Seglora smedjas spanare Ylva Liljeholm har varit i Uppsala och inspirerats under den internationella kortfilmsfestivalen där talangdagar arrangerades för andra året i rad. Som så ofta efter att ha mött unga filmare blir jag glad i hjärtat, skriver hon. Glad över allvaret, ambitionen, mognaden, fantasin och modet som de utstrålar. Jag vill se dem alla. Må den kommersiella filmbranschen fatta hur fräckt det skulle vara med en kortfilm innan huvudfilmen. Popstjärnor har ju förband (som inte så sällan är bättre), skriver Liljeholm.
En liten flicka inser för sent att hennes mamma inte kommer att följa med henne på flyget. Åtta år gammal landar hon i ett vintergrått Sverige, miljoners mil från sin mamma som är kvar i krigets Kurdistan. Det enda som lyser upp är juldekorationerna.
Matrester blandar sig i vattnet, flyter ut och runt, molekyler glider samman, uppgår i varandra. En kantig röst läser torrt ur en journal. Tisdag lunch kl 12.00, 300 gram husmanskost. Två glas vatten. 13.00 fri tid utan fysisk aktivitet.
En clown utan målad mun. Han har förlorat sitt jobb. De få som fortfarande arbetar där ute stressar som myror. Mannens fru och son är på väg att lämna honom. Bara när han ramlar, gång på gång, får han en reaktion från dem – de skrattar. Livet är en cirkus, men det finns hopp. Kanske blir det bättre.
En flicka sitter på en bänk vid havet. En fågel landar på hennes axel och hon stryker den försiktigt. Accepterar den hon förut kämpat emot. Ångestfågeln. Hon är inte längre i krig med sig själv.
En mycket gammal människa. Ögon stirrar stumt i fjärran när Schuberts musik plötsligt skänker glitter och glädje i blicken. Livet återvänder för en stund. Musikens kraft når ända in, även till den som gått helt vilse i dimmorna.
Hon firar sin sextonårsdag med sina föräldrar. De går genom skogen, på väg till lerduveskyttebanan. Hon har ögonbindel, det här är en överraskningspresent. Pappan lägger en hagelbössa i hennes händer och hon tar av sig bindeln och ler. Kanske den här stunden kan ändra på saker och ting? Hon skjuter men träffar inga duvor. Mamma och pappa instruerar men på olika sätt. Hon blir mer och mer förvirrad, föräldrarna mer och mer irriterade. Till slut börjar de gräla över hennes huvud.
Det här var sex bilder från lika många kommande kortfilmer. Under Uppsala internationell kortfilmsfestival arrangerades talangdagar för andra året i rad. Ett 20-tal unga filmare har valts ut för träffen och av dem sex som får pitcha sina kommande projekt för branschfolk. Av dessa sex utses en vinnare som får 25 000 kronor och en snitslad bana in till filminstitutets kortfilmskonsulent.
Som så ofta efter att ha mött unga filmare blir jag glad i hjärtat. Glad över allvaret, ambitionen, mognaden, fantasin och modet som de utstrålar. Alla de här filmerna måste göras färdiga. Det är så det känns efteråt. Jag vill se dem alla och så tror jag att det blir. Filmprojekten är blottade för världen och de måste göras eftersom de behövs.
Regionaliseringen av filmsverige med en infrastruktur som täcker hela landet har betytt mycket för svensk kortfilm. Det märks på festivalen. De svenska filmerna står sig väl jämfört med de internationella. Det finns ett kunnande, en hantverksskicklighet och en mångfald hos svensk kortfilm som är riktig häftig.
Tyvärr hänger inte alla led i filmkedjan med. Bra filmer görs, men få tar ansvar för att de får ett liv efter sitt tillblivande. Festivaler i all ära, men där nås bara en smal och initierad publik. Ute i landet finns olika visningsprojekt i väntrum och andra offentliga miljöer, Folkets Bio tar ett ansvar och sätter ihopkortfilmspaket, på SVTplay kan man se en del. Men där den stora publiken finns – i SF:s salonger, lyser kortfilmen med sin frånvaro. Ett sånt slöseri! Må den kommersiella filmbranschen fatta hur fräckt det skulle vara med en kortfilm innan huvudfilmen. Popstjärnor har ju förband (som inte så sällan är bättre). Alla gillar bra kortfilm! Vissa vet bara inte om det.
Tillbaka till pitcharna. De som fick träffa branschen – fel, de som ju är branschen. Låt mig presenterar dem och deras kommande filmer:
Zanyar Adami med spelfilmen ”Krigsduvor”. Han har tidigare gjort den uppmärksammade dokumentären ”Gerillasonen”.
Feronia Wennborg med dokumentären ”Du är kvar” som följer en musikterapeut och hens arbete med senildementa.
Emma Thorsander med spelfilmen ”Pull” som med sitt drama vill utforska undanträngda känslor i en dysfunktionell familj.
Anna Johansson som med sin animerade dokumentär ” I skuggan av oron” vill visa världen hur det är att leva med ångest och att det är många som har det likadant.
Ida Lindgren som i ”Min värsta fiende och enda vän” vill skildra hur det känns att vara ätstörd – inifrån, inte utifrån.
Sergey Vasiliev med ”Cirkus” som med sin tragikomiska clownhistoria sätter fokus på vår livsstil och vad den gör med oss människor.
Zanyar Adami blev vinnare den här gången. Med de verkliga vinnarna är alla vi som så småningom kommer att få ta del av de här kloka, unga människornas verk.
Ylva Liljeholm
Comments on this entry are closed.