Are Kasperssen har under sommaren inspirerats av klosterliv på teve. Läs hans gästkrönika om sammanhang som möter vår längtan efter heliga rum - inuti oss själva.
Jag kände mig lite skeptisk när jag rattade in första avsnittet av dokusåpan Klostret på Svt play. Upplägget i sig känns igen – fem sinsemellan rätt olika deltagare gallrades fram bland en mängd sökande för att utstå prövningar tillsammans under en begränsad tid - tätt följda av ett kamerateam.
Programgenren brukar ta fram människors sämsta sidor och frossa i intriger, men Klostret visade sig vara något helt annat. Den ovanliga BBC-produktionen, där fem män får prova på benediktinskt klosterliv i sex veckor, har nyligen sänts i tre delar på Svt. Programmet gjorde succé i hemlandet och har genererat i ett antal uppföljare och varianter även i andra länder.
Den centrala frågeställningen i Klostret var om Den helige Benediktus 1500-åriga väg tillsammans med munkarnas samlade erfarenheter kunde erbjuda moderna människor något väsentligt i deras andliga sökande. Det visade sig att det skulle vara en hel del.
Deltagarna kommer från vitt skilda bakgrunder och bär med sig såväl existentiella frågor som känslomässiga sår och oväntade vändningar och konflikter uppstår i såväl det individuella som i det gemensamma. Både munkar och deltagare delar frikostigt med sig av sina erfarenheter och upplevelser och jag blir stundtals mycket berörd.
Det blir tidigt uppenbart att de fem männen har en viktig gemensam nämnare: ett genuint sökande efter svar på livets stora frågor och en längtan efter att få uppleva, tala om och utveckla sin gudsrelation. Den kanske mest otippade utvecklingen sker hos den mest ifrågasättande deltagaren, mannen som till vardags arbetar inom mjukporrsindustrin.
Det är något med hur killarna blir sedda och mötta i uppmärksam och förankrad närvaro som når mig genom teveskärmen. Varsamt och humoristiskt får de iaktta och undersöka sig själva och den kristna tron i sällskap av nyfikna och erfarna själavårdare.
En av deltagarna, en andlig sökare som tidigare doktorerat i buddhistisk filosofi, kommer till klostret med tvivel på huruvida Jesus verkligen är Guds son. Serien sändes 2005 i Storbritannien och när jag googlar deltagarna, visar det sig att han numera är präst i Anglikanska kyrkan och författare till en bok om monastiskt leverne. En annan deltagare intar en mer reserverad hållning och har svårt för den öppenhjärtiga stämning som uppstår i gruppen, men finner några år senare sin andliga hemvist i buddhismen. Munkarna på Worth Abbey fick en enorm respons efter att Klostret visats och tusentals människor hörde av sig och ville komma dit.
Att åka på retreat är en gammal tradition som på senare år har fått ett kraftigt uppsving. Det talas och skrivs mycket om den jäktade och överinformerade människans behov av att få koppla av och få en paus från sitt vardagsliv. Men handlar retreatvurmen verkligen bara om att slappna av?
Många människor i dagens samhälle söker sig i allt högre grad till andliga uttryck där erfarandet står i centrum. Jag tror att längtan efter äkthet, liksom föreningen av tro, erfarande och handling är gemensam för många av oss och att detta är en av nycklarna till varför retreater och klosterbesök ökar i popularitet. Jag tror att vi längtar efter att leva de insikter och erfarenheter vi gör och vi kan behöva stöd i den processen.
I Klostret är rutinerna fasta och varvas med kroppsarbete, bön, meditation och själavårdande samtal. Den avkoppling som uppstår är av annan art än den vi förknippar med till exempel en solsemester. Reduktionen av inputs, tillsammans med natursköna omgivningar, kontemplativa metoder och undervisning, menar abboten, möjliggör det gudsmöte som kan vara svårt att hitta till i det inre och yttre brus som många av oss lever med. Jag har själv deltagit i flera retreater och svårigheten för mig – som också uttrycks av en av deltagarna i Klostret – har varit att upprätthålla ett ramverk i vardagen som möjliggör en kontinuitet av det jag fått smak på under min vistelse.
En liknande situation kan uppstå för den som under semestern hittat en behaglig rytm på sommarstället där påtande i trädgården och fixande med stugan varvas med vila och sköna naturupplevelser. Tillbaka i staden kan en känsla av separation och tomhet uppstå när det är dags att möta den stress som förknippats med vardagen och man kan känna sig ensam i sin önskan att förändra den. För oss som inte lever i en kommunitet kan navigationen genom storstadens rika utbud av föreläsningar och aktiviteter lätt bli till en del av den aktivitetsplanering som skapar stress istället för den djupare närvaro som vi eftersöker.
Goda rutiner tycks viktiga för att kunna uppnå den trygghet som uppstår i kontinuiteten och det är nog bra att gallra bland aktiviteterna enligt principen less is more.
Att vistas i naturen är i mina ögon helt avgöande, liksom någon form av meditation eller närvaroträning och det gäller nog att hitta en bra balans mellan den individuella andliga praktiken och de större sammanhangen. St. Benedikt är en av många lärare som betonat just vikten av att tillhöra en gemenskap för att kunna leva kontemplativt. Kanske kan mindre gemenskaper i monastisk anda inom kyrkan fungera som trygga hamnar för retreathemvändaren i dennes strävan att förankra sina insikter och leva dem?
Jesus sade: ”Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag ge er ro. Tag på er mitt ok och lär av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk av hjärtat. Så skall ni finna ro för era själar, ty mitt ok är milt och min börda är lätt.”
- Matt 11:28-30
Are Kaspersen
Tack för ett fint inlägg! Det är också min erfarenhet att Tv och radio kan förmedla ”uppmärksam och förankrad närvaro” som lever kvar efter att man stängt av. Jag tror att TV-program som Are beskriver kan hjälpa till att göra gudslängtan och samtal om existentiella frågor mer rumsrena i vår kultur utan att vi behöver ta så många omvägar.
Jag håller helt med dig, Myra. Jag har också hittat en fantastisk böneplats på nätet att dagligen återkomma till, http://www.sacredspace.ie. Det har förvånat mig mycket hur betydelsefullt detta virtuella rum för eftertanke och bibelläsning har blivit för mig.
Tack Are för en oerhört intressant text, och för tipset om tv-serien Klostret! (Jag såg att de två senare delarna finns på SVT-play:)) Jag har aldrig själv varit på retreat, huvudsakligen för att jag tycker att det har verkat ganska känslomässigt ansträngande. På ett sätt innebär det ju att man lämnar sina rutiner i vardagen, vilka ofta kanske har en kontrollerande/hållande funktion? Jag tror att många skulle må bra av att våga stänga av mobilen, facebook, internet och allt annat… och precis som du skriver, se den natursköna omgivningen. Jag har börjat med medveten närvaro och yoga i en liten dos några timmar i veckan. Förhoppningsvis kan det bli en del av en rutin – och så småningom leda till att jag åker iväg på en retreat. När jag läser ditt inlägg blir jag väldigt inspirerad.