Henrika Thomasson om det negativa sambandet mellan föräldraskap och livskvalitet.
Jag är gräsligt priviligierad. Låt mig börja med att slå fast att jag är medveten om det. Smärtsamt medveten. Eftersom jag vet att det privilegiet bygger på andra människors resursbrist. Men alldeles oavsett det, i min vardag, är det faktiskt väldigt svårt att få alla olika delar att gå ihop.
Det är faktiskt helt galet, livet i en småbarnsfamilj med två heltidsarbetande föräldrar. Just nu är jag inte heltidsarbetande så jag har fått lite perspektiv. Och jag har talat med människor som lever utan barn. Skillnaden i livskvalitet är dramatisk. Jag talade med en filosof , en docent i lyckoforskning. Han berättade att de lyckligaste människorna i samhället är par utan barn.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan barn, men jag förstår varför de utan är lyckligare. De har en helt annan flexibilitet med tid. Det är valår i år. Kanske några politiker läser den här krönikan. Då skulle jag bara vilja göra er uppmärksamma på precis hur hopplöst det är att få det att fungera.
Förutsättningarna är följande: Två heltidsarbetande föräldrar, fyra barn mellan fyra och nio år, boende i en förort till Stockholm och (i vanliga fall) arbetar båda föräldrarna inne i Stockholm. Barnen är på skola och dagis mellan kvart över åtta och fyra. Resan mellan jobbet och skola/dagis är en timme i varje riktning.
Föräldrarna hämtar två dagar var och lämnar två dagar var. Fredagen löser vi allteftersom. Alltså; lämnar man är man på jobbet närmare halvtio. Hämtar man, får man gå vid tre. Sedan har vi sjukdomarna. Man kan räkna med att åtminstone en dag var eller varannan vecka är någon unge sjuk. Och vaccinationerna, tandläkarbesöken, utvecklingssamtalen. Två av barnen har två aktiviteter var i veckan. Pappan är scoutledare en kväll i veckan. OK, vi har många barn. Men situationen är egentligen densamma med färre barn. Och för ensamstående är det betydligt värre.
Den mest kaotiska tiden i hemmet är mellan sju och åtta på morgonen, när alla ska iväg, med jympapåsar, utflyktsmatsäckar, skridskor eller skidor. Samt mellan fyra och sex på kvällen när kinket, kivet och grälet slår i taket. Middagen ska fram och skjutsandet ska samordnas med andra föräldrar. Barnen somnar vid åtta. Då arbetar vi ett par timmar till för att ta igen det vi inte hann under dagen.
I december och maj kan man lägga till ett antal avslutningar, föräldrafikor, pengainsamlingar. Handla, städa, läsa läxor, träna, renovera och träffa andra gör vi på helgerna. Träffa varandra orkar vi inte. Vi bara delar upp vardagen och försöker få alla barns behov tillfredsställda.
När alla sover, frukostbordet är dukat, väskorna packade och jobbet klart, orkar vi inte prata mer. Vi bara lägger oss i varsitt hörn med en dator, en bok eller framför TV:n. Det är inte ett liv. Det är en kapplöpning mot minsta möjliga kaos. Dag efter dag.
Rätten till heltid känns som ett hån. Rätten till deltid som en kvinnofälla. Jag vill ha mycket större flexibilitet! Och de där fantastiska kommunala sjukvårdarna som tog hand om mig när jag var liten och sjuk, kan jag inte få tillbaka dem?
Som så många andra småbarnsföräldrar är jag medlem i Svenska kyrkan. Kanske kan församlingarna kan ta upp frågan i sina kyrkoråd när de skriver verksamhetsplaner: Hur kan vi hjälpa småbarnsföräldrar? Det finns mycket, mycket mer än Öppen förskola som kan sättas in för att nå oss, jag lovar.
Henrika Thomasson
Hej Henrika!
Tack för ditt debattinlägg.
Det vore spännande att höra hur du tänker kring hur Svenska kyrkan kan stötta småbarnsföräldrar, skriv gärna om det!
/Karin Öhagen, präst i Värmdö församling
Hej Karin!
Tack för att du läste!
Kyrkan skulle till exempel kunna vara en mer aktiv kontaktförmedling. Äldre som kan hjälpa till att hämta och lämna barn, eller som vågar passa snoriga ungar, skulle exempelvis vara en stor hjälp.
Fixa klädbytar- och utrustningsbytardagar.
Mässor och meditationsstunder som ligger på söndagskvällen, och som erbjuder barnpassning under tiden, skulle kunna vara ett annat sätt att locka oss. Att andra än bara en präst får predika.
Det finns mer, men det beror så mycket på hur kurkan är belägen i byn, hur långt det är till skolan etc.
En bra summering av din familjs vardag; men jag blir nedstämd om du inte finner någon glädje och lycka i all den tid som åtgår till dagliga rutiner… Jag tror lätt att det blir en fälla om man börjar med 24 h och drar ifrån sömn, arbetstid, resor, kvällsarbete osv och stillsamt hoppas att det skall bli några timmar kvar på slutet… Däri ligger kanske felslutet: det blir noll hur du än räknar!!! Ett dygn består av 24 h och du är alltid sysselsatt med något – mer eller mindre självvalt.
Det är upp till dig att fylla tiden med meningsfullt innehåll – och jag tror att vardagens rutiner kan fyllas med glädje – men det går tillbaka på om DU helhjärtat väljer ett sådant förhållningssätt. Och mycket mindre på om omgivningen, staten, din kommun eller din församling ger dig praktisk hjälp. Hjälp är självfallet välkommet – men med problem för ögonen dyker alltid någon annan pusselbit upp som inte låter vardagspusslet gå ihop.
Kanske – kanske inte – kan dessa rader leda dig framåt:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden! -Reinhold Niebuhr
Och slutligen – bara det faktum att du väljer att dela med dig av dina tankar – tyder ju på att du trots allt aktivt väljer vad du vill lägga din tid på – och någonstans ligger det något väldigt positivt i att vara utåtriktad och dryfta sina tankar ur vardagen. Lycka till med att någon gång få de olika delarna att gå ihop.
Föräldraskap ÄR livskvalitet!
/En trebarnsfar
Hej Håkan,
tack för dina fina ord! Ett debattinlägg blir lätt ensidigt för att få fram poängen. Jag är oerhört glad för vårt familjeliv, och vi har det väl förspänt med möjligheter till avlastning etc. Vi får många guldstunder tillsammans. Men jag ser också hur familjerna omkring mig sliter och framför allt hur barn kläms och kommer emellan. Jag valde dock att skriva i jagform, för att det är det enda jag kan uttala mig säkert om.
Formuleringen om livskvalitet kommer från en lyckoforskare. Jag upplever moderskapet som det djupast meningsfulla i mitt liv.
Det jag försökte få fram var att under den period när man har barn under åtta år, borde arbetslivet egentligen vara mycket mer flexibelt. Sömnbrist, vabbar, och ambitionen att korta dagarna på dagis, gör det svårt att räcka till för 100% insats på arbetsmarknaden mellan kl halvnio och fem.
Jag tycker synen på arbete och fördelningen av arbete under ens liv är odynamisk, fyrkantig, styltig. Och det är en politisk fråga.
Hej!
Hur kan Svenska Kyrkan hjälpa småbarnsföräldrar? Som föräldraledig präst vet jag precis vilken ”hjälp” som är bland den finaste – inte är det klädbytardagar – utan snarare är det gudstjänsterna. Kanske lite förutsägbart att jag skulle svara så. Men jag tycker att gudstjänster är kyrkans huvudsakliga uppgift och faktum är att barn och vuxna i min församling verkar älska våra gudstjäster och min lilla familj gör det. Kanske beror kärleken bland annat på att vi kliver ur det där ekorrhjulet och upplever glädje och närhet i njutningen att bara få vara tillsammans i kyrkan.
!?
Och även denna samvaro blir en del av helgdagen.
Kanske finner också ni att gudstjänsterna är till hjälp?
Värt att testa kontinuerligt för ökad effekt, tycker jag