Camilla Lif är präst i Kungsholms församling i Stockholm, skribent och ledamot i Seglora Akademi.
Läs fler krönikor av Camilla Lif här
I begynnelsen var allt en enda röra – en organisk soppa. Guds ande svävade in över jorden och Gud fick lust att sortera och förädla. Gud gjorde skillnad mellan land och hav, mellan himmel och jord, mellan grönsaker, abborrar, grus och vatten. Och Gud ordnade nätter och dagar, morgnar och kvällar, olika sorters väder. Duggregn, kallfronter, åska, högsommarvärme och hagel. Och Gud såg på världen för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Och ur sin kärleks vilja – ur sin konstnärssjäl- fortsatte Gud att skapa och stötta allt liv. Gjorde människor, älgar, fler människor. Sjöhästar. Naturen. Ett konstverk – det går inte att ta miste på det. Det märks inte minst i det obegripliga som är nedlagt i den. Det finns något oförnuftigt i naturen. En del sländor är bara sländor i ett dygn – och utan att hinna äta innan dom dör. Det finns blommor vars livslängd bara är några timmar.
Och en mulen marsdag för fyrtio år sedan steg även jag, så att säga, upp ur urhavet. Också jag ett konstverk. Små, små naglar på tårna hade jag. Och hårstrån i en båge ovanför ögonen. Det var min tur att finnas och leva. Jag satte igång med det. Men det visade sig snart att det var något konstigt med mitt medborgarskap, eller kanske snarare min hemkänsla här på jorden. Uppväxten handlade så mycket om att ömsa skinn och bli civiliserad. Noppa ögonbrynen. Lära mig Allmän databehandling (ADB). Jag tyckte att naturen var rolig och vacker, men jag ville bryta mig loss från den. Och på sätt och vis var det tur, för det finns grymma ordningar i naturen. Djungelns lag. Ingen plats för svaghet. Sjuka elefanter som lämnades på efterkälken för att flocken skulle vidare. Ja, det fanns både grymhet och skönhet i naturen. Men var mitt människoblivande, mitt 70-80-90-talsliv tvunget att kosta min hemkänsla?
Jag kommer aldrig att glömma en sommardag för några år sedan när jag med en liten roddbåt kajkade runt i ett sund mellan två öar. Det var egentligen inget bra sund att kajka i – för det var fullt av stenar och grund. Jag är ganska säker på att mycket få båtar flutit förbi där, för det var långt ute till havs, på militärt område. När jag lite slött hängde över relingen och tittade ner i vattnet så såg jag ett stort bestånd av vattenväxter som sträckte sig upp från botten, mot ytan. De hade en underlig färg – alldeles lysgröna med små blå streck längs med. Och de var alldeles fantastiskt vackra. Men eftersom jag var ensam i båten så kunde jag inte visa dem för någon, och när jag rodde mot den ö där min familj var, så greps jag av en stor sorgsenhet, över att de där vackra växterna stod där och svajade under vattnet till ingen nytta. Ingen annan skulle se dem. Ingen annan skulle veta att de fanns. Så mycket skönhet helt bortkastad.
Jag har tänkt mycket på min underliga reaktion sedan dess. Att det var som om naturen i sig inte hade något värde för mig, om den inte kunde lyftas in i min värld, i människans värld. Att naturen liksom bara hade ett bruksvärde – om än estetiskt – för mig. Jag minns att jag under rodden hemåt svor över att jag inte hade någon kamera med mig. Försökte trösta mig själv med att Gud såg sjögräsen och gladde sig åt dem. Det var i ögonblicket en klen tröst. Men sedan den sommaren och stunden i roddbåten har jag mer och mer kommit att tänka på naturen som en väldigt stor del av Guds kropp. Det är logiskt. Om Gud är gnistan, andedräkten som ger liv till allt, så är allt liv en del av Guds vilja och kropp. Mitt liv. Sjögräsets liv. Fredrik Reinfeldts och Lill-Babs liv. Vi är alla del av Guds natur. Och det är nog också så att vi förstår oss själva bättre och känner oss rikare som människor om vi kan se oss själva som en del av naturen. Tordyvlarna och människorna; alla lever vi inuti Guds liv. Och jag har kommit fram till att värdet i sjögräset inte beror på om någon ser dem eller inte, för de är ett utryck för Guds lekfullhet och konstnärlighet. Varför har Gud skapat såna växter? Jo, för att Gud kan. Naturens mångfald och skönhet följer ingen rim och reson. Och därför är den en rättvis avspegling av Gud.
Hur kommer vi människor in i bilden av Guds lekfullhet? Ibland är det lätt att se. Det står i Bibeln att Gud skapade oss människor till sin avbild. Vi bär drag av Gud. Men det gör naturen också – fast den bär andra drag – drag som vi människor saknar. Varje liten del av naturen accepterar att den är en liten del, som inte klarar sig utan de andra delarna. Blåbär kan bara växa där det passar för blåbär att växa. Men vi människor ser inte på oss själva på det sättet. Vi har ett väldigt stort människovärde, till skillnad mot snigelns snigelvärde, eller maskrosens maskrosvärde. Vi människor lever inte efter djungelns lag – åtminstone inte alla. Vi biter inte ihjäl de svagaste. Vi lämnar inte någon som brutit benet på gatan och går vidare. Bara ibland.
Men vissa saker har vi gemensamt med den övriga naturen, t.ex. att jorden är vårt hem. Det är här Gud skapat en plats för oss, och precis som Gud själv vandrar i paradisets trädgård i skapelseberättelsen så möter Gud oss i naturen även nu. I allt levande nedlägger Gud viljan att finnas till. Gud skapar oss och blåser in sin Ande i vår näsa, och vi får liv och vill vara vid liv. Prästen Staffan Kvassman skriver:
”Gud vilar med oss i sin skapelse. Precis som en mor bär sitt barn luktar på det, tittar – så vilar Gud ansikte mot ansikte med sin skapelse. Gud fyller den och känner den, och är helt och hållet närvarande. Och naturen vilar inför Gud, i en inneboende besinning över sig själv/../Naturen stämmer oss, som ett instrument blir stämt för att återspegla något av Gud. Det är inte vi som skapar en stark naturupplevelse – det är stämningen som omskapar oss. Vi blir mottagare av det budskap och liv som finns i naturen, och upplevelsen blir uppbygglig för oss.”
Inom kristendomen har man alltid talat om hur människan fick naturen i present – både som tillgång och ansvar. Men att människan var skapelsens krona. Att vi hade en höghet över naturen. Och det har vi sannerligen manifesterat. Inga ökenråttor har byggt rymdraketer. Inga barrträd har forskat på cancerceller. Vi har en intellektuell förmåga som är större än hos alla andra levande djur och växter. Människan är därigenom – genom sitt självmedvetande – mer sårbar än den övriga naturen. Men ger det oss rätten att skövla den? Vad hände med ansvaret?
Nu har exploateringen av naturen gått så långt att det inte längre är en fråga om några utrotningshotade små trädgrodor i sydamerikas djungler – nu är det människor som drabbas. Och med detta har klimatfrågan också blivit den mest grundläggande fredsfrågan. För den handlar om så många faktorer som har med fred och krig att göra. Som så ofta handlar det om pengar. Jorden vi ärvde var indirekt full av pengar. Det gick att tjäna pengar på allt som bara fanns: kol, olja, metaller, uran och ädelträ. Man kunde odla marken och göda boskap, som man sen kunde äta. Man kunde åka bil, värma hus och flyga flygplan. Det var fantastiskt! Men det ledde till slut till växande öknar och förgiftade vatten. Det ledde till fattigdom och sjukdom. I vårt land oroar sig många för vår – i deras tycke – allt för generösa flyktingpolitik, men det lär inte bli färre flyktingar när miljontals människor börjar driva runt jorden för att hitta någonstans att bo – när öknar och översvämningar tömt kuster och inland. På så sätt är klimatfrågan en fredsfråga. Och det är i hög grad rika länder som Sverige som ställt till med utsläppen (om inte annat så genom vår enorma konsumtion) – nu är det dags att betala tillbaka till de människor som drabbas. Omställningar i grön anda är alltså en viktig form av bistånd och fredsarbete.
Men av någon anledning står vi och stampar. Valrörelsen 2006 kom mest att handla om sänkta fastighetsskatter och sänkt maxtaxa inom barnomsorgen. Stålar. Plånboksfrågorna låg oss närmast förstås, i brist på hemkänsla på klotet. Ingen vinner några val på att försöka lösa fattigdomsproblemen i tredje världen. För det är inte i tredje världen vi bor. Vi bor ju i Sverige. Det fanns de som oroade sig för miljön. – Ta det lugnt, vi arbetar med ny teknik, sa den nytillsatta regeringen. Och på Svenska Dagbladets hemsida skrev folket sina kommentarer till artiklarna om klimatförändringarna: ”Jordens historia visar att arter uppstår och dör ut, det är helt naturligt.”,” Miljönissarna tjänar pengar på att ljuga med faran om uppvärmning. Jordens historia visar att varmt klimat och istider kommer och går och styrs faktorer utanför jorden”. Det var så många olika bud. Vad visste jag? Vad vet jag nu? Det finns inte lika många sorters fjärilar och blommor på mitt landställe längre. Inte som när jag var barn. Blåstången vid bryggan är borta. Men alger finns det. Stormen Gudrun fällde många träd. Men annars – allt är ungefär som vanligt här hemma.
Jag anar att det är någonting inuti mig som har gått sönder och jag vet inte när det hände. Kanske var det före min tid. Jag som steg upp ur urhavet en mulen marsdag har ett stort andligt problem. Och många med mig. Det verkar paradoxalt nog handla om ett sviktande mänskligt självförtroende. Det vi gör mot naturen gör vi indirekt mot oss själva. Mänskligheten är skadad – hon har tappat sitt mod och sin hemkänsla i världen. Det märkte jag när jag satt i roddbåten. Och jag lider av en kluven andlighet. Jag har livet indelat i sektorer. Trots att jag försöker låta bli så gör jag ofta boskillnad mellan andligt liv, konsumtion och socialt liv. För att få en överblick och för att kunna sortera lite i livets villervalla. Men framför allt för att det är bekvämt för stunden. Det får inte vara för komplicerat att leva rätt. Därför har jag letat lite – försökt hitta rimliga handlingsplaner, sådana som inte ställer hela livet på huvudet. Jag brukar tänka att Jesus var sådan – en situationsetiker. Han utgick ifrån situationen och började förändringsarbetet i den.
Jag har bestämt mig för att gräva där jag står – i kyrkan. För kyrkan har i alla tider haft ett tydligt kärleksbudskap som utan svårighet går att knyta till vad vi ska göra åt klimatförändringarna. I Jesus budskap är det tydligt att människan ska sträva efter ödmjukhet, kärlek till medmänniskan, självuppoffring. Det leder ingen vart att sträva efter rikedom eller makt. I Jesus liknelser beskrivs Gud ibland som en trädgårdsmästare och Jesus beskriver sig själv som en vinstock med djupa rötter, och i sin Bergspredikan säger han (med mina tillägg):
Saliga de ödmjuka (som inte tror sig vara mer värda än andra folk), de ska ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet (inte en ny plattTV) de ska bli mättade …vårt dagliga bröd giv oss idag (inte så mycket bröd så att det skulle kunna räcka till alla i mitt kvarter i ett helt liv) ….samla inte skatter här på jorden (för de räcker inte till alla). Inga konstigheter. Inga nyheter. Vi har manualen. Det är bara att damma av den. Och om man lyssnar till de olika ”gröna rörelser” som finns i världen så är det slående hur mycket de har gemensamt med Jesus budskap till dem han mötte.
Vi som bor i Sverige har särskilt goda förutsättningar att låta tron och klimatengagemanget befrukta varandra. När det görs undersökningar om när vi som bor i Sverige känner oss närmast Gud så är det nästan alltid i naturen. Det är i naturen som vi återhämtar oss, vilar, njuter, känner livet i oss. Naturen ger oss hopp. Min tydligaste samhörighet med naturen känner jag oftast under pingsttiden – hänryckningens tid. Då är naturen är påtaglig, nästan påträngande. Och människorna blir som tokiga och äter glass med filtar över knäna på caféerna, sitter med näsan upp i skyn, tar på sig blommiga saker – lever upp. I kyrkan är pingstens budskap att Guds livgivande Ande svämmar ut över hela världen. Jesus har lämnat jorden och sagt att det ska komma en hjälpare efter honom, och det är Anden han syftar på. Pingsten är slutkapitlet i berättelsen om ett sorgligt beteendemönster: människan skapar avstånd och Gud försöker återskapa närhet. Mönstret syns där Gamla Testamentet i mytens form beskriver hur människorna försöker bygga ett torn ända upp till himlen för att bli som Gud. Projektet misslyckas och människornas excentriska och onaturliga strävan efter totalt herravälde skapar bara alienation – avstånd både till andra människor, till Gud och till skapelsen. Människan känner sig inte längre som hemma utan söndrar sig ur livets väv. Allt levande drabbas – och denna globala tragedi kallar Bibeln för ”synd”.
Med pingsten händer det omvända: ”himlen” kommer till människorna, och uppfyller dem. Gud får frihet. Gud frigör sig från Jesu kropp och söker sig vidare ut i omgivningen – bosätter sig och slår rot i hela skapelsen. På detta sätt läker Gud samman avståndet till närhet igen. Och här är vi nu. Igen. Vid urhavet.
Vi som är dagens pingstmänniskor har fått ”förnyat förtroende” (så brukar min chef kalla det när jag misslyckats med något som han vill att jag ska göra om). Vi – ingen annan än människan – ska förvalta skapelsen och skydda den mot övergrepp. Vi har fått i uppgift att ständigt – med andens hjälp - utvidga kärleks- och omsorgsbegreppet till att gälla allt mer i vår skapelse. Vi ska lära oss älska den, såsom vi älskar oss själva. Om inte annat så för Gud finns i den. Och detta vidgande av omsorgscirklarna är inte främmande – det har sina rötter i djupet av mänsklighetens och kristendomens historia. Genom historien har människan ständigt utvidgat cirkeln för vad och vilka som skall omfattas av omsorg och rättigheter.
Först handlade det om att slavar skulle få samma rättigheter som fria, rika män, efter detta var det kvinnors tur. Successivt har cirkeln sedan vidgats till att omfatta minoritetsfolk, homosexuella, barn, och de senaste årtiondena också våra husdjur. Och nu är det hög tid att utvidga cirkeln till att omfatta naturen i större utsträckning. Albert Einstein har formulerat det så här: ”En mänsklig varelse är en del av den helhet som kallas universum. Denna varelse upplever sig själv, sina tankar och känslor, som något skilt från resten, ett slags optisk villa. Denna villa är ett slags fängelse för oss, som begränsar oss till våra personliga önskningar och tillgivenhet för några få personer i vår närhet. Vår uppgift måste bli att befria oss från detta fängelse genom att vidga vår cirkel av medkännande till att omfatta alla levande varelser och hela naturen i dess skönhet.” Den icke-mänskliga världen kan inte företräda sig själv, och tala i sitt intresse. Den behöver en röst, en förkämpe. Den behöver mig. Och dig.
Guds andes kamp för frigörelse kräver att vår moraliska och känslomässiga horisont vidgas. Rörelsen är redan igång. Framför allt den yngre generationen, inser att vår tids biologiska, sociala och andliga förstörelse går hand i hand. Många har insikt nog att förstå Jesus livsprincip: Allt gott som vi vill att träden och haven ska göra för oss, det goda måste vi också göra för dem. Så som du vill att skogen och ängsmarken ska älska dig, så ska du också älska allt levande på jorden.
Den här naturen är den natur vi har. Vår misslyckade klättring uppför Babels torn beskrev att vi är ämnade för att finnas här på jorden. Det är här vi har vårt hem. Jag vill inte alls flytta till någon människokoloni på Mars. Det är här Gud skapat en plats för oss. Det var här bland busschaufförer, ölandstokar, sillgrisslor, politiker, narcisser och små underliga gräsarter som Gud stämde träff med oss. Men jag stressade, irrade omkring mellan församlingsexpeditionen och Åhléns skoavdelning.
Jag skäms. Ibland vill jag bara lägga mig ned och ge upp. Katastrofer mullrar vid glaciärkanterna. Hur ska det gå för mitt barn? Allt gnäll om trängselskatt och bensinpriser blir patetiskt i ljuset av att golfströmmen kan stanna.
Men såhär pessimistisk som jag är nu är aldrig Gud – det är min tro. Jag tror att Gud ser vår känslomässiga träningsvärk då vi försöker älska och värna mer och mer av allt det som lever. Gud ser att vi håller för ögonen ibland, för att få hämta andan lite. Men först när vi erkänner vår andliga splittring kan läkningsprocessen börja – så tror jag att Gud ser det. Det fanns ett ord som hette omvändelse. Vi vänder om nu. Det var roligt så länge det varade. Det var underbart att vara del av en utvecklingskultur. Men den luktar inte utveckling längre. Den luktar illa. Det gäller att förstå när köpfesten är slut – när det är dags att gå hem.
Vi får hjälp på vägen. I en av Bibelns texter står det:
”Jag påminner dig om att du skall blåsa liv
i den nådegåva från Gud som finns hos dig/../
För Gud har inte gett oss modlöshetens ande
utan kraftens, kärlekens och självbesinningens…”
Vi har inte fått modlöshetens Ande. Gud försöker bekämpa den. Inuti oss alla finns motgiftet. Där finns kraften, kärleken och självbesinningen. När Gud tittade på oss för första gången, så var det kärlek vid första ögonkastet. Gud älskar oss med en befogad kärlek, för vi är förmögna till så mycket gott. Många gånger i historien har vi lyft oss själva i håret. Som individer klarar vi av fruktansvärda katastrofer, förluster och sorger. Vi reser på oss igen. Hittar ett nytt sätt att leva. Det är egentligen helt fantastiskt vad mycket vi kan. ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens…” Det finns helt enkelt väldigt mycket gott gry i oss. Det är bara att kämpa på. Med identiteten. Och med glädjen över sjögräset som lyser grönt under ytan. Och hemkänslan bland laxar, mossor och små ugglor som bara flyger om natten.
Camilla Lif
(Krönikan har tidigare publicerats i antologin Jorden vi ärvde – klimat, konsumtion och livsval, Ordfront förlag 2008)
Kikade in här lite 🙂