Den 22 mars genomförde tre aktivister från fredsnätverket Ofog en ickevåldsaktion mot Gipenplan på Saabs anläggning i Linköping. Användande av civil olydnad väcker frågor om aktivisternas motiv och vilken plats deras medvetna brott mot lagen har i ett fungerande samhälle. Samtidigt lär oss historien att själva utvecklingen av demokrati förutsätter enskilda individers ställningstagande mot rådande lagstiftning. Idag gästbloggar en av de tre aktivisterna, Martin Smedjeback, från häktet i Norrköping om hur hans kristna tro förde honom till svenska vapenfabriker. Imorgon faller domen i tingsrätten.
Jag skriver dessa rader från en fängelsecell i Norrköping. Orsaken till att jag sitter här är en fredsaktion jag utförde den 22 mars. Tillsammans med Annika Spalde och Pelle Strindlund gick jag in på Saabs industriområde i Linköping för att hamra på JAS-plan. Syftet vara att förhindra att dessa exporteras till annat land.
Finns det något i den kristna tron som kan driva en människa att begå olagliga handlingar? Är det kanske till och med så att det i Jesu kärleksbudskap ryms uppmaningar till lagbrott i vissa situationer? Dessa tankar hade inte ens föresvävat mig för 15 år sedan. Då låg jag i lumpen i Blekinge skärgård. Jag pratade med mina lumparpolare om vikten av att tro på Gud. Då såg jag inte ironin i att jag vittnade om Jesu bud – älska din nästa – samtidigt som jag tränades i att döda mina medmänniskor.
Det var inte förrän några år senare på en gata i Kairo som jag omprövade mitt beslut att vara en del av Sveriges militära styrkor. Jag levde då i Egypten i fem månader på ett koptisktortodoxt kloster. Under denna tid träffade jag ofta en svenskkyrklig präst. Han övertygade mig om att det inte låg i den kristna kallelsen att döda någon människa. När jag återvände till Sverige lämnade jag genast försvarsmakten.
De kommande åren var jag mycket aktiv i kristna studentrörelsen (KRISS). Genom KRISS globala nätverk träffade jag kristna från Sydarfika, Burma, Libanon, USA, Rwanda och många andra länder. Genom att träffa dessa människor från olika hörn av vår planet växte en insikt inom mig om mänsklighetens starka systerskap. Att vi människor som delar så mycket ska möte varandra i krig framstod allt starkare som dårskap. I KRISS lärde jag mig också mer om kristendomens historia, t.ex att under dess första 300år så var kristna pacifister, de vägrade delta i krig. Kärleksbudskapet förbjöd dem att skada andra. Det var inte förrän den romerska kejsaren Konstatin beslutade att kristendomen skulle vara den officiella religionen i Romarriket som den kristna tron förvanskades från en fredsreligion till en religion som accepterade krig. Det är ett arv som kyrkan tyvärr fortfarande bär på.
Efter att jag var klar med mina studier blev jag anställd på Kristna Fredsrörelsen som ickevåldssekreterare. Under mina sju år i denna förening lärde jag mig allt mer om hur kristna (och andra) under historiens gång inte bara avstått från att döda utan också aktivt ingripit mot våld och förtryck. Dessa tankar om hur kärlek kan revolutionera hela samhällen vidareutvecklades av Mohandas K. Gandhi och baptistpastorn M L King och fick namnet Ickevåld. Idag används ickevåld mer än någonsin för att demokratisera samhällen, förverkliga männskliga rättigheter, skapa rättvisa och andra positiva samhällsförändringar.
Jag har haft förmånen att få träffa ickevåldskämpar från Sudan, Colombia, Israel/Palestina och Västsahara, människor som är beredda att riskera både fängelse och sina liv för att uppnå ett mer kärleksfullt samhälle. Tanken slog mig allt oftare: om dessa människor är villiga att riskera så mycket i dessa osäkra länder, ska inte jag då kunna riskera en del i trygga Sverige? Och hur var det under de första århundradena av kristendomen? Var det inte så att det var ganksa vanligt att kristna blev förföljda, fängslade och avrättade på grund av sin tro och övertygelse om kärlekens kraft? Och varför ser vi inte så många kristna i fängelse idag? Har Guds rike fullbordats på Jorden? Det är det nog få som skulle skriva under på. Fortfarande dör tiotusentals människor av fattigdomsrelaterade orsaker varje dag och 1900-talet var det mest krigiska som vår planet skådat.
Under mina resor till krigshärdar och slumområden på olika platser på vårt jordklot ökade min önskan om att bidra till att utplåna krig. Min uppfattning om Sverige som fredsnation trasades sönder mer och mer när jag insåg att Sverige bidragit till krigen i många av de länder jag besökt. Inte med soldater men med en annan vital ingrediens i krig: vapen. Granatgevär till Israel och Burma, kanoner till Indien, granater till USA och stridsflygplan till Sydafrika, för att nämna några av de svenska vapenaffärerna. Vårt land är idag världens nästa största vapenexportör i förhållande till befolkningsstorleken.
För mig är det orimligt att människor i andra länder ska behöva betala med sina liv för att vi i Sverige vill ha några fler jobb och för att vapenindustrin ska kamma hem miljardtals kronor. Jag kan inte förstå att kyrkor och samfund i Sverige inte agerar kraftfullt mot denna handel som så tydligt går emot Jesu kärleksbudskap. Istället är det vissa kyrkor som tar del av vinsterna från denna krigshandel genom sina investeringar i vapenindustrin.
Min egen väg i ett försök att vandra i Jesu fotspår ledde mig till svenska vapenfabriker med påföljden fängelse. Våra steg på trons väg kan och bör vara olika, men alla är vi kallade att leva i kärlek.
Martin Smedjeback, Norrköpings häkte.
Läs mer på: www.avrusta.se eller http://avrusta.blogspot.com
