Fascismen växer i mellanrummen där politiken tappat sitt innehåll, skriver Mattias Irving. När symbolfrågorna tar över integrationsdebatten får populismen krattad manege.
Idag skriver Timbroanknutne Andreas Johansson Heinö om integrationspolitik på DN debatt. Han lyfter att det finns en stark opinion för att införa språkkrav i samband med medborgarskap för invandrare. Det är en försåtligt självklar idé att den som ska integreras i ett samhälle måste kunna göra sig förstådd.
I Sverige har vi fem erkända minoritetsspråk: Finska, tornedalsfinska, samiska, romani chib och jiddisch. Den listan borde snarast uppdateras med andra stora språk i landet, som persiska, arabiska, bosniska-kroatiska-serbiska och kurdiska. Tvåspråkighet är vanligt förekommande i Sverige idag – inte minst bland många teckenspråkliga.
Frågan har många bottnar. Hur många infödda svenskar klarar ett typiskt språktest utan att darra på manschetten? Och varför ska de som nu inte klarar ett test särbehandlas och få ha sitt medborgarskap ändå? Johansson Heinös stora misstag är att tro att ett enda språk, likt Tolkiens Härskarring, kunde sämja och främja oss alla.
En gång i tiden stämde kanske det antagandet bättre än idag. Men det var på tiden före Internet, teknikstödd simultantolkning och kulturell digital gemenskap som lämnar nationsgränserna i bakvattnen. Som idéhistorikern Isabelle Ståhl uttryckte det i P1 OBS: Hon kände sig inte som europé, utan som nätmedborgare.
Det är värt att begrunda att vårt sätt att organisera vår samexistens har grundlagts av mycket tidiga civilisationer. De hellenistiska stadsstaternas kroniska krigstillstånd gjorde det naturligt att formulera uteslutningsmekanismer som idag borde vara föråldrade. Istället ser vi dem i fri svang vart än vi blickar.
Idag, mer än 2000 år senare, har de flesta unga greker hela världen i sin ficka: Den vanliga mobiltelefonen, vars processorkraft famöst har jämförts med vad NASA hade tillgänglig för att genomföra den första månlandningen. Tack vare mer eller mindre tillförlitliga översättningsprogram kan texten jag just nu skriver läsas på grekiska av en ung atenare på väg till jobbet. Om hen har något.
I samma stad har idag nazisten Nikolaos Michaloliakis fått en framskjutande samhällsposition. Han är ledare för partiet Gyllene Gryning som fick 16% i det senaste valet i maj. Gyllene Gryning vilar sin retorik mot nationalstaten. Drömmar om fornstora dar smälts om till visioner om en ny framtid, den gamla Hellenismens återkomst.
Sådan är nämligen fascismen. Den existerar i kunskapsluckan mellan det förflutna och det rådande. Språkbruket för osvikligt tankarna till vissa kristna doktriner: Löftet om den tusenåriga fredens rike här på jorden, byggt på fantasier om ett forntida Edens lustgård. Det är tanken om att historien följer en viss linje, att den har en början och ett slut, och att vi i denna stund befinner oss i en depraverad samtid, korrumperad av homosexualitet, vänsterflummare, feminister och inte minst invandrare. Detta mörker råder strax innan den ”gyllene gryningen”, då allt ska vända.
– Hellenismens nya gyllene gryning är kommen. För dem som förråder detta fädernesland är det dags att frukta, så sade Michaloliakis till pressen efter valframgången i maj.
Den som inte ser grekisk ut har klara skäl att vara rädd på gatorna i Aten idag. Polisen sympatiserar i stor utsträckning med de högerextrema och ingriper inte längre när Gyllene grynings gatumilis beväpnade med tillhyggen godtyckligt ger sig på människor. Fysisk spänst hålls högt i partiet, inte politisk förståelse.
Gyllene gryning ekar av den gamla tyska nazismen. På nazistborgen Vogelsang fostrades då en ny generation av unga män som skulle leda den nazistiska rörelsen, men de skolades bara som hastigast i historia, statsvetenskap och politik. Den största delen av tiden gick åt till fysisk träning och tävlan. De unga män som låstes in i Vogelsangs homosociala livsvärld hann aldrig ta över arvet efter Hitler. Många dog i kriget. Ingen av dem hade sett en mobiltelefon. Ingen hade förmågan att med teknikens hjälp bryta språkens barriärer. Deras värld var närmast ofattbart mindre än vår.
Fascismen är en undantagsideologi. Den kan bara överleva i mellanrummet mellan kunskapskropparna. Den måste freda sig mot intellektuella, raljera mot förnuftet, misstänkliggöra öppenheten och medmänskligheten. Det är dess enda chans att överleva.
I en så informerad värld som vår borde fascismen vara en omöjlighet. Men när överflöd byts mot brist, i undantagens tidsålder, marscherar den på nytt. Michaloliakis gör som Al Capone, delar ut mat till de fattiga för att öka sin popularitet. Äldre greker som själva minns fascismen bekymras, men kan inte neka det bistånd som ges. Först maten, sedan moralen.
I Sverige har integrationspolitiken omformulerats på ett vansinnigt sätt i den senaste tidens debatt. Vi har fått ett samtal om samtalet, en retorisk rundgång som låter politisk men lämnar sakfrågorna därhän. Det talas sällan om arbetslöshetssiffrorna längre, kanske eftersom vi främst ska räkna etniska svenskar mitt i livet?
Istället står demokratins krafter vid sidan av planen, låsta i bekväma symbolfrågor om språk och respekt för kulturella sedvänjor: Först moralen, sedan maten. Det ger öppet mål åt så kallade invandringskritiska röster att bedriva sitt populistiska spektakel. Sverigedemokraterna är större än någonsin, och så länge integrationspolitik reduceras till ett nyansrikt nonsens kommer de att ha fortsatt nedförsbacke.
Mattias Irving
Gillar inte språkkravet, eftersom det behandlar de som är födda i Sverige och de som är födda i andra länder olika. Leker istället med tanken med obligatorisk skolgång även för vuxna. D.v.s. Om man bosätter sig i Sverige är visst kunskaps inhämtande obligatoriskt. För de aldra flesta är det nio år i början av livet. Men för dem som missat detta, för att de inte fått tillgång till undervisning, kan denna skolplikt sker när som hellst under livet. Självklart måste omfattningen för någon som invandrar till Sverige anpassas till de kunskaper de har när de flyttar hit.
Det är ju lite konstigt det här. Igen.
Arbeten kan inte på felaktiga grunder ordnas fram av staten, det går bara inte. Det vet ALLA som har lite historisk utbildning.
Och finns det inte normala arbeten, hur skall man då kunna ge arbeten till flera hundratusen som kanske inte kan läsa svenska , det begriper jag inte.
Blir det statliga arbeten som tar jobben från andra blir det ju katastrof med hyperilskna människor som inte klarar att acceptera denna godhet att bli av med sitt eget jobb. Menar man skogs och slyröjning som inte skulle utförts annars, så kanske, men det blir ju på villkor att fackföreningarna inte motsätter sig detta.
Om man inte kan se verkligheten som den är – ja då blir denna enkelriktning det bästa bränsle för de som har motsatt åsikt. Och där sluts cirkeln för dialogen. Öst är Öst och Väst är Väst och aldrig mötes de två – så var det sagt och så är det nog i det stora hela.