Frihet är relation

Nästa vecka är det höstlov och Allhelgonafirande då vi minns våra döda. Seglora smedjas Helle Klein reflekterar här över åldrandet och rädslan för att bli beroende. Hennes utgångspunkt är boken ”Dröm och mardröm – en antologi om friska seniorer och beroende gamlingar”.

Ivar Lo Johansson har sagt: Åldras betyder blir äldre. Vi är från födelsen sysselsatta med det och det kommer en dag när vi alla biter försiktigt i brödet.

Jag fick en antologi från Vårdförbundet  med titeln ”Dröm och mardröm”, där forskare, beslutsfattare och författare resonerar om åldrandet. Nästan alla bidragen handlar om rädslan för åldrandet. Varför är det självklara så skrämmande? Vi vet att till livet hör åldrandet. År läggs till år och både kroppen och själen förändras. Det är naturligt. Men ändå så skrämmande.

”Det mesta som skrivs om åldrandet är larvigt. Det går ut på att det inte är så farligt. Men det är det ju. Det slutar med döden. Det är livsfarligt”, skrev författaren Lars Gustafsson i vintras i Expressen. Hans poäng var att vi inte skulle frukta döden men däremot vården. Rapporterna om en äldreomsorg i kris bidrar förstås starkt till rädslan inför ålderdomen. Men kanske bidrar även de hurtfriska reportagen i tidningar och TV om de pigga pensionärerna som tar för sig av livets goda?

Litteraturprofessorn Merete Mazzarella, själv nybliven pensionär, resonerar i boken ”Dröm och mardröm” om det båda motstridiga bilderna av de äldre i samhället. Å ena sidan den friska pensionären som kräver sin självständighet och som gärna vill förverkliga allt det där hon inte hunnit med under yrkeslivets stressiga år. De stora skarorna fyrtiotalister som tänker sig leva loppan, som Mazzarella uttrycker det.

Men bortom denna sorglösa bild som ofta målas upp i medierna finns andra bilder som handlar om beroende, förnedring och hjälplöshet.

”De äldres absoluta beroende framstår som den nattsvarta motbilden till den ljusomstrålade bilden av de yngre pensionärernas totala självständighet”, skriver Mazzarella. Hon önskar själv att hon förmår bejaka också beroendet och hoppas på ett sammanhang där detta blir så värdigt som möjligt.

Forskarna Lennarth Johansson och Mats Thorslund är också inne på denna vår rädsla inför åldrandet. Det är inget nytt. Redan de gamla grekerna fruktade åldrandet och sökte ständigt ungdomens källa. Johannson/Thorslund pekar på själva det faktum att åldrandet förknippas med beroende som det som skapar ångesten.

Här tror jag de fångar något väsentligt. Vårt moderna samhälle – själva välfärdsstatens idé – har handlat om att skapa den självständiga, autonoma, individen som inte ska behöva vara beroende av andra. Det är förstås ett bra ideal. Men problemet blir när självständigheten blir så överordnad att beroende utpekas som något förkastligt. När själva föreställningen om att vara beroende av andra omgärdas med ”usch och fy”. Den oberoende människan är ju i grunden en falsk föreställning. Vi är alltsedan födseln beroende av andra. När det sedan i samhällsdebatten blir moralistiska övertoner mot dem som är ”bidragsberoende” eller ”hjälpbehövande” osv. riskerar vi få ett samhällsklimat där den som erkänner sig beroende blir paria.

Vi har alla inom oss både ”den pigga och självständiga” och ”den åldrande sårbara”. Vi behöver sammanhang där vi också får blotta vår sårbarhet och vårt behov av andras omsorg. Vår förmåga att redan i dag inse att till livet hör också svaghet och beroende gör oss beredda på vår egen utsatthet och ökar vår förmåga att inse andras.

Så kan vi skapa ett samhälle där behovet av omsorg ligger i allas vårt intresse. Där friheten är relation, som prästen Dietrich Bonhoeffer har uttryckt det.

Helle Klein