Skolverket gick under söndagen ut med en artikel om att Gud inte är välkommen när skolorna firar första advent i kyrkans lokaler. Allt för att skydda barnen mot ovederbörlig påverkan. Mattias Irving reflekterar över hur religion har blivit synonymt med indoktrinering.

På relativt kort tid har ordet ”religiös” genomgått en obehaglig metamorfos. Idag används det ofta som en omskrivning av ”indoktrinerad”. En person som är ”religiöst” intresserad av en fråga brukar vara orubblig i sitt ställningstagande och immun mot alternativa synsätt.

Med en sådan förståelse för vad religion är kommer inte Skolverkets uttalande i gårdagens DN som någon nyhet. Under söndagen skrev skolverkets ledning nämligen med anledning av det kommande adventsfirandet, att barn ska skyddas från religionsutövning under skoltid. Inga böner eller predikningar ska äga rum under eventuella skolsamlingar i kyrkan.

Den reduktionistiska hållning som grundlägger Skolverkets uttalande klingar sällan ut så nervöst som när den liberala debattören Dilsa Demirbag Sten i torsdagens DN uttryckte att ”det är inte tack vare utan trots kristendomen som vi har demokratiska rättigheter i den fria världen”.

Hon återknyter därmed till den berättelse om upplysningstiden som fortfarande är stark i vårt samhälle: Redan i grundskolan lärs den ut som tiden då dogmatisk, skolastisk stagnation ersattes av progressivitet och sanningskärlek.

Inledningsvis kan man förvånas över hur kritiskt tänkande liberaler som Dilsa Demirbag Sten plötsligt kan anse sig ha frikort att skriva lite vad som helst, utan att behöva ha särskilt torrt på fötterna. Men beteendet får sin förklaring när vi återvänder till den nya förståelsen för religion, som en synonym till ordet ”indoktrinerad”.

Det är ju därför som Skolverket kan mena sig skydda barn från religion (indoktrinering), inte genom att spärra av själva kyrkorummet med dess rika symbolspråk, utan genom att belägga prästen med munkavel. Möjligheten att religion kanske kan transponeras genom fler medier än bara luftburna ljudvågor tycks över huvud taget inte ha föresvävat Skolverket.

Det är ingen orimlig gissning att de med sin artikel egentligen syftar till att barn i skolan ska skyddas från att indoktrineras av oförnuftiga verklighetsuppfattningar. Samhället ska inte tvinga in någon i ett tänkande som de kan ha svårt att slå sig fria ifrån senare i livet – helt i enlighet med den människo- och kunskapssyn som vi burit med oss sedan upplysningstiden.

Vår förståelse för upplysningen och dess betydelse idag kan sammanfattas i en särskild spänning mellan dessa båda storheter, dogma och sanning.

Ur ordet dogma kommer mycket riktigt ordet indoktrinering. Ordet kommer ursprungligen från grekiskans δοκεῖν, som betyder ”att förefalla” eller ”att tycka”. De stelbenta och oreflekterade dogmerna avslöjas genom att sanningen undanröjer den religiösa mystiken och avslöjar det blott förefallande som antingen äkta eller falskt.

Det är intressant att betrakta hur så mycket av dagens religionskritik som går ut på att just avslöja religiösa dogmers oäkthet, med tanke på att det gamla grekiska ordet för sanning (ἀλήθεια) betyder just avslöjadhet.

Vi kan därför för bekvämlighets skull kalla dessa religionskritiker för sanningssägare. Oavsett om de är sverigedemokrater, radikala ateister eller kanske bara trångsynta liberaler, talar de ofta om just ett ”avslöjande”, att de beskriver verkligheten ”som den är” och särskilt då i SD:s fall att de ”säger det ingen annan vågar säga” – med andra ord det som av proffstyckarna beslöjas och täcks över.

Det ger en ny dimension till den liberale mannens eviga konflikt med den beslöjade kvinnan från östern: Slöjan får på samma gång gestalta en religiös indoktrinering och även vara en konkret symbol för beslöjadhet, eller så kallad feminin mystik, som måste övervinnas, avslöjas.

Det är inte så besynnerligt som det kan låta att beskriva ”sanning” som en könad process. Det är ett tänkande som har gått i arv ända sedan antiken (genom bland andra Filon) och som återkom genom hela medeltiden, inte minst genom fritänkaren Francis Bacon, som menade att processen att skaffa äkta kunskap om naturen var precis som att ”erövra” eller klä av en kvinna.

Idag kallas den kvinna som ska avslöjas för ”religion”, men attributen är precis desamma: Den som ska ”erövras” betraktas som i grunden ansvarslös, övertagen av sin egen sinnlighets oreflekterade fantasier, benägen till hysteriska utbrott och andra omoraliska strategier för att motsätta sig förnuftet. Medicinen tar därför aldrig formen av ett resonemang mellan två människor i ögonhöjd, utan det måste ske en konfrontation, ett erövrande.

Men måste inte detta tolkas som att flera av dagens religionskritiker har hämtat sin egen förståelse för sanningsbegreppet från hellenismen och skolastiken, från allt det som upplysningstiden kom och vände sig emot? I vissa fall är det säkert så. När vi betraktar de mest fascistiska svenska ”liberalerna” (och nu använder vi begreppet slarvigt), de som befolkar partitoppen i Sverigedemokraterna, är denna bild tydlig. Men samma förenklande tendenser finns i andra skikt av religionskritiken också.

När professorn i etik Elisabeth Gerle skrev den omdiskuterade boken Farlig förenkling sattes fingret indirekt på denna frågeställning. Boken vände sig å den ena sidan till den svenska Humaniströrelsen, å den andra till Sverigedemokraterna. Därför kom det väl knappast som en överraskning att den debattglada Humaniströrelsen tände på samtliga cylindrar. Var inte detta en form av ”guilt by association”? Det var väl knappast möjligt att Humanisterna på något hederligt sätt kunde jämföras med Sverigedemokraterna? Perspektivet är, menar jag, betydligt större än så.

Kanske handlar nämligen allt detta om det lilla grekiska ordet δοκεῖν. Ur detta ord kan vi ju inte bara härleda ordet dogma, utan även ordet doxa, som betyder tro.

Om vi vore kunskapsmaskiner, vars förståelse var en svävande ande över världsalltet, då vore perspektivisk diskussion irrelevant. Men sådana naiva idéer om kunskap blev för alltid förlegade i svallvågorna av Immanuel Kants kopernikanska vändning, där kunskapens epicentrum blev människan själv, när all kunskap definitivt knöts till ett skeende, en specifik plats och kontext, och gjordes fullkomligt avhängig människans egen inneboende förmåga till kunskap.

Efter Kant har det vuxit fram en mer vetenskaplig, diskuterande hållning till vad ”sanning” är för något. Den utgår inte från ett absolut sanningsanspråk, utan ställer sig i en dialektisk tradition där sanning ses som diskussion och process. Där får just doxa, i betydelsen tro eller åsikt en oumbärlig funktion för kunskapen. Genom att vara tydlig med sitt perspektiv och transparent i det man vet och inte vet, visar man intellektuell hederlighet. Det är denna processinriktade förståelse för sanning som vi hittar inom de akademiska disciplinerna.

Det upplevs, föga förvånande, av sanningssägarna inom Sverigedemokraterna som ett pålagt och konstruerat ”tvång” att anlägga ett perspektiv, att det till exempel alltid ska finnas med en genusanalys i diskussionen. Men det tvånget är inte introducerat av någon genuspolitisk rikskommitté. Det tvånget är ontologiskt och föregår varje diskussion. Kön och genus är alltid redan närvarande i det vi skriver, eftersom den kunskap vi besitter är situerad i en alltid redan könad kropp.

När vi tänker efter så ser vi att det finns gott om både liberala och konservativa sanningssägare som på detta vis polemiserar mot perspektivismen. De åberopar sig ofta nog på utnötta fraser om åsiktsgemenskap omkring abstrakta idéer och kulturrelativism.

Ett intrikat akademiskt språkbruk som har vuxit fram i en organisk process för att med stigande precision sätta ord på ständigt nya identifierade problem kan av dessa sanningssägare tacksamt liknas vid latinet, den liktänkande kyrkliga elitens gamla språk.

Sanningssägare av Dilsa Demirbag Stens kaliber finner därmed att de kan ta sig rätten att fälla svepande avfärdanden av ”jargonger” utan att själva behöva vara fullt insatta i det ämne över vilket de sätter sig till doms. Därmed leder de in debatten i en polaritet som är figurlik med de första upplysningsfilosofernas uppgörelser med den medeltida skolastiken.

Genom att ägna sig åt detta egentligen mycket enkla tankespel där ordet doxa går från den mer tidsenliga betydelsen ”åsikt” (som den nödvändiga upprinnelsen till all kunskap) till den medeltida förståelsen dogma (som all kunskaps motpol), kan religonskritiska krafter över hela spektrumet från reaktionär till nyliberal inta upplysningstankens generöst tilltagna diskursiva utrymme av självständigt tänkande och framåtanda.

Kanske är det också därför som en så uppenbart heterogen och synnerligen diskuterande miljö som dagens ”politiskt korrekta” som står för mångreligiositet, med sådan enkelhet och sådan iver framställs som ett modernt ”prästerskap” eller en sekt, av så många och olika debattörer.

För mig handlar religion just om perspektiv. Det handlar om doxa, i den betydelsen att vi i en värld som domineras av flytande ideologier och massproducerade, oändligt utbytbara ägodelar finner ett språk för att uttrycka en grundläggande känsla av tillhörighet till varandra, och ett större ansvar för hela skapelsen.

Denna förståelse för religion som doxa istället för dogm går obemärkt förbi på Skolverket. Men att bara läsa om olika dogmer gör oss knappast kompetenta att hantera kontrasterande perspektiv i praktiken. Idag får vi som mest lära oss teorier på skolans demokratikurs om hur nödvändigt det är med mångfald. Vore det så skadligt om vi gav barnen chansen att pröva lite mångfald i praktiken?

Mattias Irving