I söndags predikade Helle Klein i Sofia församling. Denna söndagen före domssöndagen var evangelietexten hämtad ur Matt.25:1-13 – om de förståndiga och oförståndiga flickorna. Temat löd: Vaksamhet och väntan.
– Det hotade människovärdet ropar på oss som kyrka, som troende kristna. Precis som en gång Dietrich Bonhoeffer och andra modiga kristna gjorde motstånd när nazismens stöveltramp började i Tyskland måste vi idag bilda motstånd och ställa oss på livets och kärlekens sida i denna dödens och hatets tid, predikade Klein. Här kan du ta del av hennes predikan.

Dagens bibeltexter är uppfordrande och vi befinner oss i upptrappningen inför domssöndagen – Vaksamhet och väntan, lyder söndagens tema.

–       Håll er vakna, säger Jesus i dagens evangelietext.

En uppmaning som känns extra svår just denna tid när novembermörkret sänker sig och hösttröttheten slår till. Tänk om man ändå fick sova eller bara ta det lugnt och dega. Jag orkar inte just nu. Jag vill gå i ide.

Nu tror jag inte dagens evangelietext handlar om att vi ska orka leva upp till en mängd krav som andra ställer på oss utan tvärtom se att vi är älskade för dem vi är. Poängen är inte prestation utan tillit. Jesus är en fantastisk berättare och har en förmåga att använda liknelsens dramatik för att få fram sitt budskap – han hade nog platsat även på en kvällstidningsredaktion med sitt sinne för braskande rubriker och ibland ganska svart-vita beskrivningar.

Den här textens synbara konflikt ligger mellan de förståndiga flickorna som har facklor och olja och de oförståndiga som inte har olja – i en tid då vi gärna sätter vi mot de och ställer grupp mot grupp kan denna text läsas just så dömande och enligt min mening på ett livsfarligt sätt. Men om vi funderar igen så märker vi att det är inte Jesus eller brudgummen i liknelsen som säger att den som inte har olja till sin fackla får inte vara med – nej det är de andra – de kloka flickornas attityd som skapar rädsla hos dem som ingen olja har.

Just så fungerar tyvärr alltför ofta våra mänskliga sammanhang och känslan av att bli utestängd eller att inte få vara med är nog något många av oss har upplevt någon gång i våra liv. Rädslan att inte passa in, prestationsångestens förlamande krav på att jag måste vara si eller så, måste klara det och det om jag ska duga, om jag ska få finnas till.

Precis som flickorna som rusar efter olja och därmed missar festen försöker vi fixa och dona med våra liv så att vi bättre passar in i normen för den lyckade människan, sådana vi tror att vi måste vara. Och plötsligt kan livet ha gått oss förbi.

Också i våra religiösa sammanhang finns de exkluderande attityderna: du måste tro som vi om du ska vara med, De självrättfärdiga proklamerar gärna: du får inte ta av min olja, gå och skaffa olja själv – dvs du hör inte hit, du är fel, du ser fel ut, du älskar på fel sätt och du tror på fel sätt och du använder fel språk och ett alldeles för högt tonläge…

Exkluderandets attityd skapar en rädslans kultur och vi blir fullt upptagna med oss själva, med om hur vi ska duga. Det som stänger ute oss från livets gemenskap är inte Gud utan vår egen upptagenhet med oss själva och andras exkluderande blickar.

I Jesu möten med människor, som vi kan läsa om i Bibeln, utestänger han aldrig utan tvärtom öppnar han upp och drar in den som är utanför. Det beskäftiga sysslandet med det egna, putsandet på min egen fromhet, har däremot Jesus inte mycket till övers för – det är ett sysslande som leder bort från livets gemenskap och låter livet gå förbi.

Nu är det inte bara individer som kan irra omkring i inkrökthetens labyrinter utan också organisationer. En kyrka som blir så upptagen med sig själv, med strukturer, hierarkier och monokulturer, kan också komma att missa festen. För kyrkan är, som den tyske motståndsmannen och teologen Dietrich Bonhoeffer har uttryckt det, bara kyrka när hon är för andra.

–       Håll er vakna, säger Jesus.

Han säger inte, håller med olja, dvs håll er med en viss sorts fromhet, präktighet eller prestationer. Han inbjuder oss att få vara närvarande och delaktiga i den värld och verklighet som är vår också om vi då och då inte har nåt lyse i våra inre lampor eller när det flämtar bara en liten liten låga inom oss.

Låt oss inte förföras eller förledas av alla de där kloka som vill hålla oss utanför livet genom att skrämma oss och som säger: Om du ska vara med i vår kyrka måste du vara som vi. Eller de som säger: Det här är mitt land, inte ditt. Du får inte plats i vår svenskhet.

Jesus bildar ständigt motstånd mot dessa exklusivitetens predikanter och öppnar upp de slutna gemenskaper och drar med oss in i det skapande, älskande livet självt. Att vara kristen är att tillhöra en motståndsrörelse när människovärdet förkrymps.

–       Håll er vakna!

Denna vaksamhet är inte inkrökthetens koncentration på det egna utan det närvarande öppna hjärtat som känner in hur nästan mår, hur världen lider och skapelsen suckar. Häri ligger bönens livshållning – det uppmärksamma lyssnandet efter det rop som Kristus har hört och som kallar oss att älska världen tillbaka till Gud.

Kärleken till nästan handlar om att försätta sig i en skapande uppmärksamhet, som Simone Weil har uttryckt det – att älska sin nästa är också att bilda motstånd mot det kärlekslösa i vår tid.

Vaksamhet och väntan däri ligger också en beredskap till uppbrott och förvandling – att ibland krävs att vi inte bara kör på i våra invanda hjulspår utan ibland måste vi säga: stopp, det här håller inte! Vårt resursslöseri håller inte, vårt murbyggeri håller inte, vår organisationsegoism håller inte.

Det är inte bara novembermörket som sänker sig utan också ett politiskt mörker över vår tid, över hela Europa. Just nu marscherar de främlingsfientliga krafterna med sin facklor runtom i Europa. Det är inte längre små udda politiska sekter utan stora rikstäckande partier, på några håll regeringsbärande. Så ser det ut i Belgien, Bulgarien, Grekland, Italien, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Ungern, Österrike, Danmark och Norge. Och tyvärr också numera i vårt eget land där Sverigedemokraterna som visserligen just nu befinner sig i kris men som i mätning efter mätning gått framåt och blivit tredje största parti.

I Ungern marscherar antisemiter öppet på gatorna iklädda den fascistiska pilkorsrörelsens uniformer. Det auktoritära högerpartiet Fidsz kom till makten 2010 och har sedan dess försökt göra Ungern till en enpartistat genom att ändra grundlagarna och inskränka yttrandefriheten. Våldsamma aktioner mot landets romer görs nästan dagligen och polisen ser bara på. Judar och kritiska intellektuella får nu sparken från medier, domstolar, kulturinstitutioner och myndigheter – utrensning pågår 2012 i ett av EU:s medlemsländer.

I Grekland har det våldsamma nazistiska Gyllene Gryning intagit parlamentet och på gator och torg sätter dess anhängare skräck i dem som inte betraktas som riktiga greker.

I Tyskland släpper den förra centralbankschefen Sarrazin en bok som varnar för att Tyskland håller på att avskaffa sig själv och att landet blir ”dummare”  av lågutbildade, improduktiva muslimer med huvuddukar. Boken blir en bästsäljare – Sarrazin resonerar även om den ”judiska genen”.

I Italien håller Lega Nord torgmöten och talar om behovet av att ”utrota romerna”. Anders Behring Breivik är nu dömd till fängelse. Han är tillräknelig. Han visste precis vad han gjorde när han mördade de socialdemokratiska ungdomarna på Utöya. Breivik må ha varit en ensam gärningsman men idéerna är han definitivt inte ensam om.

Ekot från 1930-talet håller på att bli öronbedövande. Rasismens dagordning blir mainstreampolitik i burkaförbud, minaretomröstningar, krav på förbud mot omskärelse, förbud mot böneutrop samt  i hårdnande asyllagar.

Det hotade människovärdet ropar på oss som kyrka, som troende kristna. Precis som en gång Dietrich Bonhoeffer och andra modiga kristna gjorde när nazismens stöveltramp började i Tyskland, måste vi bilda motstånd och ställa oss på livets och kärlekens sida i denna dödens och hatets tid.

Bonheoffers motstånd mot nazismen grundade sig i övertygelsen om att vi alla är Guds barn – det är mer som förenar mig som kristen med andra än som skiljer. Främlingsfientlighetens idé är särskiljandet – att sätta grupp mot grupp – ”det här är mitt land, inte ditt!”. För Bonhoeffer var det avgörande att bekämpa människoföraktet. I hans bok ”Etik” är ett av de stora teman just detta att vara kristen är att vara människa. Kristus är den sanna människan och Kristus kan därför aldrig komma i konflikt med det djupast mänskliga – däremot i ständig konflikt med människoföraktet, med det som förnedrar och kränker och hindrar oss från att vara de vi är.

Eller som religionsforskaren Karen Armstrong har uttryckt det: Andlighet är medmänsklighet.

– Håll er vakna, männskovärdet står på spel!

Vaksamheten handlar inte om duglighet, utan om närvaro. Vi är närvarande kanske inte framför allt med vår tillräcklighet utan med vår otillräcklighet. För livet är en gåva, Guds gåva till oss. Gud låter vårt liv vara vårt och låter sitt ljus lysa över oss också när vårt eget lyse har slocknat och hoppet har falnat.

När det blir mörkt omkring oss behöver vi inte fly utan kan lita på att Gud välsignar oss och bevarar oss och låter sitt ansikte lysa över oss. Och genom sprickorna i de murar som rädslans kultur har skapat hör vi Guds rop, Guds livgivande rop: Du är älskad och du är kallad att älska. Världen behöver din vaksamhet.

Helle Klein