gert_gelotteIdag gästbloggar journalisten och katoliken Gert Gelotte på seglorasmedja.se. Gert menar att de reformvänliga inomkyrkliga rösterna i den katolska kyrkan bör uppmärksammas. Han lyfter särskilt fram den nyligen exkommunicerade prästen Roy Burgeoise. Om svensk kristenhet lyssnade till andra röster än de konservativa, skulle bilden av katolska kyrkan förändras, menar Gert.  

Andra texter om katolska kyrkan på seglorasmedja.se:
Han är ju ändå vår påve 
Arborelius försiktigt kritisk
Bort med era radband från våra äggstockar!

Strax före jul exkommunicerades den amerikanske katolske prästen, ordensmannen och fredsaktivisten Roy Bourgeoise. Exkommunicering medför avstängning från kyrkans sakrament. Bourgeoise får således varken ta emot nattvarden eller fira mässan. Skälet för exkommuniceringen, som redovisades i ett brev från Troskongregationen i Vatikanen, var att Roy Bourgeoise predikat vid en kvinnas prästvigning! Brevet kom inte oväntat. Bourgeoise visste vad han gjorde och vilka han utmanade. Han gjorde det med orden: ”Min kropp måste vara där mina ord är.” Det vill säga: Det duger inte att år ut och år in argumentera för att kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män i katolska kyrkan utan att till sist ta konsekvenserna och handla.

Exkommunicering är ovanligt. Detta katolska kyrkans hårdaste straff har såvitt jag känner till inte använts mot en enda av de hundratals präster som förgripit sig sexuellt på barn. Inte heller har det använts mot någon av alla de biskopar som försökt dölja pedofilskandalerna och som bidragit till övergreppens omfattning genom att flytta ertappade präster till nya församlingar och fler intet ont anande barn.

Nu skall man vara försiktig med sina slutsatser. Att kyrkans ledare inte exkommunicerar präster som våldtar barn, men en präst som predikar vid en kvinnas prästvigning, innebär inte att de tar lätt på våldtäkt. Men rimligen ser de Roy Bourgeoises predikan som ett större hot mot den bestående ordningen. Att denna maktordning kläs i teologiska argument lämnar jag därhän. De som söker argument för diskriminering och förtryck finner dem alltid. Nu kan man ställa sig frågan, var finns katolska kyrkan i denna konflikt? Mitt svar är att kyrkan är lika närvarande i Roy Bourgeoises predikan som i exkommuniceringsbrevet från Vatikanen. Att jag personligen föredrar Bourgeoises predikan är en annan sak.

Katolska kyrkan omfattar drygt 1,1 miljarder människor. Hon finns på alla språk, i alla kulturer och under alla politiska omständigheter. Hon rymmer nästan alla teologiska åsikter och hålls ihop av alla katolikers vilja att hålla ihop och av en gemensam respekt för påvens uppdrag att vara en herde. Det senare oavsett vad man råkar tycka om påveämbetets utformning eller sittande påves person och åsikter. Denna mångfald är i det närmaste helt frånvarande i den svenska debatten om katolska kyrkan. I Sverige finns i stället på alla håll en förväntan om att katolska kyrkan skall vara en konservativ monolit där en man bestämmer vad alla skall tro, tänka och säga och hur alla skall leva.

Att det är på detta sätt är inte konstigt. Det är så kyrkans ledning vill ha det, det är så kyrkan framställs från officiellt katolskt håll i Sverige och det är så många konservativa katoliker kräver att få ha det. Men att katolska kyrkans ledning är djupt konservativ och strängt upptagen med att skydda den bestående ordningen betyder inte att detta beteende är den katolska kyrkan.

Det finns många människor och organisationer i den katolska världen som arbetar för förändring. I Europa är ”Wir sind Kirche/We are Church” den mest kända med ursprung i Österrike och närvaro i samtliga nordiska länder. I Sverige finner man denna organisation på www.katolskvision.se. Mångfalden är stor. Det finns organisationer som arbetar för demokratisering av kyrkan och det finns grupper som arbetar för att stötta kvinnliga katolska präster. Jo, det finns både kvinnliga präster och kvinnliga biskopar. Naturligtvis är de inte godkända av kyrkans ledning i Vatikanen. Men det är inte första gången som kyrkans ledning motsätter sig förändringar.

Katolska kyrkan har en tvåtusenårig historia. Denna historia är en ständig kamp mellan förstening och förnyelse. Ibland är förnyelsen häpnadsväckande intill osannlikhet. Som när kyrkan på 1100-talet via muslimsk förmedling lyckades inkorporera Aristoteles klassiska grekiska filosofi. Resultatet blev den Thomism som på gott och ont än i dag är katolska kyrkans filosofiska fundament.

Kriserna har varit många. Steget till romersk statskyrka på 400-talet. Konfrontationen med den moderna kosmologin och naturvetenskapen på 1600-talet. Darwins utmaning på 1800-talet och den vetenskapliga bibelforskningen på 1900-talet. För att nämna några. Här och var pågår dessa strider fortfarande, men förnyelsen har alltid segrat. Det är därför katolska kyrkan hunnit bli 2 000 år.

Enligt min mening står katolska kyrkan nu inför en förändringsprocess som kan jämföras med sammanbrottet för den medeltida världsbilden. Det handlar om hur kyrkan skall styras. Att den är en absolut monarki på toppen av en feodalstat följer inte av evangeliet utan är en kvarleva av tidigare anpassning till det omgivande samhället. Det handlar i högsta grad om synen på kvinnor. Kyrkans apartheidsystem speglar en tid och ett samhälle då fixerade könsroller och kvinnors underordning var en självklarhet. Nu fördunklar denna diskriminering kyrkans budskap och ärende.

Och handlar det om kön, så handlar det också om sexualitet. Katolska kyrkan bär på ett tungt arv av sexualfientlighet. Att vända detta till en positiv syn blir inte lätt i en kyrka där celibatära män tills vidare bestämmer allt. Till detta måste fogas att katolska kyrkan är i skriande behov av ekumenisk omvändelse. Den blir svår eftersom det handlar om att nå insikt i att ledarskap bygger på förtjänat förtroende, inte på krävd formell makt. Ingen förfogar över Gud.

Katolska kyrkan domineras för tillfället av en konservativ reaktion mot andra Vatikankonciliets reformer, men motrörelser finns. Om den svenska kristenheten kunde upptäcka Roy Bourgeoise och andra reformkrafter skulle bilden av katolska kyrkan bli mycket annorlunda.

Gert Gelotte