Idag skimrar Svenska kyrkans betong på ett särskilt sätt. Äntligen är det dags att säga ja till samkönade vigslar. Vi är många som har väntat alldeles för länge. Dagens beslut är viktigt för de homosexuella, men viktigast för kyrkan som gemenskap. Beslutet visar vi är en rörelse som inte bara vill hela världen, utan även, med Guds hjälp, sig själv. Helande och helighet hör ihop. Genom ett tydligt ja idag, slår Svenska kyrkan vakt om sin skimrande helighet, sin mänsklighet.
Under 2009 har vi publicerat många läsvärda texter och inlägg om äktenskapet här på www.seglorasmedja.se. Klicka här om du – denna dag till ära - vill läsa dem.
Ewa
Ikväll i P3:s Kvällspasset den 22/10 vid 19.30tiden kommenterar jag kyrkomötets beslut i perspektivet från den världsvida kyrkan som den kan uppfattas i London.
För att uttrycka lite mer än vad som kommer kunna sägas i radion så kan jag berätta att för andra dagen i rad är det förstasidesstoff i London Times att Katolska kyrkan sträcker ut sin hand till anglikanerna att bli präster hos dem (gifta och allt som de är) för att slippa vara kvar i en kyrka som samarbetar med lutheraner som bejakar kvinnliga biskopar och äktenskap för homosexuella. Som de fyra artikelförfattarna själva uttrycker det finns det nu en oro ”as fully-fledged Anglicans also seek refuge from liberalism in the shelter of Rome”. Ska denna hand tas emot och medföra en splittring av den världsvida anglikanska gemenskapen som består av 77 miljoner medlemmar?
Ordspråket ”liten tuva skälper ofta stort lass” ligger nära till hands att tänka på när Svenska kyrkan med sina 7 miljoner medlemmar med sitt beslut bidrar till denna turbulens.
Som svensk präst möter jag ofta kommentaren att det är bra att vi går före, många anglikaner är i själva verket glada för att iallafall en kyrka vågar formulera öppet en teologi som en stor del av Anglikanska kyrkan bejakar men av olika skäl inte går till botten med. Från högre ort hörs dock ibland en irriterad ton över att en liten kyrka ”drar iväg” för snabbt utan att vänta in.
Om jag i mitt vardagliga arbete i Sverige uppfattade samarbetsavtalet kallat Borgåöverenskommelsen (i England kallat Porvo-agreement i enlighet med det finska namnet på staden) mellan anglikanska kyrkan och de nordiska lutherska (samt några till i Baltikum och Europa) som går ut på att vi erkänner varandras ämbeten fullt och har full nattvardsgemenskapmest som en skrivbordsprodukt, så är det som verksam luthersk präst i London en verklighet som påtagligt underlättar dagligt samarbete med församlingar runt om i London och övriga UK.
Nu återstår att se om vår anglikanska systerkyrka klarar av att stå i spänningsfältet mellan oss och katolikerna eller om det blir en splittring. I vilket fall är jag som präst i Svenska kyrkan i London idag stolt över att vi tar det ekumeniska ansvaret att inte backa i denna viktiga fråga utan istället vågar bryta ny mark och därmed föra samtalet framåt på ett mycket behövligt sätt i den världsvida kyrkan, splittring eller ej.