Medelklassen mår inte bra. I alla fall inte om man använder de filmer som visades på årets Existentiell filmfestival i Falun som temperaturmätare. Smedjans krönikör, Henrika Thomasson, var på plats.
Jag åkte till Falun, hux flux, drabbad av en plötslig längtan efter sammanhang jag fick vara en del av som förläggare på Cordia, och som jag nu, mellan jobb, står utan. Årets tema var ”Den lyckade människan”. Jag var mycket nyfiken på att höra vilka vinklar som skulle komma fram i samtalen. Förra årets filmfestival var för mig den första och de diskussioner och analyser jag då fick vara en del av, hade givit mig skyhöga förväntningar på årets evenemang. Och så då mitt favorittema.
Tomas Axelson, festivalgeneralen, öppnade med att säga att ämnet var valt utifrån arbetsgruppens uppfattning om att detta med hur man är lyckad bottnar i väldigt viktiga föreställningar om vårt samhälles drivkrafter just idag. Och det kan jag hålla med om. Under året som gått har jag haft tillfälle att syna bilden om framgång i sömmarna på ett mer närgånget sätt än jag kanske själv önskat. Under det första filmpasset visades filmen Mammut och Revolutionary Road. Båda gestaltar medelklassens ångest. I Mammut följer vi det oerhört framgångsrika paret Leo (grundare till internationellt framgångsrik spelsajt) och Ellen (kirurg), deras sjuåriga dotter Jackie och hennes filippinska nanny Gloria som har två små pojkar kvar hemma hos sin mamma i Manila. Leo och Ellen har allt. Vacker våning, kärlek, barn, tid och pengar. Men de är inte lyckliga. De lider av den tomhet och uttråkning som kommer av att fokusera på status, på prylar. Hon har sömnstörningar och en tilltagande ångest. Leo är ett förvuxet barn som, så fort han kommer hemifrån, skapar en låtsasidentitet och drömmer om ett fritt liv som backpacker. Jag tänker att han är en produkt av sin spelvärld; istället för att göra upp med vad han verkligen vill med sitt liv, skapar han en avatar och lever ett annat liv på låtsas ett slag. På ett ställe i filmen, som jag uppfattar som en nyckelscen, ringer Leo hem till Ellen och säger att han vill starta en stiftelse som ägnar sig åt välgörenhet. Där har han en nyckel till en mer meningsfull tillvaro. Som så många gånger i de filmer som visas under festivalen, är igenkänningen smärtsamt hög. När vi har ändrat något i våra liv, om än temporärt, som under en resa, då är vi villiga till stora förändringar. Vi njuter av friheten, av möjligheterna. Själv stod jag en gång på ett barnhem i Kenya och tänkte att om jag skänker tvåtusen kronor i månaden, kan jag ge dessa 60 barn ett mål mat till om dagen. Initiativkraften försvann i samma ögonblick jag kom hem. Jag stöttade jag redan ett barnhem. Jag är med i Rädda Barnen, Röda Korset. Jag tappade bort det.
Hur mycket ska man göra? Hur mycket av vår livsstil måste vi offra för att livet ska kännas meningsfullt? Som Anna Kåver sade; den inre ambivalensen inför gränslösa möjligheter skapar en handlingsförlamning. Istället flyr vi till låtsasvärldar, till tvångsföreställningar om konformitet och anpassning till den yttre framgångsmyten, till hemliga liv utanför vårt eget. För vad gör Leo i filmen? Han är otrogen med en prostituerad thailändska, drömmer en natt om att fly med henne och återvänder sedan hem till sin familj. Tankarna på välgörenhet är helt bortblåsta. Inte ens när ett akut behov uppstår i hans omedelbara närhet: deras barnflicka tvingas åka hem akut och står utan försörjning.
Ellen och Leo, som får gestalta västerlandets mest lyckade medelklass, är på väg mot en katastrof. De gör aldrig ett aktivt val om ett mer meningsfullt liv. Därmed även vi, eller åtminstone vår livsstil. Eller vågar vi gripa de möjligheter till verklig förändring som finns? Efteråt talade jag med Kajsa Ekis Ekman som menade att förändring måste börja på det kollektiva planet. Hon har nog rätt. I så fall är vårt enda hopp en mer rättvis, en mer balanserad världshandel. Men jag tror inte det räcker. Fler av oss måste våga börja söka efter den inre, varaktiga känslan av framgång, den djupa tillfredsställelsen.
För, som Anna Kåver och Stefan Einhorn sade i den efterföljande paneldebatten; den enda framgången som är på riktigt är den som kommer av känslan av att ägna sig åt något man på allvar tycker är viktigt. Det och de nära relationerna är de som skapar en känsla av meningsfullhet i vårt liv. Allt annat är föreställningar, ofta statiska och materialiserade sådana, som vi har gjort oss av vad framgång är. Som kollektiv är vi fångar i våra föreställningar om vad som skapar mening och lycka i livet.
Det fanns fler viktiga bottnar i samtalet och filmerna. Kvinnorna som offer för samhällets rådande värderingar. Problematiska samhällsstrukturer som ger kvinnorna ångest, strukturer som individualiseras, psykologiseras och medikaliseras, för att citera Isobel Hadley Kamptz.
Och det som för mig var det viktigaste budskapet i Mammut; det som gav mig ett knytnävsslag i magen: På ett nästintill övertydligt sätt skildrar Moodysson de orättvisa livsvillkoren i olika delar av världen. Glorias små pojkars längtan efter sin mamma som kanske ska komma hem om några år, är outhärdlig att se. Den äldste (Salvador!) offrar sig i jakten på en inkomst för att få hem sin mamma. Hon kommer hem, men priset blev högt. Salvador är sargad av en monstruös man. Gloria tvingas hem, kanske på gott, det är där hon har sina meningsfulla relationer, men till ett liv i ovisshet, utan inkomst, ett halvbyggt hus och en psykiskt och fysiskt sargad liten son. Leo och Ellen sörjer sin nanny, men konstaterar nyktert i filmens slutscen att de måste skaffa en ny nanny. Mer var inte Gloria värd för dem. Tjänster och människor är utbytbara. Filippinskor finns det gott om. Detta är för mig det värsta med den här filmen: Vår välfärd, vår konsumtion bygger så uppenbart på någon annans fattigdom. Och så skapar denna välfärd inte ens lycka hos oss!
Henrika Thomasson
