…eller kanske skall titeln vara ”När julen slår kullerbyttor”. Läs en glittrande krönika av Mattias Irving.
När året var som mörkast ägde den magiska festen rum. Herrarna blev slavar, och slavarna blev herrar. Ordningen vändes ut och in, tiggare kröntes till konungar och barnen styrde över de vuxna. Förbuden miste all sin makt. Samhällets strukturer förvandlades och blev till klätterställningar för lekande själar.
Festen var så populär att kejsarna och de styrande ständigt försökte begränsa den, men utan framgång. När invånarna plötsligt kastade oket med de invanda sociala rollerna blev de betydligt svårare att kontrollera. Festen begränsades först till tre dagar, med föga resultat, sedan till fem. Slutligen fick kejsarna nöja sig med att hålla nere festligheterna till en veckas tid. Under denna vecka var de sociala skillnaderna i mångt och mycket utraderade och alla umgicks som bröder och systrar. Är inte det en vacker tanke så här i juletider?
Saturnalia var högtiden som föregick vårt moderna julfirande. Den var omåttligt populär redan innan den slogs samman med firandet av Kristi födelse. Faktiskt, långt in på medeltiden fanns fortfarande många drag av den ursprungliga Saturnaliafesten kvar i vårt julfirande. Karnevaler tågade genom städerna och en tiggare kröntes till ”Saturnalicus Princeps”, löst översatt till ”Vanstyrets herre”.
Idag är den magiska festen nästan helt bortglömd. Den har ersatts av Kalle Anka, reaktionärt musikval i varuhusen, galopperande elräkningar och bantningsångest. Jämfört med den avslappnade uppsluppenhet som omgav Saturnalia verkar vårt julfirande vara elegant som en elefant.
Alla älskar och hatar vi julen, av olika orsaker. Vi har hört invändningarna tusen gånger om, men ändå känner vi oss manade att fortsätta upprepa dem varje år, kanske i ren protest. ”Än kärleksbudskapet då”, ropar vissa. ”Tomten hit och dit, vad hände med Jesus?”, ”ska vi inte strunta i klapparna i år och donera pengar till Röda Korset istället?”.
Kort sagt, vi är många som år efter år har efterlyst en ny slags jul. Konsumtionshetsandet tilltalar inte det finaste i människan. Det använder bara berättelsen om Jesu födelse som ett rent svepskäl för att sälja mera. Det låter lite krasst uttryckt, men det var aldrig min idé. Det är i alla fall ironiskt att julen, barnens högtid, har blivit den mest ansvarstyngda och krävande av dem alla. Borde det inte egentligen vara precis tvärtom?
Hur firar vi en alternativ jul utan att göra avkall på det vi alla har lärt oss uppskatta med julen – samvaron, gemyten, chokladen? Jag drar mig till minnes det gamla kinesiska talesättet, ”En bägare som redan är full kan inte fyllas på igen”. Den måste naturligtvis tömmas först. Därför har början på någonting nytt traditionellt inneburit att man först måste släppa taget om det gamla. Och vilket tillfälle skulle vara bättre lämpat för det än festen då allt ställs över ända?
När ljuset vänder och ett nytt år står i begrepp att födas är det en passande tid att läka gamla sår, tömma våra bägare och bereda väg för det nya. Saturnalia var kanske romarnas sätt att rena sig från det gångna året och välkomna det nya med en ”tabula rasa”, en tom tavla. För oss skulle en dags Saturnalier mitt i julhetsen kunna vara den stora lekfulla frigörelsen från den instängda form för firande som julen har fått idag. Genom att vända ut och in på ordningen vitaliserar man sitt tänkande. Man blir som ett barn på nytt.
Jag kommer att fira Saturnalia i år, fast inte för att återuppliva tillbedjandet av gamla hedniska skördegudar. Julen har i mina ögon alltid varit barnens högtid. Men en lycklig barndom har ingenting alls med platt-teve och utlandssemestrar att göra. Den bygger på att vi som är vuxna har förmågan att byta perspektiv ibland och se på världen med inlevelse genom barnens egna ögon. Därför är Saturnalia inte bara en fest för mig; det är också ett etiskt ställningstagande. Jag vill behålla min förundran och nyfikenhet inför världen för jag tror att det är så som man utvecklas som människa.
Är det helt okej att bryta med gamla jultraditioner på det sättet, kanske man frågar sig? Men julen är vig för att vara så gammal, till och med idag, när vi har tyngt ner den med så mycket bråte och barlast. Men ryck undan mattan under fötterna på den så ska du se att den slår en makalös kullerbytta. Helt oavsett om den står på benen eller på huvudet så har den kraften att fortsätta säga samma sak till oss idag som den sade till romarna för två tusen år sedan: Alla människor är syskon. Töm din skål i tacksamhet för världens överflöd. Glöm aldrig heller bort att hedra de svagaste, och främst bland dem är barnen.
Mattias Irving
