Se de unga innan de skadar sig själva

För en tid sedan kom en forskningsrapport som visar att 40% av ungdomarna i åldern 14-15 år har skadat sig själva. Bland andra gjorde Svenska Dagbladet  en stor artikel i ämnet.  Angelica Karlsson är journalisten och bloggaren som vet en del om vad ungdomars självskadebeteende handlar om.  Och vad vi kan göra för att bryta trenden. Läs hennes krönika här.

Fyra av tio ungdomar i åldrarna 14-15 år har avsiktligt skadat sig själva. De har bland annat rispat och skurit sig med vassa föremål, bränt sig med cigaretter eller rivit upp sår; för att lindra ångest eller bara för att experimentera. Forskarna vid Lunds universitet upptäckte i sin undersökning att självskadebeteenden är utbredda bland unga.

För några år sedan var det bara ett fåtal riktigt sjuka personer som skadade sig själva. Nu för tiden är det inte ens särskilt konstigt att ha synliga ärr på armarna. Det som förut var tabubelagt, och något som man kunde bli tvångsomhändertagen för, är något som man i dag till och med kan bli beundrad för. Jag tycker att det är skrämmande att se hur självskadebeteenden har spridit sig och blivit accepterat bland unga.
 
I våras såg jag en flicka som satt vid Segels torg i Stockholm och rispade sig själv på överarmen, mitt under eftermiddagsrusningen. Vuxna människor stressade förbi på väg ned mot tunnelbanan, och hennes vänner som satt bredvid verkade inte tycka att det hon gjorde var konstigt. De pratade vidare med varandra, ungefär som om hon bara varit upptagen med att skicka ett SMS.

I vissa ungdomskretsar har självskadebeteenden blivit så utbrett att det nästan har blivit normalt. Forskning pekar på att självskador smittar, och jag tror att många ungdomar ”testar” att skada sig själva för att se om det är så att man kan lindra ångest, som det skrivs i vissa böcker, ungefär som man testar alkohol för att se om man blir gladare.
 
Självskadebeteenden är ofta ett rop på hjälp, ett uttryck för att någonting inte står rätt till. Just därför är det alarmerande att läsa att nästan hälften av alla niondeklassare har skadat sig själva. Samtidigt undrar om det kanske inte är ännu mer skrämmande att det har gått så långt att ungdomar behöver skada sig själva för att vi ska uppmärksamma att de mår dåligt och behöver stöd. Jag har hört skräckhistorier om hur personer har nekats hjälp eftersom deras skärsår inte varit tillräckligt djupa, ungefär som om det vore ett mått på hur psykiskt dåligt personen mådde.
 
Sjukvården arbetar nu aktivt med att förbättra vården för personer med självskadebeteende, vilket såklart är jättebra, men samtidigt borde det ju vara minst lika viktigt att arbeta förebyggande med att förhindra att ungdomar börjar skada sig själva. Vad kan samhället göra för att fånga upp ungdomarna innan det har gått så långt att de bokstavligen tillfogar sig ärr för livet?

Jag tror att det absolut viktigaste är att vuxna är närvarande, överallt. Att man exempelvis tar sig tid att stanna och prata med ungdomarna som sitter vid trappen ner till Sergels torg. Samtidigt behövs mötesplatser där unga och vuxna kan mötas och samtala på lika villkor; utan varken pekpinnar, betyg eller hot om utegångsförbud. Ungdomar behöver mentorer och förebilder, personer som kan berätta hur man tar sig igenom tonårstiden, utan att behöva skada sig själv.

Angelica Karlsson