Gästkrönikören Patrik Lindenfors är forskare i evolutionsbiologi vid Stockholms universitet och författare till den nyutkomna barn- och ungdomsboken om att inte tro på gudar ”Gud finns nog inte”. Läs även Lindenfors i Aftonbladet En kyrka för alla? , Magnus Sundell Alla dessa motståndare och Johan Boj Garde här på Seglorasmedja.se Var finns dialogen med ateisterna? .
Humanisterna kör just nu sin kampanj ”Gud finns nog inte” i syfte att värva medlemmar och föra upp vikten av ett sekulärt samhälle på dagordningen. Jag har även skrivit en bok för sökande ungdomar med samma titel. Den går igenom olika argument för och emot Guds existens.
En del har reagerat på det lilla ordet ”nog” i bokens titel och kampanjens slogan. Vadå ”nog”? Kampanjen och boken argumenterar ju för att Gud inte finns? Det är förvisso sant, men det vore inte filosofiskt ärligt att hävda att Gud ”absolut” inte finns, för det går inte att veta. Låt mig förklara.
Finns Gud? Förre ärkebiskopen KG Hammar svarade med ett numera bevingat ”Det beror på vad du menar med ”finns”” på den frågan. Kanske inget svar man skulle förvänta sig av en ärkebiskop. Nuvarande ärkebiskop Anders Wejryd svarar istället mer rakt på sak att han tror att Gud finns.
Om frågan är komplicerad för troende så är den minst lika krånglig för ateister. För egentligen kan även ateister svara ett självklart ”Ja” likaväl som ett självklart ”Nej” på den här frågan. Vi håller helt enkelt med Hammar; det beror på vad man menar med ”finns” och det vad man menar med ”Gud”.
En Gud ”finns” ju alldeles bestämt: tanken, debattobjektet, den litterära figuren. Den guden är inte problematisk, lika lite som att Harry Potter är det. Men det är inte en litterär figur som frågan egentligen handlar om. Gud behöver vara verklig för att göra skillnad.
En del smusslar med frågan om Guds existens och påstår saker som att ”Gud är kärlek”. Eftersom kärlek uppenbarligen finns så anser de sig ha visat Guds existens. Det här är bara simpelt ordtrolleri – fusk, helt enkelt – lika giltigt som att påstå att spöken är bilar, och eftersom bilar finns så finns spöken också.
Men visst är kärlek vördnadsvärd och varm. Så extra obegripligt blir det när en del som hävdar att ”kärleken är Gud” sedan låter sin Gudsbild motivera homofobi och kondommotstånd. De använder bara ”kärleksguden” som svepskäl för att föra fram sina egna reaktionära åsikter.
Einsteins och Spinozas Gud då, finns ”han”? De båda föredrog tolkningen att ”allt som finns” är Gud. En lovvärd definition, men ingen Gud att hålla i handen då man behöver etisk och känslomässig vägledning. Eftersom ”allt som finns” uppenbarligen finns går den här ”guden” att bevisa på samma vis som kärleksguden. Men det är också ett cirkelbevis och därför tomt på innehåll.
Inom de Abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam beskrivs Gud traditionellt som någon slags väsen som existerar utanför både oss och utanför tid och rum. En separat enhet som man kan kommunicera med. Finns den Guden?
Det är den här Guden som Humanisterna menar ”nog” inte finns. Han – för det är en han (vad det nu kan tänkas innebära för en gudom) – hade enkelt kunnat zappa in ”JAG FINNS” i urberget någonstans eller uppträda live med regelbundna mellanrum, allt för att skingra tvivlen om hans existens. Men icke.
Så vad finns det för tecken på den här gudens existens?En del menar att världen som vi ser den är tillräckliga bevis för att Gud finns. Men nuförtiden finns det vetenskapliga resultat som räcker till förklaring varför världen är som den är.
En del menar att Gud har lämnat sitt budskap på jorden på olika sätt. Hinduer och kristna menar till exempel att Gud kommit ner på jorden i mänsklig gestalt. Judar och muslimer menar å andra sidan att Gud mest meddelat sig genom profeter. Vilket stämmer? Och varför har Gud har lämnat så olika budskap efter sig istället för att vara enhetlig och tydlig. Vilket är det rätta?
Har Gud många gestalter, som hinduerna hävdar? Eller har han en – fast tre – gestalter, som kristna påstår? Eller har han bara en gestalt, som muslimerna säger? Har han fötts som människa eller inte? Kommer vi till himmelen eller helvetet, eller föds vi igen i andra kroppar? Får man äta griskött och visa sitt hår eller får man det inte? Är kossor heliga eller mat?
Som öppensinnad människa kan man känna lätt förtvivlan över alla dessa möjliga vägar till Gud. Läror som inte bara påstår olika saker, utan ibland också uttryckligen säger att de andra har fel. Det är här tron kommer in. För att vara religiös måste man göra ett språng i tanken och helt enkelt anta att Gud finns. Det är det här språnget icke-troende inte är villiga att göra.
Det betyder inte att vi vet att Gud inte finns. Det går inte att bevisa en icke-existens av någonting. Men vi ser inga tecken på Guds existens och känner heller inga behov av att tro på honom.
Spelar det någon roll då? Kan vi inte bara acceptera varandra? Alla är väl fria att tro vad de vill? Religiösa kan tro på Gud, Humanister kan låta bli. Enkelt! Där hade vi förstås kunnat lämna frågan ifred. Men nästan alla religioner har anspråk utanför sin egen krets.
I Afrika söder om Sahara dör tusentals människor varje månad i AIDS, många helt i onödan, bara för att religiösa ”lärde” inte tillåter information om kondomanvändning. Principer om kondomer försvaras medan det fattiga Afrika fylls av byar av föräldralösa barn. Bibeln säger, liksom Koranen, att homosexualitet är en synd. Med de böckerna i hand förföljs homosexuella runt nästan hela världen. Rätten att säga att homosexualitet är en synd, religionsfriheten, trumfar i Sverige till och med förbudet mot hets mot folkgrupp. Detta i ett av de minst religiösa länderna i världen.
Så här skriver jag i min bok:
Om Gud finns och har lämnat sitt budskap i en bok så borde vi verkligen lyssna, läsa boken och göra som det står. Men om Gud inte finns och alla heliga böcker är påhittade av människor så borde vi inte ha de böckerna som grund för någonting. Då är de bara vanliga böcker.
Det finns inget mitt emellan. Hur kan man tro att det finns böcker som kommer från Gud, men att vi inte behöver bry oss om vad som står i dem? Eller att böckerna inte kommer från Gud men att vi i alla fall behöver bry oss om vad där står?
Om de heliga böckerna bara är påhittade bör de inte ha mer betydelse i våra liv än vilken bok som helst. Det finns många böcker med färgstarkare historier, bättre etik, vackrare språk och mer tröstande innehåll. Men vilka böcker som är viktiga för dig avgör du bäst själv.
Inte ens religiösa människor kan enas om vilken lära som är den rätta och vilka religiösa regler som bör följas. Därför har vi faktiskt inget annat val än att bygga samhället sekulärt. Gud finns nog inte, men även om Gud finns måste vi bygga samhället på överenskommelser mellan människor.
Patrik Lindenfors
Det är sorgligt att det alltid är ateisterna som är de värsta dogmareligionsanhängarna. Men det kanske är nödvändigt att alltid förenkla människors religiösa erfaenheter till något som det går lätt att ta avstånd ifrån. Du missförstår till exempel (avsiktligt?) KGs motfråga. Det finns faktiskt fler alternativa tolkningar av ”finns” än vad du vill erkänna. Säger man att man tror att Gud finns, tolkar de flesta det i meningen finnas som ett objekt bland alla andra objekt. Men man kan till exempel också mena finnas som en förutsättning för alla andra objekt. En annan sak du missförstår är att det inte är samma sak att säga att Gud är kärlek som att säga kärlek är gud, vilket ju är ganska självklart egentligen.
Det är en uppenbar och tragisk verklighet att det finns dogmatiska institutioner med religiösa förtecken som påför människor en massa hemskheter i avsikt att behålla makt och inflytande. Men vad har det med Guds existens att göra? När du vill ogiltigförklara t ex min rätt att vilja se samhället ordnat utifrån hur jag upplever verkligheten så upplever jag det som omyndigförklarande och lite kränkande faktiskt. Det är så enkelt att säga att bara för att vissa troende är mot homosexuella ska ingen troende få låta sina religiösa erfarenheter spela någon roll utanför den egna hjärnan. Din uppfattning om verkligheten är också subjektiv, men jag låter dig agera utifrån den och förväntar mig detsamma tillbaka.
Som brukligt bland ateister fäster du också större vikt vid religiösa urkunder än vad troende själva tenderar att göra, men vi har ju också den egna erfarenheten av det som är mer att tillgå. Självklart är Bibeln en bok (eller rättare sagt många böcker) bland andra. Men den råkar samla flera tusen års andligt liv och erfarenheter och även vår traditions senare utvecklingar utgår till mycket stor del från Bibeln, så det är klart att den är viktigare än andra böcker utan att vara magisk för det. Olika traditioner med olika utgångspunkter tar inte heller ut varandra. Jag upplever att om man är öppensinnad finner man att de stärker varandra, men det kräver såklart att man öppnat sitt sinne också för det som är mer och större och som alla våra mänskliga beskrivningar är otillräckliga för.
Så nästa gång du vill skriva ner en religiös världsåskådning är mitt råd att inte göra det så enkelt för dig, för den här versionen håller helt enkelt inte, det blir nästan lite patetiskt för att det är så verklighetsfrånvänt. Skippa den förenklade ateistiska idébilden av vad gudstro och religiöst liv är för något och utgå ifrån verkliga människors konkreta uppfattningar istället. För man kan hålla med om mycket av dina anti-argument och ändå uppleva att verkligheten innehåller något mer, en dimension vi gett titeln ”Gud”.
Hej Tomas och tack för din kommentar!
Det skulle verkligen varit sorgligt om ateister varit de värsta dogmareligionsanhängarna. Så det är tur att det inte är sant. Men det är förstås ett tacksamt retoriskt trick att ta till. Jag väljer att se förbi de inslagen i din kommentar, för mitt bidrag här på Seglora smedja var ämnat att öppna för diskussion.
Jag tycker inte jag missförstår KGs motfråga. Däremot vecklade jag inte ut den till sin fulla teologiska blommning. Så det tackar jag för att du gjorde.
Nödvändigheten att förenkla ligger i att försöka finna kärnpunkten, grundbulten varpå allt vilar. Där, längst ner i basen, finns Gud. Eller inte. Det var mot den basen jag försökte ta mig. Huruvida Guds existens är att betrakta som ett objekts existens eller som en förutsättning för alla objekts existens är här faktiskt inte relevant. Grundfrågan är densamma.
Det är inte samma sak att säga att kärlek är Gud som att säga att Gud är kärlek. Det är sant. Men det gör ingen skillnad för resonemanget.
Hur religiösa människor agerar har ingenting med Guds existens att göra. Det har jag inte påstått. Jag vill heller inte ogiltigförklara din ”rätt att vilja se samhället ordnat utifrån hur [du] upplever verkligheten.” Däremot står jag fast vid att det är en viktigt uppgift för oss ateister att diskutera trons grundantaganden eftersom religion har så stark påverkan på människors sinnen.
”En bok bland andra” refererade inte till Bibelns historiska betydelse – den är odiskutabel – utan vilken betydelse vi ska fästa vid Bibeln som grund för våra liv. I det valet gör faktiskt inte Bibelns historiska roll någon som helst skillnad. ”Alla gjorde ju så förr” fungerar lika lite som kvalitetskriterium för böcker om moralfilosofi som för medicin. Man måste tänka efter, inte luta sig mot auktoritet (som t.ex. historia).
För att få olika traditioner att stärka varandra måste man se förbi centrala avsnit i dessa traditioner. Man kan helt enkelt inte ta dessa traditioner på allvar, för då blir det för många motsägelser. Det står dig förstås fritt att gallra, men kom ihåg att så fort du börjar sålla bland olika traditioners fundament så går du ut på ett gungfly av godtycke. Varför ska du ignorera just *det där* fundamentet och behålla just *den där* etiska regeln.
Slutligen skriver du så här: ”man kan hålla med om mycket av dina anti-argument och ändå uppleva att verkligheten innehåller något mer, en dimension vi gett titeln “Gud”.” Det här får du gärna utveckla, för det ser jag inte alls hur det skulle gå ihop.
Tack för att du fortsätter att så tydligt bevisa att din bild av vad religion, Gud och tro är för något är så väldigt dogmatisk, trots att du påstår motsatsen. Jag menar inte att du tror på din dogmareligiösa föreställning, men det är ändå tydligt att det är så din bild av vad religiöst tro och liv handlar om ser ut. Det var inte alls menat som ett retoriskt trick och det är lågt av dig att avfärda mina invändningar som retorik istället för att sätta dig in i vad jag påstår och ta diskussionen. Låt mig istället visa exempel på hur du sitter fast i din dogmareligiösa förståelse; Jag säger att Bibeln är viktig, men inte något gudasänt dekret. Du kontrar genast med att försöka återställa den dogmakristna bibelsynen (återigen, utan att du själv tror på den, men det är viktigt för dig att ”de kristna” gör det). Jag påstår att det går att få ihop olika traditioner om man ser bortom de bokstavliga berättelserna, som naturligt nog är väldigt kulturellt och historiskt färgade, till den större verklighet de pekar mot. Du kontrar med att man måste förstå olika religiösa traditioner och berättelser ordagrant och dogmatiskt, vilket inte går (det håller jag med om).
Du vill diskutera trons grundantaganden men det jag vill säga är att de enda antaganden du diskuterar är dina egna antaganden om vad religiös tro är för något och jag känner inte igen mig i dem. Vilken tros grundantaganden menar du att det är? Min tro? Ewas eller Helles? Påvens? Eller vems? Och har du bett denna person berätta om sin tro och har du försökt förstå? Men du ställer i alla fall en fråga till mig men jag känner mig inte upplagd att försöka förklara när du fortsätter att med kränkande påhopp med implicita påståenden att troende inte tänker själva och det tycker jag inte är en speciellt konstruktiv ton att föra en dialog i. Skönt för dig då att du är så tänkande och öppensinnad.
Jag fann krönikan av biologen PL mycket välskriven till dess han citerade sin nyutgivna propagandaskrift för att kröka ungdomen bort från religionen.
Hela Humanismens program tycks baserad på en panik för kontamination i det sterila laboratoriet, dödliga baciller på Sjukhuset – sjukhuset som sinnebild för människans Monumentala kontroll över den försåtliga naturen! Onekligen ger biologin, denna påminnelse om vår korruptibla fysiologiska struktur, en grundgestalt som får gudsbegreppets denotation att te sig mindre sannolikt för en del.
Platon och antikens tänkare hade redan genomlyst den här motsättningen i uttömmande diskussioner om Varats relation till Vardandet. Det sistnämnda representerar då den temporala existensen, av vilken biologin utgör studiet av den mest uppenbara aspekten – vår fysikalitet.
Redan psykologen, studenten av nästa ontologiska ordning i fenomenet människan, är tusenfalt bättre skickad att diskutera religionsämnet, men av någon anledning importerades aldrig psykologin till Sverige. (Vi, tyskarna och kemin!) Och i en bona fide mästares frånvaro dansar råttorna på bordet. Arketypiske psykologen (och nyplatonisten) James Hillman påminde under 40 år om att inte glömma att psyché ÄR själen och att den existerar. Den ÄR innan Abraham var, för att travestera en smula.
Till saken. Det trista med citatet från ”Gud finns nog inte”, är att det spelar på en förståelse av religioners heliga texter som tyvärr måste betecknas som ond tro, givet förf:s odiskutabla framställningsförmåga. Vi har alltså att göra med en av Platon så hatat sofist här, en ordvrängare.
Inom kristendom kom och gick teorin om ”verbalinspiration” för länge sedan (en reaktion på den ”gnostiska” kristenhetens litterära produktivitet) – tanken att vart ord inplanterats i de fyra evangelisternas sinne, så att Gud själv är explicit författaren till berättelserna om Jesus. Verbalinspirationsdoktrinen lever förvisso kvar i riktigt bibelfundamentalistiska nästen, vilka upplever religionsforskningen som ett hot mot en oreflekterad tro.
Vad gäller judendomens heliga skrifter (lite löst kristendomens Gamla Testamente), vet vem som helst som studerat det minsta, att GT:s blodiga bataljer och öga för öga-kodex knappast är bindande för modern judendom. Texterna har traderats i tusentals år, och omläsning, analys och diskussion av deras tillämpbarhet för den tid är precis lika viktig för judendomen de senaste, säg, 2500 åren. Religioner producerar kommentartraditioner, orala eller skriftliga, vid sidan av kulturens centrala verk!
Men förf. presenterar all religion som fundamentalistisk genom ”söndra för att härska”-metoden. Genom att isolera och kommentera skrifterna minus deras historiska kontext fryser och framställer han dem som isolerade historiska artefakter – döda ting, vilka som alla döda ting naturligtvis ter sig frånstötande!
Läs in den ateistiske biologens hat mot sin egen biologis berättelse om den ofrånkomliga korruptionen som grundmotiv till Gudsförnekandet. ”Jag vet att jag kommer att dö, och jag unnar heller ingen annan dennes korsande av gränsen i hoppet om att finna en fortsättning bortom verklighetens rent biologiska utsnitt.” Missunnsamhet i vetenskapens namn som gränsar till det brottsliga?
Eller mildare uttryckt: Tillvägagångssättet förnekar läsaren till en balanserad presentation av frågan om de heliga texternas status. Citatet, som förstörde det övriga, försonliga resonemanget, är bara en simpel, retorisk nidbild.
Detta visar på vilken låg nivå Humanisternas ”religionsundervisning” ligger, jämfört med den t.ex. universiteten bjuder. Tyvärr tvingas elever idag att snabbt välja en högre utbildning – ”lyxkurser” är det inte tal om i dagens kärva samhällsklimat – så risken är att tendentiösa partsinlagor likt Lindenfors är det första och sista den svenska tonåringen får i det här ämnet. Och det är just så han vill ha det.
”Förnuft” som en Ersatz-religion (och empiri för medvetandets strikt rationella del). Det är så 1800-tal det som pågår i Sverige att man häpnar. Den naiva materialismen övervanns av de banbrytande kvantfysikerna tidigt 1900-tal, men vi dödliga har ännu inte assimilerat Einstein till fullo. Det synes vara i det vakuumet som biologister som R. Dawkins och P. Lindenfors tar sig ton och uttalar sig om Gud.
Som sagt, t.o.m. psykologin, eller rättare djuppsykologin, är bättre rustad för den uppgiften eftersom ingenting kan sägas om det inte först varit ett objekt i medvetandet. Det är i den riktningen rimliga modeller för ”vad Gud är” bör sökas, vilket även Nobelprisbelönta kvantfysiker som Pauli och Schrödinger förstått. Biskop Berkeleys filosofiska idealism med Gud som det Ultimata Medvetandet är på väg att få sin revansch om man ställer sina frågor till andra än biologerna, vars förförståelse allvarligt bakbundit dem.
Till skillnad från Lindenfors får AB:s Pia Bergström allting rätt i sin analys av Lars von Triers Antichrist – både den filosofiska idealismen nämns och den verkliga boven identifieras: http://www.aftonbladet.se/kultur/article5378975.ab
Ok, Tomas. Om du tycker det är så lätt att få ihop olika religiösa traditioner så undrar jag vad (förutom existensen av en själ) som du menar förenar reinkarnationstanken med tanken på ett paradis i livet efter detta.
Om du anser att dogmatism är att försöka få klarhet i vad ni pratar om så, ok, då är jag väl dogmatisk. I min branch är luddigt språk mest ett tecken på dåligt tänkta tankar, och så är det väl inte. Ni menar väl något med det ni säger?
Patrik, du verkar inte alls vara ute efter att få klarhet eller förstå. Du behöver bara att vi troende, allihop, ska gå att förpacka ihop i en passande låda av förupplysningsideal, annars blir din världsbild för utmanad. Människor (som jag) får inte acceptera allt vi genom t ex naturvetenskap, moralfilosofi och historisk-kritisk bibelforskning kan beskriva och förklara, men ändå tro på något större som går utöver vad denna vetenskap kan förklara och beskriva, som till och med går utöver vad mänskligt språk och tanke förmår fånga och beskriva. Det är därför du bryter ut vissa dogmer och ställer dem mot varandra, något som jag redan medgivit inte låter sig göras, så varför envisas du? Eller förresten, du behöver inte svara. Du tycker ju ändå inte att jag kan/vill tänka. Det är ju skönt för dig att du i din bransch (det ateistiska fundamentalismen?) inte behöver tänka mer omfattande tankar än att du med precision kan fånga dem i korta bloggkommentarer.
Siwert,
Om jag förstår din bild av de heliga texterna korrekt så menar du att deras innebörd förändras i takt med tiden? Det är förstås sant, men det hjälper dig inte ur grundproblemet, för det gäller för alla texter i lika hög utsträckning. Det måste vara någonting ”speciellt” med den (levande) Bibliska texten (eller Koranen eller Rig Veda, om du så vill) som gör att det är en text mer värd att kontemplera än t.ex. Midnattsbarn av Salman Rushdie.
För att återknyta till min bok (som är ämnad för sökande ungdomar, inte specialister på astrologi – därav det förenklade resonemanget) så undrar jag därför vad det är för ”speciellt” med Bibeln och andra heliga böcker, och hur man skulle kunna veta det?
Inte konfessionellt bunden, kanske jag är fel person att svara på din fråga vad som är så ”speciellt” med Bibeln och andra heliga böcker, men tanken med föregående kommentar var just att frågan är felställd. Det går inte att bryta ur den centrala urkunden ur sitt historisk-kulturella sammanhang. Inte minst för att man då kan lyfta fram precis vad som helst ur en text för att bevisa sin åsikt.
Detta sker även inom religionen men då i ett levande stötande och blötande mellan debattörerna. Citat och motcitat presenteras och alla inblandade är medvetna om undertexterna i citaten. I svensk press ser man bara alltför ofta några ord ur Koranen som, utan kunskaper om kontext, används för att bevisa religionen som primitiv, etc.
Ta den konfucianska klassikern I CHING (Förvandlingarnas bok) som exempel: Dess 64 korta kapitel och med sju ”verser” var (jag förenklar lite här), ser ut att betyda en sak när man läser dem bokstavligt. Men boken är så underfundigt uppbyggd att det i själva verket är 32 kapitel skrivna som varandras spegelbilder. Man måste läsa båda sidorna för att i djupet förstå vad en enskild text söker säga.
I detta kommer kinesernas tanke om TAO och den ”gyllene medelvägen” för mig (och vidare tanken att här gömmer sig en intressant definition av det gudomliga, eller Gud, som öppnar mot Platons ”Gränsen” och ”Det Indefinita” – läste en fantastisk bok av Kenneth M Sayre, ”Plato’s Late Ontology” förrförra året). Det ska villigt erkännas att I CHING är en exceptionell helig skrift, kanske utan parallell i litteraturhistorien, profan eller sakral.
Problemet är i grunden det jag började och avrundade med: vem är mest lämpad att med inlevelse prova en tradition – inklusive dess heliga skrifter – inifrån och sedan presentera den. Det finns förförståelser i formen av egen bakgrund, utbildning m.m., som kan göra det hart när omöjligt att avkoda t.ex. religiöst bildspråk.
De hårda vetenskapernas metoder fungerar ofta illa med humanvetenskaperna. Det går inte att upplösa en kultur i dess enskilda beståndsdelar och tro att man ska hitta några svar. ”Vad är det för speciellt med den religiösa urkunden” är ett förtingligande av en bok, metoden faller kort om vad saken handlar om!
Religion i dess mest sannolika etymologiska upprinnelse betyder ju att ”länka samman” (en förmodat brusten kontakt till ett högre tillstånd). Religion måste därför testas/levas, den kan inte diskuteras. Få har i dag modet som LSD:s upptäckare Alfred Hofmann att injicera ämnet i sitt eget system!
🙂
Modet att injicera uråldrig religion i söndagsskolebarn, tycks däremot inte saknas hos vissa…
[Admin får vid behov censurera mitt användarnamn eller börja redigera replikerna. Jag är oförmögen att tänka i så ”små råtthjärnepaket” som dagens svensk tvingats till genom sitt slaveri under kommunikationsmanickerna, dessa avgudar som bit för bit krymper själen utan att någon märker något. Följande kom som ett enda ”tankepaket” i respons på Imateas replik.]
Imatea, jag kände länge detsamma, ”forcerad” av vuxenvärlden till flera år av söndagsskola. Sedan jag brutit mig loss höll jag mig noga borta från ämnet i nästan ett årtionde, men kunde idag inte vara lyckligare. Här är varför:
Utan denna ”grundning” hade aldrig mitt sinne förberetts för att åter brottas med de stora frågorna, och nu via inte enbart via det religiösa språket (för vi måste använda något språk för att synliggöra våra erfarenheter) utan även via bildkonst, klassisk filosofi och modern vetenskap.
Det finns ingen anledning att bura in sig bakom bara en enda världsåskådning och göra utfall mot ”de andra” – själen är stor nog att rymma alla åskådningar! Det ”globala jaget” håller på att ta form i vår tid, så det duger inte längre att sitta på sitt lilla hörn och överlägset ”värdera” den övriga mänsklighetens språkliga yttringar.
Risken med att degradera barnens sinnen till torftig materialism och den deprimerande världsbild som kommer ur fixeringen vid ”empiri” (ett buzzword som det slängs med men som bara beskriver en metod för att skaffa sig en viss sorts kunskap), är att de här människorna knappast kommer att kunna återskapa den celldöd som en så vidrig ”Skinnersk” fostran skulle resultera i.
Att istället få myter, legender, gudar med sig med modersmjölken kan möjligen leda till desillusion om de personliga (arvsmässiga, ödesbetingade) förutsättningarna var för klena och man efter att ha avslöjat tomten som ”pappa i förklädnad” inte förmår gå djupare (tomte = Gud som gubbe med vitt skägg).
Visst kan man hävda det motsatta: att ett exceptionellt sinne snart genomskådar materialismens falsifikat vartefter man noterar att vetenskapens löften att strax ha fyllt alla kunskapsluckor och eliminerat graverande självmotsägelser inte uppfylls. Men rent ekonomiskt tycks det mig som idioti att först amputera bort barnens fantasi och föreställningsförmåga. De kommer efter detta aldrig att kunna röra sig lika fritt som den vars själ (psyché) inte döddämpats av den materialistiska reduktionism som är det enda språk t.ex. Humanisterna förmår tala.
Att söka släcka ut religionen är ett frontalangrepp mot kreativiteten i människan. Se vad som hände i det forna Sovjetunionen då ”vetenskaplig materialism” skulle ersätta religionen: aldrig har väl den litterära science fiction-genren blomstrat som under dessa årtionden! Människan är något annat än materia och psyket ger sig inte. Förnekas den sitt religiöst språk tränger sig ”något” likväl på, och tog i Ryssland fantasy-genrens symboliska uttryck!
Den intressante psykologen Carl Jung hävdade på sin ålders höst att UFO-fenomenen över planeten var manifestationer som kom ur mänsklighetens egna psykologiska förträngningar. Han myntade ordet ”psykoid” för fenomen som halvt gått över gränsen från inre psykisk realitet till ”yttre” objektivt fenomen (som fler än en person kan se).
Jung sade också att de gudar man visar på dörren, kommer tillbaka lik förbaskat, men nu som psykisk sjukdom. Djuppsykologen James Hillman förtydligare Jungs tanke och gav rådet: Gör aldrig en gud förbannad! Han blir jävligt pissed-off. För gudarna är också psykiska energier vilka konstituerar vår upplevelsevärld.
Och det gudomliga / de psykiska energierna jobbar alltid från skapelsens Centrum, dvs inifrån varje varelsens mittpunkt. Det är fullständigt fel tänkt att söka Gud ”där ute”, som en ”objektiv grej”, bland kulissväggarna. Lika fel som att bryta ut en bok ur en levande tradition och fråga vad som gör den boken så helig. Så beter sig materialistiska forskare.
Det är därför min tidigare text förordar psykologen hellre än biologen om vi ute på allmänningen ska föra en fruktbar diskussion om Guds eller ”gudsprocessens” eventuella existens, utanför de andaktsrum där de redan övertygade håller till.
Ateismen representerar troligen de olyckligast lottade individerna i hänseendet kreativ kraft, och det är ett tecken på att Sverige är på deken när VÅR fattigdom i detta avseende spegelvänds och blir till ett kritiserande av religionen. Svensken skyller ifrån sig – en klassisk psykologisk mekanism. Och hon använder sin avsevärda praktiska intelligens för att hitta på argument för att hon har rätt i att religionen är omodern. Det intellektuella fuskbygget, för den som ”daimoniskt” kan genomskåda en själ, är av enorma proportioner. Sverige befinner sig i en kollektiv masspsykos, fast på det rofyllda sätt som utmärker det dämpade svenska folkkynnet.
Trenden ses i landet på fler sätt: svensken vill också ”döda” konstnärer och andra som lever av den skapande, kreativa ”gudskraften” – se bara debaclet kring illegal nerladdning av andras slit och möta under skapandeprocessen. Humanisternas intåg på den svenska arenan är det sista tecknet vi behöver för att inse den akuta idé- och kreativitetsbrist landet lider av. Och vi får skylla oss själva, som så ensidigt odlat en ingenjörsmentalitet under årtionde efter årtionden samtidigt som vi förnekat rötterna till den kreativitet som behövs för att skapa ENORMA uppfinningar. De gudar vi vägrar hylla straffar oss med idétorka!
För att använda en bild inte ens Nobelpristagaren i neurologi, Roger Sperry, längre stod för, när han äntligen fick sitt Nobelpris för just ”upptäckten” av hjärnans tvådelning: Sverige har så ensidigt odlat sin ”vänstra hjärnhalva” att många nu är mentalt handikappade och bara förstår ”förnuftets”, ”logikens” och de ”mekaniska handgreppens” röst men inte längre kan bedöma helheter. Dessa varelser är ”döda”, som Jesus så kraftfullt uttryckte saken. Vi sitter i ett land som de facto skapat en befolkning som i delar de facto är mentalt dysfunktionell!
Kanske leder industrikrisen till att människor lutar sig tillbaka lite och upptäcker att deras psyken var större än de fått lära sig via det sekulära samhället. Ofta kan det vara en djup personlig kris som föder den mer fullständiga människan.
För landets kreativa återhämtning och omstart av ekonomin behövs mer religion, inte mindre! Och då menar jag inte pengarna som en gud!
PS. Med ”celldöd” i föregående inlägg avses det faktum att hjärnan i några omgångar dumpar hjärnceller som inte tagits i bruk under barnets uppväxt. Ett barn i en icke-verbal miljö, styrd av primitiva känslor (dataspelen kommer i min tanke här) fölorar så mycket cellmassa i frontalloberna att de kan få svårt att hävda sig intellektuellt i framtiden. Uppgiften kommer från barnpsykologen Joseph Pearces ”The Biology of Transcendence” (2002).
Siwert,
Det är onekligen intressant att försöka följa trådarna i dina färgglada brodyrer. Som omväxling till allt ”jag tycker inte som du”, får jag väl säga att jag inte ser några särskilda problem i ditt förhållningssätt till religion. Som konfessionellt obunden lurar Du ingen, inte heller dig själv, att blanda ihop fiction med fakta.
Du roar dig vad jag förstår lika otvunget med olika religiösa traditioner, som med astrologi, fantasy-film, poesi och skönlitteratur. Du går in i dem och du går ut ur dem. Med din akademiska bildning inom humaniora skulle det inte föresväva dig att ge barn bibelns berättelser i en annan anda än du läser ”Hans och Greta” med dem. Du arrangerar inte julspel där du låter barn tro att en enskild stjärna kan markera en viss plats på jordytan. Med dina kunskaper om astrologi har du så mycket insikt även i astronomi, att du direkt inser det omöjliga i detta, även för ”allsmäktiga” gudar.
Om alla präster gjorde som du, om de lät alla församlingmedlemmar förstå att de inte tar bibelns berättelser bokstavligt, då vore problemen ur världen. Det kommer alltid att finnas de som attraheras av berättelser om mäktiga gudar som ägnar sig åt att uppfylla magiska profetior från tidernas begynnelse och liknande. Det kan vara spännande att öppna portarna till sådana tankevärldar. Det olyckliga inträffar bara om man inte finner vägen ut igen.
I ditt fall tycks inte portarna ha slagit igen bakom dig.
Egentligen finns det flera problem med texten ovan. Jag ska inte ta upp någon fler än det som finns i det sista citatet och som generaliserar och som med sitt ”om” placerar de kristna skrifterna inom ramen för fiktion.
”Om de heliga böckerna bara är påhittade bör de inte ha mer betydelse i våra liv än vilken bok som helst. Det finns många böcker med färgstarkare historier, bättre etik, vackrare språk och mer tröstande innehåll. Men vilka böcker som är viktiga för dig avgör du bäst själv.”
Om Lindenfors ”Om” verkligen är ett ”om” är problemet mindre än om det är som troligen avses; att alla heliga skrifter oavsett religion tillhör området fiktion.
Det är ett problem med detta ställningstagande i förhållande till kristen tro och dess skrifter. De skrifterna har skrivits i en historisk och kulturell kontext där händelser verkligen skett. Om Lindenstrand menar att de kristna urkunderna är fiktion är han mer ensam än vad han ger sken av. Den större delen av alla historieforskare anser att en stor del av urkunderna för kristen tro egentligen bara berättar om vad som verkligen hänt.
Hur Lindenstrand som seriös forskare kan antyda genom sin generalisering att de kristna urkunderna skulle vara fiktion får mig givetvis att vilja fundera över hans motiv.
Roger,
Innan Lindenstrand svarar, skulle jag bara vilja be om ett klargörande exempel på någonting hämtat ur NT som ”större delen av alla historieforskare” anser ha hänt. Jag vill gärna vara införstådd med vilken typ av beskrivna händelser du syftar på. Kan du också ge exempel på något som samma kategori forskare anser inte kan ha hänt, så blir det nog lättare att följa med i en eventuell fortsatt diskussion.