Läs Smedjans Angelica Karlssons krönika om läsning och tolkning av bibeln i gudstjänsten. Det handlar om att inte bidra till prestationsångest och religiös fanatism.

Holy Long Exposure

Det var den nionde söndagen efter trefaldighet och jag var på en högmässa med temat ”Goda förvaltare”. Prästen läste upp söndagens evangelietext, en liknelse från Lukasevangeliet där Jesus berättar hur det kommer att gå för de bra respektive dåliga förvaltarna; de duktiga kommer få än mer ansvar, medan de som misskött sig ska piskas med många rapp.

Jesus ord är skrämmande, men det som skrämmer mig mest är nog det prästen Ewa Lindqvist Hotz berättade om att det finns en evangelieboksgrupp i Kyrkomötet som faktiskt har valt just den där texten skulle läsas. Hon ifrågasatte valet av text eftersom grundbudskapet helt uppenbart går förlorat i dag, Jesusorden landar fruktansvärt fel i ett prestationssamhälle där många människor aldrig anser sig vara duktiga nog och alltför ofta blir utbrända av rädslan för att misslyckas.

Jag är liksom många andra kristna uppväxt med en rädsla för satan, dom och skärseld. Som ung bar med mig en ständig oro över att råka göra fel, eller kanske bara inte prestera tillräckligt bra. Förvaltarberättelsen i Lukasevangeliet är bara en av de texter som genom tiderna använts i avskräckande syfte för att hålla folk i schack.

Jag tror att jag förstår vad det är som Jesus egentligen menar, om man sätter in budskapet i sitt sammanhang. Han ville nog berätta att den som har fått mycket, och kan mycket, också har större ansvar än andra. Och då, för drygt 2000 år sedan, såg samhället och straffpåföljderna dessutom inte alls ut som i dag. Mycket har förändrats – tack och lov – och det tycker jag borde påverka valet av texter.

Jesus ord om prygel och pisk får mig att tänka på fundamentalistiska teokratier, såsom Iran och Somalia, där de dåliga förvaltarna straffas på de mest barbariska sätt. Även här i Sverige har vi grupper som är bokstavstroende och som inte tolkar religiösa texter utifrån de sammanhang de uppkommit i. Jag har vuxit upp nära en av dessa grupper och det är laestadianismen, eller närmare bestämt den strängare uppfattningen västlaestadianism. Där anses det bland annat vara synd att titta på TV, dricka alkohol, lyssna på oanständig musik och ha fina saker såsom blommor, tavlor och gardiner. Bestämmelserna är skapade utifrån vad grundaren Lars Levi Laestadius predikade i början av 1800-talet, och har följts sedan dess.

Men vad var det egentligen Laestadius ville säga? När han tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Karesuando 1826 mötte han ett samhälle där det rådde misär och fanns ett utbrett alkoholmissbruk. Laestadius inledde en kamp för att bota alkoholisterna och hans insats kom att ha en stor betydelse för levnadsförhållandena i Norrbotten. Han sa mer eller mindre samma sak som Jesus predikade: att den som har fått mycket också har ett större ansvar. Han sa att fäderna bör köpa mat till sina hungriga familjer i stället för att lägga pengarna på sprit åt sig själv, och predikade också om vikten av att fokusera på att styra upp sina liv i stället för att supa och roa sig. Just då hade han helt klart många poänger men vad hände sen?

Laestadius var inte bara en präst utan även en erkänd botaniker som gett namn åt åtminstone fyra växter. Hur kan det då komma sig att en del laestadianer i dag undviker just blommor, och hävdar att de följer honom? Hur kan hans budskap om renlevnad ha tolkats så tokigt? Jag har inget svar på frågan, men tror att det är viktigt att hela tiden gå tillbaka till de religiösa texternas kärna. Vad menade egentligen Jesus, Mohammed, Laestadius och de andra? I bibeln ser jag kärleksbudskapet som det allra största, och är det då inte det som man borde framhäva – i stället för att skrämma församlingarna med hot om pisk och prygel? Vi är inte ett gäng busar i Jerusalem för 2000 år sedan. Inte heller är vi ett gäng alkoholiserade män i ett patriarkalt Sverige i början av 1800-talet. Precis som Jesus själv säger så åtföljs makt av ansvar, och jag tycker att kyrkorna har ett ansvar att se till att Guds ord når fram till församlingarna på rätt sätt – just i dag.

Angelica Karlsson