Martin EngqvistGästkrönikören Martin Engqvist är journalist och styrelseledamot i Stiftelsen Spinalis. Martin medverkar i nästa Seglora samtal på Skansen som handlar om aktiv dödshjälp. Vår skribent vet av egen erfarenhet att det inte finns några entydiga svar på de medicinska och mänskliga frågor som vi ställer oss i dödens närhet. Men också att just detta är helt i sin ordning.

Tätt intill läkarna, sjuksköterskorna, undersköterskorna och de andra i personalen på varje intensivvårdsavdelning smyger en illa omtyckt kollega. Jag är säker på att de kan känna hans andedräkt ibland. Här är Döden alltid närvarande och då och då, ganska ofta på vissa ställen, går han helt enkelt in och tar över. Personalen gör vad de kan för att hjälpa patienterna att lura honom, men ibland går det bara inte. Och de allra mest erfarna vårdarna har lärt känna sin svartklädde kollega. De har på känn och förstår när det är kört och dags att ge upp. År av erfarenhet, egen och nedärvd från äldre kollegor har gjort dem så säkra som någon levande människa kan vara på att hoppet är ute. Medicinering upphör, smärtlindring tar vid, respiratorer slås av – men alltid på ett sätt som ska göra det oundvikliga så smärtfritt och värdigt som möjligt för patienten.

Så har det i alla fall varit. Fallet med den avlidna flickan på Astrid Lindgrens barnsjukhus och läkaren som är misstänkt för att på ett otillåtet sätt avslutat hennes liv har förändrat mycket. Socialstyrelsen slår visserligen fast i sin utredning att inga fel har begåtts i vården av flickan, men misstankarna mot läkaren kvarstår och när detta skrivs överväger åklagaren fortfarande att väcka åtal. Det har lett till en stor osäkerhet hos vårdpersonal som arbetar med svårt sjuka och döende patienter. Rädslan för att göra något som kan komma att klassas som ett brott har resulterat i en mycket större återhållsamhet när det gäller smärtlindring för patienter i livets slutskede, vilket i sin tur riskerar att innebära ett större och onödigt lidande för dessa.

Det är en mycket olycklig utveckling och än en gång, precis som i dödshjälpsdebatten, ropas det på tydligare riktlinjer: Det måste bli ordning på det här. Någon typ av checklista eller manual borde införas så att alla – doktorer, jurister och alla vi andra – vet vad som gäller och kan vara trygga i förvissningen att inga fel begås. Och det finns sådana riktlinjer för vård i livets slutskede. Socialstyrelsens är från 1992, en översyn var planerad men påskyndas som ett resultat av turbulensen kring den avlidna flickan på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Narkos- och intensivvårdsläkarna har också att följa riktlinjer beträffande ”Avstå eller avbryta behandling inom svensk intensivvård”, som Svensk förening för anestesi och intensivvård utfärdade 2007.

Så riktlinjer finns för att stötta läkare och annan vårdpersonal i dessa de svåraste och mest oåterkalleliga av beslut som är en del av deras dagliga jobb. Problemet är att Livet och Döden skiter i riktlinjer och checklistor. Hur gärna vi än vill, och hur goda föresatser vi än har, kommer vi aldrig att kunna förutsäga och till etthundra procent förbereda oss för varje möjlig situation. Visst måste det finnas rutiner och visst måste de dokumenteras, ständigt utvecklas och förbättras. Men vi måste också respektera och vårda gråzonerna – de zoner där inga decimaler finns, inga exakta mått kan fälla avgörandet, utan där lyhördhet, erfarenhet, medmänsklighet, empati och – faktiskt – intuition råder.

I en vårdvärld som värnar sina gråzoner finns tid och utrymme för inkännande samtal mellan läkare och patient och plats för beslut och åtgärder som kanske inte alltid låter sig beskrivas i punktform i en manual. I en vårdvärld som värnar sina gråzoner ryms både rättssäkerhet och filosofi. I en vårdvärld som värnar sina gråzoner kommer lika många människor, ibland mycket små och nyfödda människor, att dö – men utan onödig ångest, smärta och lidande.

Martin Engqvist