Mikael Mogren skriver idag, på långfredagen, om hur ledsna, långa dagar aldrig fördelas rättvist mellan människor. Engelsmännen kallar långfredagen för ”Good friday”. Det påminner om hur just långfredagen kan inge mod att leva när livet bjuder motstånd.
I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande. DDR-regimen lyckades inte. De kunde inte ens stryka långfredagen som helgdag på grund av alla protester.
photo credit: MauritsBurgers
För Rudolf Steiner, grundare av Walldorf-pedagogiken och antroposofin, var långfredagen laddad med kosmiska energier. Det där var viktigt i den gamla svenska folktron: Det var därför häxorna skulle ut på kvastcharter natten före. Researrangör ansågs vara själve den lede.
Numera är det kanske snarare livets ledsna dagar som liksom har en egen dag i almanackan. För vännerna som hade följt Kristus blev det den dag då botten nåddes, men också början på något nytt.
Ledsna, långa dagar fördelas aldrig rättvist mellan människor. Det visste Olaus Swebilius. Senaste månaden har jag läst hans lärobok i kristen tro. Den brukar kallas Swebilii katekes och kom ut 1689. Då var han ärkebiskop, hovpredikant och förtrogen med kungen. Men vad hjälper det? Hustrun och fem av barnen hade han följt till graven. Det måste ha varit ofattbart tunga steg. Sånt borde inte få finnas. Vänjer sig gör man väl aldrig.
Swebilius funderade. Varför finns det ingen rättvisa? Är det ett straff när unga människor dör, undrade han. Nej, svarade han på sin egen fråga: Det sker ofta att Gud bortrycker dem tidigt som ”kiäre äre och gifwer them ett bättre Lijf. ” Med de orden tröstade sig en ledsen pappa för mer än tre hundra år sedan. Någon rättvisa i detta fanns det inte då och det har inte blivit bättre sen dess. Man skonas inte från lidande efter förtjänst. Det går inte jämnt ut.
För tretton år sedan var vi några vänner som var på väg ut i arbetslivet. Då samtalade vi med en klok präst som närmade sig pensionen. Han berättade att han hade börjat gråta mer med åren. Vi förstod av det han sade att han hade delat mycket med många människor. Nu hade han tagit ett löfte av sig själv: Om han inte grät i samband med ett barns begravning skulle han aldrig mer tjänstgöra som präst. Han ville inte bli hård.
Tyskarna kallar långfredagen Karfreitag, ungefär den hårda fredagen. Engelskans Good Friday, goda fredagen, säger varken att den är lång eller hård. I engelskan betonar man det goda i att den här fredagen är en vändpunkt. Det är något nytt som börjar när botten är nådd. Korset blir som tyngden i en gungdocka. Den kan slås omkull och ändå reser den sig. På liknande sätt kan korset fungera som en tyngd i botten av en människa. Många verkar uppfatta att långfredagen ger mod att leva när livet bjuder motstånd. Är det inte något speciellt med långfredagen?
Mikael Mogren
