Xiomara Lysti arbetar med gudstjänstutveckling på kyrkokansliet i Uppsala. Hennes gästkrönika är en vision om en inre och yttre världsordning i vardande. Framtiden är ljus, menar hon. Det handlar om en ny fokusering på djupdimensionerna.
Förr levde vi tillsammans, varje del vi gav kom till allas nytta och var och en var individer för varandra. Det fanns ett nät mellan oss som gjorde att vi kunde ta hand om varandra, de som var annorlunda fanns det också plats för. När vetenskapen gör framsteg svarar vi med en röst och alla som har givna resurser skaffar tv och radio utan att fundera. Inom kort tid sitter hela nationen, hör samma nyheter och ser samma TV-program och lyssnar på samma musik. Relationerna var starka och banden livslånga på gott och på ont.
Bo Kasper Sundström, sångare i Bo Caspers orkester, berättar om när en kompis stal ett Toy i en lanthandel på landet. Han blir arg och säger till honom att gå tillbaka med det. Han menar att i en lanthandel man kan vara ensam i 20 minuter i stjäl man inte. Jag vill inte påstå att livet var lättare eller på något sätt bättre då men då visste vi vilka som var vi, det fanns ett kollektiv, en enhet man förstod och kunde hantera.
När väggarna slogs ut blev allting möjligt, vinna eller försvinna, vi kunde resa – se allt, men vi kunde också nå alla och hålla kontakten med alla och möta nya människor bara genom att trycka på en knapp. Men människor kan också dö ensamma i en lägenhet utan att någon känner till det och ligga där och ruttna flera månader. Räkningarna som hanteras automatiskt av autogiron effektueras löpande.
När någon blir utsatt för våld eller något annat brott offentligt är det inte lika självklart att vi går emellan. Att vara anonym är inga svårigheter alls och samtidigt påverka en värld i gungning. Från ena dagen till nästa blir nya saker möjliga. Endast drömmar sätter gränser för vad vi kan göra eller genomföra. Bara det att få 200 personer att stå stilla på Grand central i en minut och skapa kaos – en spännande händelse värd att se och typiskt för vår mångkulturella värld av idag. Ordningen hålls samman av strukturer som givna av institutioner som bleknar alltmer. Kollektiv är ett metafysiskt ord som ingen har konkret relation till. Vi jobbar hårt för att skapa, bygga och forma öar av kollektiv. Ändå är det temporära enheter som inom given tid löses upp. Vi söker och letar efter det som håller oss samman.
Men det kommer en dag då nya väggar möter upp. Gränsen för vad som är möjligt blir återigen tydlig. Jag vet inte om vi ska tacka eller vara förtvivlade över den överallt förutspådda klimatkatastrofen. Men den utgör definitivt en av de kommande fasta punkterna – hit men inte längre.
Och en annan punkt, även om många inte ser den, det andliga livet, våra inre liv. I många år har vi kastats mellan olika trosåskådningar. Vi har sökt högt och lågt alltifrån olika typer av terapier till hemliga sällskap. Nu inträder det nya, en fokusering på djupet. Vi ser alla hur tron spelar en livsavgörande roll i de liv vi lever. Det spelar ingen roll var vi väljer att gå in, men väl inne sorterar vi snabbt bort oväsentligheter och fokuserar på den verkliga tron. Vi kommer att stå sida vid sida med tillit utan resurser, utan svar, men fast förankrade och vända mot ett och samma mål – från en tagande värld till en givande.
Be din bön på Svenska kyrkans bönportal! www.svenskakyrkan.se/be
Xiomara Lysti
