glömmer då att det främst är genom en indirekt påverkan, mentalitetsförskjutningarna i samhällena i stort, som de här grupperingarna utövar sitt inflytande.
I Ungern i dag är det främst romer som de högerextrema skjuter sig in sig på. Men också judar. I krisens Grekland är det illegala invandrare – från Albanien och Nordafrika – som anhängare till det växande partiet Gyllene Gryning angriper. Men det högernationella idéarvet är detsamma alltsedan 30-talets judeförföljelser till dagens agitation mot muslimer generellt och det demagogiska talet om det s k muslimska demografiska hotet mot västerlandet (alltså skapandet av det Eurabia som Anders Behring Breivik angivit som skäl för sina våldshandlingar). Men vi får skilja personer som uttrycker en andlig gemenskap med Breivik och som delar en del av hans idéer, från våldshandlingar begångna av personer som Breivik.
Alltsedan det nämnda radioprojektet om den organiserade rasismen i början 90-talet har jag sett det som viktigt att föra en diskussion med debattörer i det högernationella lägret. Myter och stereotyper skall bemötas i en öppen debatt.
Särskilt viktigt tycker jag det är att ta en diskussion med unga nätaktivister. Men det finns en gräns när en debatt upphör att vara ett meningsutbyte. Som när en företrädare för det s k Tryckfrihetssällskapet i våras skickade mig facebook-uppropet ”inga muslimer i riksdan” Upprepa det: ”Inga muslimer i riksdan”, alltså en bojkott av muslimska trosbekännare helt oavsett politisk färg och demokratisk uppfattning. ”Inga judar i riksdan” – ”Inga muslimer i Sveriges Riksdag.”
Den tidigare citerade Gnarp-kyrkoherden Åhlander skulle säkert ha applåderat.
Erik Bergman, Ingmar Bergmans far, var fostrad i den s k ungkyrkorörelsen. J A Eklunds ”Fädernas kyrka”, psalm nr 1937 i den gamla palmboken, har kallats ungkyrkorörelsen programpsalm. Den psalmen finns inte med i nyare psalmböcker.
Med sin krigiska framtoning, med sin dyrkan av fanan och av svärdets kamp och tal om svenskarna som en ”trofast stam” är den naturligtvis omöjlig i en kyrka som önskar sig en bred gudsgemenskap. Men inte förvånande brukar företrädare för partiet Sverigedemokraterna plocka fram den här psalmen, när man inför kyrkovalen vill förklara vad som är det nationella partiets program.
Anders Thunberg
Företrädare för den dominerande religionen har i princip alltid varit ”lyhörda” och tagit till sig de åsikter som för tillfället dominerar bland den kulturella /politiska makteliten i landet. Precis samma ”misstag” som dåtidens kyrkliga företrädare gjorde sig skyldiga till ser vi ju bland dagens. Enda skillnaden är väl att förr var det rasbiologi och antisemitism som gällde, men nu är det i stället multikulturalism och kulturradikal identitetspolitik som är de ”rätta åsikterna”. Gnarp-kyrkoherden Ernst Åhlander inställning är faktiskt lika gångbara då som nu, det är bara föremålet som skiftat, en helt legitim åsikt i dagerns Sverige är ju t.ex.
”Högerextremister skall inte något att säga till om beträffande religion, kultur, landets försvar, politik, tidningspress, film, radio och annat. De bör inte få inneha ämbeten och tjänster inom landet, inte eller utöva yrken som kunna bli till förfång för landets barn.”
Mycket avslöjande, Roger Svensson, att du förfalskar citatet av Gnarp-kyrkoherden Åhlander och plocka r bort ordet ”medborgarrätt”. För med ett högernationellt parti i riksdan och med representation i lokala församlingar så saknar ni högernationella sannerligen inte den demokratiska ”medborgarrätt” som hör till vårt fria samhällsskick.. Att ni högernationella sedan inte förmår utöva denna medborgarrätt (med tanke på alla tomma SD -stolar det finns i kommunala församlingar) är en annan sak, för att inte tala om de skaror som olika andra nationella partisekter samlar i val. Men allra mest beklagligt är att ni är sådana bad loosers. Jag menar, att när ni blir bemötta med motargument och kritik, att ni då kommer dragande med att ni är förföljda och att ni inte har något att säga till om. I ett demokratiskt system har man det inflytande man får i allmänna val och det inflytande som ens egna uppfattningar och värderingar vinner sympati hos andra. Att det finns en stor majoritet i samhället som tycker att ”ni inte skall ha något att säga till om” beror naturligtvis på att vi andra inte delar era värderingar. Är det svårt att förstå det i ett demokratiskt samhälle med en öppen debatt…?
Tack för ditt svar Anders Thunberg,
Tyvärr finner jag dock svaret något förvirrande. Till att börja med är att, som du gör, tillskriva människor en politisk tillhörighet som de inte själva hävdat sig ha både respektlöst och oseriöst. Vad jag hävdade, och inget annat, var att opportunism, försvarande av maktelitens värderingar och att i ämbetet bedriva politisk propaganda mot människor som anses utgöra ”ett hot mot samhället” är minst lika vanligt bland dagens kyrkliga företrädare som bland gårdagens. Liknande, måhända inte lika extrema men ändå obehagliga resonemang som Ernst Åhlanders förde förekommer i dag inom kyrkan, men nu är det andra grupper som utmålas som fiender: t.ex. ”det är oacceptabelt att ha präster som ens kan misstänkas hysa Sd-sympatier”. Det är just förekomsten och acceptansen för denna typ av opportunism som jag hävdar är kyrkans problem både då och nu, kyrkan bör inte vara en plattform för dessa opportunister.
Men istället för att diskutera själva sakfrågan verkar du mer intresserad av att attackera de som du ser som ”högernationella”. Det är ju lika precis lika oseriöst och irrelevant som om jag hade svarat på ditt inlägg med att börja rya om att du är en ”vänsterkosmopolit”, ”bad loser” samt inte värd att ta på allvar, och rent av odemokratisk, för att vänstersekterna samlar få väljare!
Med vänlig hälsning,
Roger