En framväxande moralism utan politiska visioner hotar yttrandefriheten, skriver Mattias Irving.

Nationalekonomen Olof Johansson-Stenman kopplade nyligen samman de senaste tvåhundra årens framsteg för demokrati och mänskliga rättigheter med en allt snabbare global tillväxt. Det var ett försvar av kapitalismen som gick förbi obemött i den för övrigt rätt bleka radiodebatten i P1.

I USA var det fackföreningskvinnorna som ledde vägen framåt för ökad jämställdhet, inte industripamparna. Landets självständighetsdeklaration, ett av de tidigaste politiska dokumenten som formulerade människans oavytterliga rättigheter, skrevs av personer vars åsikter om bankväsendet vi knappast behöver dryfta.

Den som vill se hur högt kapitalet håller frågan om mänskliga rättigheter behöver dock varken söka sig bakåt i tiden eller över havet. Igår rapporterade SR om Ronald Hånell som i tio års tid har sålt i bankernas ögon ”omoraliska” filmer och böcker på nätet: Skräck och erotik. Men nu är det slut med detta: Han har konsekvent motarbetats av banker som inte velat genomföra betalningsuppdrag till hans verksamhet. SR berättar om att ”Svenska banker och betaltjänster spärrar och registrerar företag som säljer vad man kallar ‘olämpliga produkter och kulturformer’.”

Det är en skrämmande gåta hur bankerna över huvud taget kan uppleva sig ha mandat att sortera kultur, särskilt i så totalitära fack som ”lämplig” och ”olämplig”. Har berörda banker reflekterat kring yttrandefrihetens premisser? Vad är yttrandefrihet egentligen värt, om stora samhällsaktörer anser sig ha rätten att självsvåldigt skada distributionen av det fria ordet, utifrån den egna moralsynen?

Facebook står för precis samma självsvåldiga undfallenhet för moralism som bankerna. Semesterbilder har tagits bort utan förhandling om de råkar visa lite för mycket hud för Facebooks smak. Amningsbilder sorteras konsekvent bort, liksom, vid tillfällen i det förflutna, bilder på kyssande män.

Facebooks beteende är inte neutralt, utan går de högröstade, heterosexuella konservativas ärenden. Det är likväl logiskt att stora företag uppvisar en villkorslös undfallenhet inför all potentiell moralkritik. Ord som ”anstöt” och ”skandal” skadar profiten.

Ord som ”moralisk upprustning” har lyckligtvis varit bortglömda på den politiska arenan de senaste årtiondena. Men det är inte säkert att den trenden kommer att hålla i sig. Nyligen arresterades en man i Kent, England, efter att ha postat en bild på Facebook. Den föreställde en brinnande vallmokrans, vilket uppfattades som ett hån mot minnesdagen för offren i skyttegravskriget. Offren hedras ofta med just vallmokransar.

Att både kapitalet och kanske också i stigande grad politiken har fått ett allt mer problematiskt förhållande till yttrandefriheten har blivit tydligt i dagens Grekland, där journalisten Kostas Vaxevanis arresterades av polisen mitt under en liveradiosändning. Hans brott: En lista på 2000 av Greklands mest inflytelserika politiker och affärsmän, som misstänks ha begått storskalig skatteflykt genom att hålla sina pengar på schweiziska bankkonton under krisen. Listan har funnits tillgänglig på det grekiska finansdepartementet i två år, utan åtgärd. Ansvariga ministrar har hävdat att den inte existerat, menar Vaxevanis.

Journalisten Asteris Masouras berättar för The Guardian om hur den journalistiska yttrandefriheten i praktiken har blivit beskuren i dagens Grekland. På en prekär arbetsmarknad måste journalisterna ständigt hålla sig väl med tidningarnas ägare för att inte plötsligt stå på bar backe.

Samma artikel beskriver hur grekisk statlig TV bytte ut två journalister sedan de klargjort sin avsikt att granska polisbrutalitet mot antirasistiska demonstrationer i Aten. Journalisten Christos Dantis förhindrades att rapportera från en regeringskritisk demonstration. Under hösten har ledande grekiska politiker uttryckt förslag om att bannlysa öppen kritik av eurosamarbetet, eftersom den bara skulle skada ekonomin ytterligare.

När Nobelpriskommittén i Oslo tillkännagav EU som årets mottagare av Nobels fredspris höjdes miljontals ögonbryn. EU-kommissionens allt tuffare tag mot Ungern och Viktor Orbán framhålls ofta som en merit. Samtidigt har EU varit knäpptyst i frågan om grekiska fascister, en extremistisk poliskår och tystade journalister. Men så är ju Greklands ledning undergiven EU och valutasamarbetet, medan Orbán har riktat kraftig kritik mot EU:s eftergiftspolitik mot bankväsendet.

15 år in i Interneteran saknas fortfarande i Sverige en fungerande rättspraxis för att hantera trakasserier på nätet. Det har givit kvinnohatare och rasister fritt spelrum att efter eget huvud agera för att tysta obekväma röster; alltför ofta är det unga, engagerade feminister och antirasister som finner sig hotade till tystnad. Den politiska viljan att komma till skott med detta utbredda yttrandefrihetsproblem saknas uppenbarligen.

Ett obehagligt mönster utkristalliserar sig. Vi har alla sett hur starkt yttrandefriheten försvarats när udden har riktats utåt, bort från Europa, bort från gamla normsystem. Allt tydligare ser vi också hur lite yttrandefriheten verkar vara värd när den tar upp de stora problemen: Bankväsendet, ekonomiska orättvisor, sexuell frigörelse, rasism.

Till skillnad från organiserad bankbojkott på godtyckliga grunder utövar inte små radikala muslimska grupper ett reellt hot mot yttrandefriheten. Samtidigt växer en ny politisk praxis långsamt fram i Europa, där människor arresteras för brott mot den goda smaken, där journalister tystas i Eurosamarbetets namn, och rasister tillåts fördela ordet i nätdebatten.

Mattias Irving