Ett debattinlägg om svensk begravningspraxis av Smedjans Ewa Lindqvist Hotz.
Astrid Lindgren dog den 28 januari 2002. Sex veckor senare, den 8 mars, förrättades begravningen i Storkyrkan i Stockholm. Jag har utländska vänner som anser att dessa veckor av väntan på avskedshögtiden var en större skandal än att den världsberömda barnboksförfattarinnan aldrig fick Nobelpriset i litteratur.
Om Astrid Lindgren däremot hade bott i Norge hade hon kommit i jorden inom en vecka. I Lagferdsloven regleras att begravning skall äga rum senast åtta dagar efter dödsfall. I Sverige är det annorlunda. Här säger lagen att begravningen ske inom två månader. Riksgenomsnittet är 18-19 dagar mellan dödsfall och begravning. I Stockholm är det i medeltal 33 dagar som gäller. Därför balsameras kropparna efter döda Stockholmare regelmässigt för att i någon mån hejda den förruttnelseprocess som snabbt tar vid efter ett dödsfall. Fallet med Astrid Lindgen var alltså inget undantag.
I Begravningen – ett brev från Svenska kyrkans biskopar från 2006 varken kommenteras eller problematiseras ”den svenska modellen” med den långa perioden mellan död och begravning. Snarare ger uttrycker brevet en hållning där kyrkans företrädare välsignar rådande ordningen. Givetvis borde det vara annorlunda. Ingen annanstans i världen finner man en liknande praxis där man väntar i veckor, ibland månader, innan den döde kommer i jorden.
Efter många år som församlingspräst i Stockholms innerstad har jag starka doftminnen som jag helst skulle vilja vara utan. Särskilt minns jag några varma sommarveckor för några år sedan. För att det vid då alls skulle vara möjligt att genomföra begravningarna fick jag och kyrkvaktmästarna ställ upp kyrkportar i alla väderstreck på vid gavel så att tvärdraget skulle dra ut odören av kemikalier och död människa. Men de vindstilla dagarna den sommaren gick det inte att göra något åt lukten i kyrkan. En begravningsgudstjänst som förrättas under sådana omständigheter är inget annat än en själavårdsmässig katastrof.
Jag menar att kyrkan måste hävda människovärdet, också de dödas, genom att kräva att den svenska lagstiftningen kring begravning ändras. Den nuvarande som ger utrymme för lång tid mellan död och begravning skapar inte bara en ovärdig arbetsmiljö för bårhuspersonal, begravningsentrepenörer, kyrkvaktmästare, präster och begravningsförrättare. De flexibla regelverken kring död och begravning ger utrymme för en ordning där gränsen för det etiskt försvarbara alltför ofta överskrids. Begravningspraxisen i Sverige är idag ett fenomen helt utan Bullerbyfaktor.
Ewa Lindqvist Hotz
