Idag är det samernas nationaldag. Sápmi, Sameland, har en symbolmättad flagga med inspiration från diktaren Anders Fjellner. Genom att nyläsa Fjellner lyfter Mikael Mogren fram en del av svenskheten som ofta har förträngts, nämligen den samiska kulturen.
Vad lärde jag mig egentligen i skolan? Ja, inte var det om samerna i allfall. En sida i oä-boken på mellanstadiet och en knastrig film om renskötsel. Mer gav inte grundskolan om ursprungsbefolkningen inom det egna rikets gräns.
ANDERS FJELLNER
Senaste åren har jag börjat förstå vad som undanhållits mig. En för mig okänd horisont har höjt sig ur okunnighetens hav. Det nyupptäckta landet heter Sápmi, Sameland. Därifrån har en av många oläst författare klivit fram. Han hette Anders Fjellner. Tystnaden kring honom och hans diktning är en termometer på Sveriges förnekande av sin samiska befolkning. Om Fjellner varit sörlänning hade varje svensk tragglat honom i skolan, åtminstone i den gamla pluggskolan. Men nu var han same.
Fjellner levde i en tid av förändringar för samerna i Sverige. Den välvilja som samerna mött i århundraden från rikets styrande, höll på att försvinna. Ända sedan Gustav Vasas tid hade samerna haft statsunderstödd och laglig rätt till sin jord. För Gustaf Vasa och hans efterföljare var samerna ägare till sin mark och därför skattepliktiga för den. Så gick det vidare i den noggranna svenska statsförvaltningen. Skattemannarätten och arvsrätten till markerna bekräftades och stärktes 1646, i kodicillen 1751 och slutligen av Gustav III 1789. Sedan började något hända. Det var under den perioden som Anders Fjellner levde.
Fjellner råkade födas på Rutfjället i Härjedalen, eftersom hans renskötarfamilj drev renarna över fjället i september 1795. Då hette han Thomasson. Namnet Fjellner fick han som elev i Frösö trivialskola. Dit hade han efter en händelserik barndom kommit efter att fadern dött. Med sitt goda läshuvud fick Fjellner fortsätta till gymnasiet i Härnösand och universitetet i Uppsala. Som prästvigd tjänstgjorde han runtom i de nordliga delarna av Härnösands vidsträckta stift, vars övre gräns ännu sammanföll med Sveriges nordgräns.
SOLENS SÖNER
Varför har ingen under min skoltid kläckt ur sig att det finns en samisk 1800-tals diktare av internationell klass? Frågan lämnar mig inte när jag läser Fjellners böljande och kraftfulla texter. I dikten ”Solens söner” visar han sin storhet. Här följer ett kort utdrag, översatt till svenska av B. Collinder 1953:
Sagor säga, sägner måla:
nordanom den fasta stjärnan,
västvart bortom sol och måne
är vart stenblock guld och silver:
ärilstenar, sänkestenar-
guldet glänser, silvret skimrar,
fjällflåg spegla sig i havet,
solar, månar, stjärnor stråla
le mot sina spegelbilder.
(Hämtad ur Bo Lundmarks bok ”Anders Fjellner – Samernas Homeros och diktningen om solsönerna” från 1979)
Att Fjellner utgått från samernas muntliga diktning men skapat en egen storartad poesi ville litteraturforskarna inte förstå. Han dömdes ut som fuskare och förfalskare. I dag borde vi veta bättre och inse att Fjellners diktning är högstämd romantisk poesi framväxt ur jojken. Han har sammanfört bilder och språk från olika håll och klätt dem i en skimrande vacker och mycket avancerad poetisk dräkt. Men när det gäller den statsunderstödda svenska kulturen väntar Fjellner ännu på att bli accepterad. Nationalscenen har aldrig uppfört något av honom. Kungliga baletten har inte dansat till hans texter. Nationalencyklopedin tiger om hans verk.
ANKOMSTEN TILL SORSELE
När Fjellner 1821 gifte sig med nordsamiskan Christina Päivadtj blev han ägare till en renhjord. Renhjorden finns med i en historia som tilldrar sig i Sorsele år 1841.
I kyrkbyn förberedde sockenborna den nya kyrkoherdens intåg. Eftersom man väntade att han skulle anlända i stor stil med häst och vagn tog ingen notis om en samefamilj som kom ut ur skogen med sin renhjord. Det var familjen Fjellner och husfadern var den väntade kyrkoherden.
Historier om bemärkta personer som väntas till orten, men som ingen märker, finns i otaliga
varianter från hela världen. När det gäller Fjellner är berättelsen av allt att döma sann. Ingen väntade att en samefamilj med renar skulle flytta in i kyrkoherdebostället. Sex veckor hade familjen Fjellner rest och under den långa färden hade de varit nära att stryka med. Deras entré kan knappast ha varit furstlig. Utanför den kyrka i Sorsele som kyrkoherde Fjellner var med om att uppföra står en märktig sten. Den sägs Fjellner själv forslat ner den från fjället Nalovardo som ligger ungefär en mil utanför Sorsele. Stenen markerar familjegraven. Där vilar Fjellner sedan 1876.
DET IDEALSVENSKA
Att jag aldrig fick läsa Fjellners dikter i skolan beror sannolikt på att det samiska sedan 1800-talets början rensats bort från det så kallat svenska. Den rättsligt djupt grundade traditionen med det samiska som en självklar och omistlig del av det svenska riket, förfuskades under 1800- och 1900-talen. I fantasierna om den enhetliga nationalstaten Sverige konstruerades idealsvensken som ett blont och blåögt muskelberg. Geijer och Tegnér matade nationalismen med texter om vikingar och odalbönder, framställda som gjutformar för det idealsvenska. Det är viktigt att komma ihåg att antisamitismen liksom antisemitismen var två av 1800- och 1900-talens vetenskapliga projekt. I båda fallen sanktionerades förtryck av folkgrupperna judar liksom samer från högsta ort. Det var ämbetsmän och forskare som konstruerade uppfattningar där samerna var svartmuskiga och i trollkonster begåvade krumelurer i landets nordligaste ytterkant. Det är en sådan syn på samer som i Carl Larssons välbekanta färgskala dominerar trapphallen på Nationalmuseum i Stockholm. I kontrast mot de ljusa och högresta ”svenskarna”, klädda i klara färger, kryper och dansar mörkmurriga samer direkt på marken. Carl Larssons målning Midvinterblot illustrerar en inte ovanlig antisamitisk föreställning inom så kallade bildade kretsar vid det förra sekelskiftet. (Kan någon guide visa Midvinterblot utan att kommentera dess antisamitiska – och även antisemitiska- idéinnehåll?) Samerna utmålades i offentliga texter som en underlägsen ras. De blonda och blåögda skulle styra i Sverige. Enligt vulgära tolkningar av Charles Darwins läror om den starkes överlevnad var samerna dömda till snar undergång. Till dess skulle statsmakten vara hygglig, så länge det inte motsatte statens egna intressen.
Kollisionen kom. Från 1870-talet har den svenska statsmaktens och samernas intressen hamnat i ständig konflikt. Exploateringen av järnmalm, skog, vatten och människor har gjort Lappland högintressant. Att Sverige i så ringa utsträckning deltagit i jakten på kolonier i Afrika, kan förklaras med att det fanns en koloni inom rikets gränser. Det är koloniala fasoner och fasor som samerna har fått smaka på. Även Fjellners texter har fått känna av den storsvenska övermakten. För inte så länge sedan kunde man döma ut Fjellners texter som uppdiktade. Att han elegant blandar olika språk (nordsamiska, sydsamiska, svenska samt tornedalsfinska) gjorde honom inte rasren. Rasblandning kunde uppfattas som något farligt under 1900-talets första hälft och den sortens rasism har visat sig seglivad.
SAMERNAS FLAGGA
I det intresse för den egna identiteten som blomstrar sedan 1980-talet har ursprungsbefolkningar runt om i världen fått nyväckt stolthet. Det gäller även samerna. Till den utvecklingen hör att Fjellners poesi har påverkat utformningen av Sápmis flagga. Astrid Båhl från norska Troms har med de färger som återkommer i samiska dräkter satt samman en symbolmättad helhet. På flaggan möter månen solen. Inspirationen har Astrid Båhl hämtat från Fjellners ord om samerna som solens döttrar och söner. Så lever arvet från Fjellner vidare i nya former, oavsett vad man inte lär sig i den svenska skolan.
Mikael Mogren
(Undervisar vid Faculté Théologie Protestante de Paris, tjänstledig präst i Helga Trefaldighet, Uppsala)