Fram till den där stunden för fjorton dagar sedan på ett sjukhus i Provence trodde jag döden var belägen utanför livets gräns. Men erfarenheten säger nu något annat. Gränserna har liksom suddats ut och genomlysts av ljus. Allhelgonaljus, skriver Smedjans Ewa Lindqvist Hotz i en personlig krönika inför Allhelgona.

Allhelgonaljusen har redan brunnit ett bra tag i min familj. Allt sedan den dag för fyra år sedan då min svärmor fick beskedet att hennes molande magvärk i själva verket var en obotlig cancer, har döden sänkt sitt mörker över våra liv.

När jag skriver detta har hon varit död i fjorton dagar. Efter alla cellgifter och strålbehandlingsprogram fick svärmor äntligen somna in. Jag skriver  ’äntligen’  för att hon nu ansåg sig färdig med livet och menade att det nu var dags. När slutet närmade sig tog svärmor därför med fast hand omsorgsfyllda avsked av sina vänner, nära och kära. En del fick komma på besök, andra ringde hon upp för ett sista farväl innan hon förlorade medvetandet.

De sista sex dagarna av hennes liv sov min man på en brits tätt intill hennes sjuksäng på hospiceavdelningen på det stora sjukhuset i södra Frankrike. Själv färdades jag i kamp mot klockan under svärmors sista natt i livet i en hyrbil på motorvägar och småvägar i det vidsträckta provencalska landskapet. Jag hann fram till sjukhuset några timmar före gryningen. Svärmor gick bort från oss när morgonljuset kom över bergen. Allt var lugnt och stilla. Ingen smärta eller ångest fanns i rummet där hon somnade in. Hon dog med en glasängel i sin hand och ett litet leende på läpparna.

”Ljuset lyser i mörkret” står det på tunnelbanans reklambanners när vi kommit hem till Stockholm igen. Det är Svenska kyrkan som hör av sig till storstadsborna i Allhelgonatid. Motivet på reklambannern är ett ljus som brinner med kraftfull låga mot mörk bakgrund. Jag har sett den tidigare, men nu ser jag på den där reklamskylten med nya ögon.  Efter min resa till en hospiceavdelning på ett sjukhus i Frankrike, efter min resa från död till liv.

För det har nu gått fjorton dagar sedan döden kom, sedan svärmor slutade andas och hennes puls ebbade ut. Och givetvis är det så att sorgen ännu präglar vår familj, det vi tänker på och talar med varandra om över frukostbordet. Dagligen förundras vi över den märkliga sorts tröst som finns i omsorgen om allt det praktiska kring bouppteckning, lägenhetstömning och begravningsbestyr.

Men starkare än sorgen är tacksamheten. I år är Allhelgonatiden för oss en tacksamhetens högtid. Varje gravljus blir nu ett uttryck för den särskilda sorts vördnad för livet som framträder i dödens närhet.

Fram till den där stunden för fjorton dagar sedan på ett sjukhus i Provence trodde jag döden var belägen utanför livets gräns. Men erfarenheten säger nu något annat. Gränserna har liksom suddats ut och genomlysts av ljus. Allhelgonaljus. Filosofen, mystikern och författaren Simone Weil har satt ord på denna erfarenhet. Hon skriver om hur varje separation också alltid innebär en koppling.

Så kan döden föra oss samman med livet lika mycket som den kan skilja oss från det.

Ewa Lindqvist Hotz