En krönika om teologi fri från betong.

När jag som nyfiken artonåring besökte Berlin i januari 1990, två månader efter murens fall, samtalade jag med en kvinna som växt upp i de östra delen av staden. Hon berättade för mig att det värsta med muren inte var inte själva väggen, utan att betongen, taggtråden och vakttornen flyttat in i deras hem, in i deras inre liv och nära relationer. Kvinnan talade om diktaturen och muren mest av allt som en existentiell krigserfarenhet, en inre begränsning som det var svårt att befria sig från. Den inre muren fanns kvar i henne trots att den yttre var riven.

Jag tänker att murar är allvarsamma saker. De delar människor mitt itu. Som kyrka har vi tyvärr ofta ideologiskt sanktionerat murbyggen och därför indirekt bidragit till att exkludera. Samtidigt är det vår djupaste kallelse som kyrklig gemenskap och som kristna individer är att stå upp mot murar som byggs mellan människor idag. Närmast tänker jag på den osynliga, men högst påtagliga, mur som stänger ute människor på flykt från Europa. Jag tänker också på murarna på ockuperade marker i Västsahara och  i Palestina. Häromdagen hörde jag nyheten att Israel nu kommer att bygga en mur längs gränsen mot Egypten som skydd mot det afrikanska…

De finns många murar också i kyrkans värld. För mig är det en sorg att inse att jag som kristen och präst förmodligen ofta bidragit till uppförandet av utestängande betong. Jag brukar trösta mig själv genom att för mitt inre visualisera bilder av att där jag och andra bygger murar,  finns Kristus på andra sidan, bland dem som inte får vara med. Evangelierna förkunnar en radikalt inkluderande Gud. Bönen hjälper mig att tro att Gud har valt sida och att jag är inbjuden att göra detsamma.

När murar faller, som i Berlin för drygt tjugo år sedan, påminns vi om att världen är i ständigt förändring, att sådant som vi trott varit orubbligt och konstant, plötsligt sätts i rörelse och kan utvecklas. Som människor förändras vi hela tiden genom våra erfarenheter och relationer. Som samhälle förändras vi av kulturella och vetenskapliga landvinningar.  Som kyrka i luthersk tradition lever vi inte med reformationen som en internkyrklig händelse för länge sedan, utan som en gemensam livshållning här och nu. Martin Luther lär oss att vi som kristna är kallade att ständigt pröva, omformulera och reformera våra sanningar. När vi av rädsla inte vågar göra det förvandlas våra sanningar till betong, taggtråd och vakttorn från vilka vi kan övervaka varandras steg…

Det lutherska arvet gör oss modiga. Vi vågar tolka evangeliet i samtidens ljus. Min vän brukar säga att det är på modet man urskiljer bönens folk. När vi övar oss att leva i ett pågående inre samtal med Gud, befrias vi från ångest över att verkligheten förändras. Bönens folk vet att sanningen finns hos Gud det vi har att förvalta är provisorisk. och att det är just så det skall vara.

Teologi måste ta sin utgångspunkt i våra liv, i vår kultur och i vår samtid. Det är våra erfarenheter som är det teologiska grundmaterialet. I våra relationer och genom våra erfarenheter lär vi känna Gud. I takt med den ständiga förändringen lär vi känna nya sidor av allt som finns. Ny kunskap och nya erfarenheter bidrar till nya teologiska insikter. Det finns ingen sanning med stort ”S”. Inte ens i teologin. Gud är sanningen, och vårt uppdrag som kristna är att ständigt utforska djupen i de skärvor av sanningen som vi just nu har i vår hand, men som vi vet kommer att förändras.

Teologins plats är har. Teologins tid är idag. Den som vill tala meningsfullt om Gud, kan bara göra det i presens med utgångspunkt i den egna erfarenheten och den egna samtiden. När Jesus själv lär sina lärjungar att be Vårt dagliga bröd giv oss idag, är det inte ett uttryck för en from förhoppning utan substans. Mästaren vill lära oss att be med en tydlig förväntan betrakta oss själva som öppna kärl mottagande och närvarande i ögonblicket. Att leva i oss själva och med varandra i den dag som tillhör Gud, nämligen idag. Bara idag kan vi bli dem vi i Kristus är. Vi är inte skapade för att tolka evangeliet i ljuset av gårdagens händelser eller i vår vision om morgondagen. Uppdraget är idag.

Idag kan vara en besvärlig tidpunkt. Den stora berättelsen från förr som vi som kristna har att förvalta, ter sig ofta viktigare, verkligare och av större värde än de motsägelsefulla berättelserna från våra egna liv. Det ligger så nära till hands att fly in i historien, in i de sanningar som gällde där och då. Det är så lätt att ägna sig åt att drömma om en framtid, men att avstå från att vara med och skapa den. I evangelierna finns många berättelser och liknelser om människor som vill skjuta upp idag. Lägger plikter och föreställningar konvention och rädsla mellan sig och Guds kallelse. Igår kan ligga i nostalgiskt ljus. Imorgon är som en diffus hägring. Idag skrämmer. Idag är konkret. Idag kräver handling.

Teologi har också ibland använts som en flykt från livet, inte minst från kroppen. Jag vill använda teologi som ett sätt att närma mig min egen och världens historia. En djupförankring i idag är en förutsättning för att kunna göra det. Teologi behöver dagsljus för att vara meningsfull. Teologi är en färskvara med kort hållbarhet som inte kan UHT-behandlas eller konserveras. Teologins tid är idag. Den blir lätt unken och gammal om man låter den stå för länge. Att göra teologi är att tolka evangeliet i samtidens ljus. Det är att tala om Gud och att utforska vad det vad det djupast sett innebär att vara människa. Teologi är inte ett instrument för att stänga av känslor och tankar, utan ett verktyg för att öppna upp och för att vidga vår tanke och känsla mot egna inre djup och medmänniskans behov. Uppdraget är att göra teologi befriad från betong.

Ewa Lindqvist Hotz