Tron finns bara i praktiken

En krönika om tro, teori och kärlekens praktik av Magnus Sundell, redaktör på Cordia förlag.

Jag älskar ord. Jag älskar att läsa, jag älskar att skriva. För en sådan som jag är den kommunikationsrevolution vi beskådat de senaste åren på många sätt en dröm. För även om bilder är en viktig del av internet och mobilkommunikationen, så handlar de nya medierna väldigt mycket om ord. Webbsidor och nätttidningar fylls av ord som ska läsas. Det bloggas, sms-as, facebookas och twittras – ord, ord, ord.

Många varnar för att ”it-samhället” kommer att göra oss mer indiviudalistiska. Eftersom kommunikationen ökar, har jag svårt att se den risken som överhängande. Hellre för mycket kommunikation än för lite. Och hittills tycks faktiskt gemenskap på nätet och gemenskap ”öga mot öga” hänga ihop och komplettera varandra.

Jag är mera rädd för risken att vi blir mer teoretiska. För det är ju ständigt risken med alla ord och allt snack. Och på nätet frodas teorierna, de snygga formuleringarna, debattinläggen och uppropen.

På en vägg någonstans hade en humorist klottrat: ”Teori är när man vet allt men ingenting fungerar. Praktik är när allt fungerar men ingen vet varför. Hos oss är teori och praktik förenade: ingenting fungerar och ingen vet varför.”

Teori och praktik och förhållandet däremellan har i alla tider varit föremål för funderingar och diskussioner. Är en teori utan praktisk tillämpning något värd? Är det viktigt att känna till teorierna bakom den praktiska verkligheten?

Att det finns sådant som inte fungerar i praktiken utan bara i teorin kan vi nog alla vara överens om. Men finns det sådant som bara fungerar i praktiken? Jag tror det. Det är kanske en lite märklig och konstruerad formulering – eller också är den helt självklar. Men vad jag menar är att det finns sådant som bara ”finns” som något konkret – som praktik, handling, människa, jord, värld – och inte låter sig fångas i en teori. Som inte ”blir till” förrän det tar sig praktiska uttryck.

Ibland tänker jag mig att sann tro, andlighet och religion fungerar så. Någon har sagt: ”Religion är inte att säga, religion är att göra.” De andliga teorierna kan vara oerhört vackra i sin förklarande logiskhet, oavsett från vilken religion de härrör. Men att säga om teorierna att det är de som är själva andligheten eller tron skulle vara helt fel. Teorier är bara teorier, hur vackra och trösterika de än är.

Ärkebiskopen Desmond Tutu arbetade under flera år med försoningsarbetet och den så kallade Sanningskommissionen Sydafrika. Tutu har sagt att de där tre åren som kommissionens ordförande gjorde honom äldre och tröttare än ett helt liv under apartheid. Men också att de fick honom att inse att evangeliet faktiskt innehåller en kraft han ofta predikade, men innerst inne tvivlade på när förföljelsen, trakasserierna och morden pågick som värst.

Först när evangeliet tog steget från att vara en vacker teori till att bli handfast praktik förlöstes dess kraft. Egentligen blev evangeliet till just i den stunden. Det kristna budskapet om försoning och förlåtelse – en teori den kristna kyrkan världen över bekänner sig till – blev sant först i den stunden några vågade kasta sig ut och säga: ”Vi gör det!”

Kanske är det ingen slump att Jesus i sin undervisning var så praktisk och konkret, att han sa: ”Gör så här!” och: ”Gör inte så där!” Det verkar som att han ville visa att tro och handling hör ihop, att det är handlingen som är nyckeln till tron.

Författaren och vänsterdebattören Göran Greider gav för några år sedan ut en diktsamling med namnet Jakobsbrevet. Dikterna i den är delvis inspirerade av Jakobs brev i Bibeln. Kanske inte så konstigt, eftersom det är den socialt mest uppfordande av Nya testamentets böcker. Men brevet är mest känt för att det talar om vikten av handling. I dikten med namnet Jakobs brev skriver Greider: ”Den stora saken i ditt brev är att du / säger att enbart tro inte räcker; / dina handlingar måste bekräfta tron.”

Jakob skriver att en teoretisk tro är en död tro. ”Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag med mina gärningar visa dig min tro.” En del börjar nu dra öronen åt sig och i detta se nya prestationskrav – men jag tror man snarare ska se det som att Jakob menar att den kristna tron aldrig kan vara en teori, att det är först som praktik den blir meningsfull. Att den så att säga inte finns i teorin.

Man kan därmed också se det som att brevet handlar om prioriteringar: att vi ska vara mer intresserade av trons praktik än av att bekänna oss till dess teori. Eller med andra ord: Att ha koll på trons teorier är inte lika viktigt som att försöka leva som Jesus sa.

Jesus var som sagt synnerligen praktiskt inriktad. Inte minst uppmanade han oss gång på gång att älska våra medmänniskor. Men mycket av det han undervisade och praktiserade har genom åren förvandlats till enbart teorier. Det stora problemet är kanske att dessa teorier är så oerhört snygga. Att de går så bra att diskutera, göra utläggningar kring, koppla samman med filosofi och psykologi, meditera över, skriva sånger om, skriva krönikor om …

Ändå vet vi att kärlek är precis en sådan där sak som bara finns i praktiken. 

Magnus Sundell

Taggad med: Krönika av Magnus Sundell