En intervju med Stefan Säfsten, kyrkomusiker i Eskilstuna församling, som tonsatt dikter av en livstidsdömd amerikansk fånge vid namn Spoon Jackson. Av Smedjans skribent Mattias Irving.

Mattias: Jag tänkte höra om du vill börja med att berätta om dig själv, din bakgrund – var kommer du ifrån?

Stefan: Ja, jag är uppvuxen i Järfälla, och jag bestämde mig mycket tidigt för att jag aldrig skulle flytta tillbaka hit. Men nu sitter jag här ändå, lustigt nog. Jag är uppvuxen i en pingstvänfamilj, med allt vad det innebär – för mig var det mest negativt, alltså inget att återvända till. Kanske att jag kan återvända till Järfälla, men inte till den traditionen.

Det positiva var att jag växte upp i ett musikaliskt sammanhang. När man så småningom började att mogna till musikaliskt så insåg jag snabbt att jag ville vidare. Nivån var för svensktoppsaktig inom de sammanhang där jag vistades, och om man ville göra något som lät lite mer klassiskt fick man kanske som bäst en klapp på huvudet och sedan var det inte så mycket mer med det.

Sedan så kom jag att verkligen avsky den sortens musik, inom de sammanhangen. Fortfarande är det så att det religiösa sammanhanget aldrig riktigt har passat mig, ända sen jag var liten. Det funkar så klart för somliga, men det funkade inte just för mig.

Mattias: Men sedan valde du att gå in i och har ändå jobbat i kyrkan under större delen av ditt yrkesliv.

Stefan: Ja, jag har alltså jobbat 27 år i Kista församling. Det har att göra med att jag hade tröttnat på min roll som musiklärare. Fastän det gick bra så var det också påfrestnde, och det fanns inget som motiverade mig att ha trettio barn i en mellanstadieklass och kämpa för att försöka hålla ordning. Jag kände att jag ville spela själv, och då såg jag en annons om kyrkomusikertjänst i Kista.

Mattias: Det anknyter till när du träffade Spoon Jackson och började tonsätta hans musik.

Stefan: Jag har alltid varit intresserad av att skriva, och har gjort en hel del arr för körer etc. Men rätt vad det var en dag så kom en av mina korister med en tjock pärm, och berättade om en tillfällig arbetskamrat som brevväxlar med en fånge från Kalifornien. De hade börjat berätta om sig själva under en kafferast, och den här personen blev så intresserad av dessa texter, att han kom och hörde sig för om jag kunde tänka mig att tonsätta den där musiken. Jag sade ”javisst” som jag alltid gör och sen lade jag det på högen av saker att göra.

Efter några månader fick jag lite dåligt samvete och kände att jag ändå ville titta på det här materialet, och så började jag läsa och blev fullkomligt fångad, utav diktningen och utav denna situation som målades upp: dömd till livstids fängelsestraff utan nåd. Hur överlever man en sådan tanke? Att man aldrig mer ska se frihet? Sen skriver han ju väldigt mycket om frihet, universum, medmänskliga perspektiv som hur du behandlar din medmänniska.

Mattias: De här dikterna är väldigt längtande och svävande.

Stefan: Ja absolut. Men i bakgrunden finns det väldigt mycket kritik mot det amerikanska samhället, och mot religionerna – frågan Spoon ställer sig är, varför började religionerna separera folk från varandra? Och jag känner igen mig oerhört i den tanken, för den anknyter till min egen bakgrund Man skulle kanske kunna kalla det en annan sorts fängelse om man vill.

Mattias: Du har spelat mycket med både harmonier och bitvis disharmoniska stumpar. Det fångar mycket av karaktären i diktningen och verkar vara ett försök att lyssna till mannen bakom dikterna.

Stefan: Ja, ”Frihet för de fängslade” är väldigt vemodig, och jag har valt ut de dikter som kunde fånga just denna längtan efter frihet i sig när jag komponerade.

Mattias: Vill du beskriva mötet med Spoon Jackson? Träffade du honom innan du började tonsätta, eller kom det senare?

Stefan: Nej, jag vågade inte ta kontakt med honom till en början. När jag valt ut dikterna så tänkte jag på det, och kände att jag inte kunde vara säker på att han skulle visa upp samma sida i verkligheten som han visade upp i dikten, och det hade kunnat störa mitt musikaliska engagemang i dikterna. Först sedan jag väl var färdig vågade jag ta kontakt.

Mattias: Att tonsätta en så stor samling dikter måste ha varit ett digert projekt?  Hur länge har du arbetat med det här?

Stefan: Ja det är ett stort projekt, och man skulle kunna tro att jag hållit på länge, men den sammanlagda tiden är inte mer än fem och en halv månad. Jag var väldigt inspirerad, så det bara rann ur mig.

Mattias: Ni har turnerat i USA, och också uppträtt i Sofia Kyrka – hur har mottagandet varit?

Stefan: Vi har varit runt rätt mycket, och uppträtt flera gånger i Kista också. Genomgående har responsen varit väldigt god. Det har faktiskt bara varir en gång som en besökare sade något kritiskt, och det var, ”jag gillar inte Jacksons poesi, men jag gillar din musik”. Men vad vi uppfattar är naturligtvis högst individuellt. Poesin tror jag är ett hjärtats språk, och finns det något i poesin man läser som stör ens inre så är det särskilt lätt att man reagerar mot det.

Folk har ibland blockeringar som stör förmågan att tala ett hjärtats språk, och när jag har presenterat konserterna vi ska hålla har jag ibland sagt att vi alla bär på olika former av ofrihet, och att poesin är en slags väg ut ur ofriheten. Jämförelsen med någon som sitter i fängelse tror jag att alla kan känna igen sig i, om än inte alltid rent fysiskt.

Mattias: När ni lämnade fängelset efter er spelning på New Folsom, så sade Jackson ”today I am not in prison”. Det verkar som att en frihetskänsla ändå alltid kan spira? Men det kanske krävs ett visst umbärande för att få ur sig sin längtan i ett stycke poesi eller musik, så att säga att fästa sin ofrihet i något annat?

Stefan: Jackson åkte in när han var nitton år, på high security prison. En nittonåringsliv i frihet är det enda han känner till, och nu när han då är över femtio så har han alltså levt i fängelse under hela sitt vuxna liv. Hans bild av verkligheten ”där ute” är aningen skev, men det finns ändå mycket levnadsvisdom i det Jackson skriver. Han skriver om hur man ska bete sig mot andra för att klara både sig själv och sin omgivning. Jackson står utanför alla gäng innanför murarna, och det innebär att han saknar beskydd inifrån. Samtidigt finns det inga andra som har några hållhakar på honom.

Mattias: Spoon skrev en dikt som heter Realness, som sedan kom att ge namn åt en hel samling musikaliska stycken (”words of realness”). ”Words of ”realness” verkar ha en djupare innebörd än bara ”words of reality”?

Stefan: Ja, man hittar det inte i ordboken. Det går inte att översätta det i ord. Det innebär så mycket mer än bara verklighet. Jon Jönsson, regissören, satte upp I Väntan på Godot av Samuel Beckett, på Kumla (vilket slutade i katastrof eftersom fångarna rymde när de var på turné), men sen kom han till San Quentin på åttiotalet, där Spoon satt då, för att sätta upp samma pjäs. Fast fängelsedirektören lät honom veta direkt att han inte skulle få någon chans att åka på turné den här gången. I vilket fall så var Spoon involverad där. Han hade då lovat att leva i tystnad, men blev till sist övertalad av Jönsson att vara med efter många turer.

Det blev en vändpunkt i Spoons liv, för han insåg att han hade en äkta talang för skådespelaryrket och blev fascinerad av Becketts språk, pjäsens innehåll. Internerna  sade alla att ”det här handlar ju om oss, vi väntar alla på någon som aldrig kommer”.

Spoon hade aldrig skrivit poesi innan, men fick så kontakt med författaren Judith Tannenbaum som gör regelbundna besök på fängelserna, och har faktiskt precis kommit ut med en självbiografi som de skrivit tillsammans. Spoon är en språkmänniska, det märker man när man träffar honom, fastän han helt saknar utbildning.

Mattias: Hur är det att vara där, att komma dit till New Folsom, träffa människorna med alla sina historier, och framföra denna musik för dem?

Stefan: Ja det var otroligt. Vi hade först och främst ett brett kontaktnät runt både Spoon och New Folsom, vilket var nödvändigt för att vi över huvud taget skulle lyckas.

Det fanns ett program som hette Arts and correction, som drevs av Jim Carlson, en svenskättling. Därigenom har jag mött flera andra människor omkring verksamheten, och de är alla otroligt engagerade i fångarnas sak och vill uppträda där för att göra något gott.

Men många av fångarna är väldigt medvetna om vad de har gjort, och flera av dem kan till och med säga att ”jag sitter här för att jag ska sitta här”. Men de är fortfarande människor, och måste få en mänsklig behandling – det går inte att förvara dem som kollin.

Första gången jag och Lena (min hustru) åkte till New Folsom med tanken att besöka Spoon, så åkte vi först till Santa Barbara för att träffa Janine, som var hans fru, för han hade faktiskt en fru på den tiden fastän det långsamt var på väg att ta slut. Hon berättade för oss hur det går till när man ska hälsa på fångarna, och det gav oss en viktig mental förberedelse inför att komma dit. Men själv ville hon inte komma med, under förevändning att hon hade ont i ryggen.

Vi åkte dit och det blev naturligtvis krångel. Man fick gå igenom tre säkerhetskontroller, och det tog säkert en och en halv timme innan man kom in i besöksrummet. Det som blev väldigt tydligt, och det har vi upplevt även vid andra, senare besök på fängelset, är att i vakternas ögon är man inte mycket bättre än dem som sitter där när man kommer och hälsar på. Man blir behandlad ungefär som dem, och det får man bara acceptera. Det man får ha med sig in ena dagen får man inte ta med sig nästa, det är väldigt godtyckligt. Man kan inte vara säker, och det är ingen idé att argumentera för då kanske man inte kommer in över huvud taget.

Slutligen kom vi in i ett jättestort rum, säkert med plats för hundra personer, med flera extremt låga, kanske 20 cm höga runda bord, för att man inte skulle kunna smuggla något under borden. Vakterna ser väldigt väl vad som försiggår, för de har en position ovanför alla som sitter i rummet och håller örnkoll på allt som man har för sig.

Så vi går fram och blir tilldelade ett bord, där sätter vi oss och så småningom kommer Spoon in. Han ser sig omkring bland borden och de andra besökarna och verkar tveksam. Vi förstår till sist att det är han, så vi tar kontakt och han kommer fram och sätter sig. Det första han frågar oss är ”var är Janine?”

Vi berättade att hon hade ont i ryggen och inte kunde åka med, och han blev naturligtvis förkrossad. Det var svårt att samtala efter det. Han frågade igen och igen varför Janine inte var med.

Mattias: Det måste varit en svår situation.

Stefan: Ja verkligen, men han samlade sig så småningom, och tänkte säkert på att han fått besök ända från Sverige. Vi fick till slut en ganska trevlig stund. Vi besökte honom också dagen därpå, och bara umgicks.

Mattias: Vid det laget hade du redan tonsatt väldigt många av Spoons dikter. Det måste ha väckt många tankar, varit ett spännande möte?

Stefan: Ja, det var ett särskilt spännande möte. Han förstår musiken som jag förstod hans poesi, och genom vår brevväxling har vi kommit att inse att vi redan har en stor förståelse för varandras konstformer. Det handlar återigen om ett hjärtats språk, tror jag. Vi har uppnått en slags broderlighet.

Sedan fick vi komma till New Folsom och genomföra en konsert där. Det var fullständigt sanslöst. Jag fick komma dit några dagar i förväg för att se platsen vi skulle uppträda på och kartlägga de praktiska detaljerna. Vid det laget var det mycket ovisst om vi skulle kunna göra någon konsert alls, för det rådde så kallad ”lock down” i fängelset just då, vilket innebar att ingen fånge fick lämna sina celler.

Mattias: Men då var ni ändå en hel kör som hade flugit hela vägen från Sverige för att uppträda på New Folsom?

Stefan: Ja, så det hade ju varit väldigt snöpligt om det inte hade blivit av. Men vi kom dit och träffade åter Jim, och vi blev slussade genom en hel rad av nya, rigorösa säkerhetsstationer. Men Jim hade ändå planerat en bra rutt för oss i kören, så vi kunde promenera nästan rakt in i fängelset.

Fastän det rådde lockdown så blev vi lovade att vi skulle få träffa Spoon under dagen. Jim hade lyckats plocka ut honom och några andra grabbar ”för att hjälpa till” som det så finkänsligt kallades.

Arts and correction-utrymmet som vi hade till vårt förfogande visade sig vara väldigt trångt och separerat från resten av området med ett nätgaller. Det fanns bara några instrument och förstärkare, så det var knappt mer än en bur. Där väntade Spoon på oss tillsammans med några andra interner. Han hade säkert också fått instruktioner kring hur han skulle agera gentemot oss när vi träffade honom, för han var väldigt tystlåten och tillbakadragen. Han vågade nog inte riktigt tro att det hela skulle bli verklighet ändå.

Några överordnade till Jim Carlson hade dock lagt sig i hur inslussandet av kören skulle gå till, och istället för den smidiga väg som han hade tänkt sig så tog det nästan tre timmar att föra in allihopa. Vi blev kraftigt försenade.

När vi väl höll på att förbereda så minns jag att Jim varnade mig. Han sade att de inte hade någon som helst erfarenhet av hur fångarna kunde reagera på den här sortens musik, för den var väldigt långt från vad de var vana vid. Så om det började bli rörigt skulle jag få lov att avbryta eller korta ner det hela för att undvika oroligheter.

Mattias: Att uppträda inför en ”oprövad publik” så att säga måste ju ha varit lite av en slantsingling?

Stefan: Jag upplevde det faktiskt aldrig så. Visst, jag var beredd på det värsta, redan sen innan. Men jag gjorde en kort presentation, och sade såklart något väldigt dumt redan till en början, nämligen att vi är glada att vara här – ”ja, det är inte vi” ropar någon av fångarna tillbaka direkt. Men sedan fick vi glada visslingar och tillrop hela tiden, för varje bit vi framförde. De förstod verkligen inifrån vad det var vi gjorde, upplevde jag. Det kändes som att de kanske förstod det hela bättre än vi själva.

Vid utslussningen av allihopa, vilket var en lika omständlig procedur som inslussningen, så skedde den här märkliga och starka scenen som du nämnde förut. Vi var i den sista gruppen att lämna platsen, och passade på att stå och prata lite med Spoon.

Men utanför arts and correction-utrymmet var det som en slags nätgaller, som Spoon fick lov att stå bakom medan vi arbetade, och han hade fingrarna inkilade i nätet och såg på oss, som ett djur i en bur. Lena frågade honom, hur känns det? Och då kom detta att ”today I am not a prisoner”.

Men då upptäcker Lena att dörren till buren var öppen; Spoon kunde komma ut om han ville. Så han satte sig lite vaksamt på en kontorsstol, och rullade sakta på den mot dörren, medan han tittade försiktigt på hur vakterna skulle reagera. Så rullade han ut lite till, ingen reaktion, och slutligen, nästan plötsligt, så var han ute ibland oss andra. Vakterna gjorde absolut ingenting, och fortsatte att agera på ett mycket otypiskt sätt under hela resten av vår vistelse. Men det fick sin förklaring.

För när vi kommer ut till bussen, så kommer Jim Carlson och tackar oss för det vi har gjort. Då berättar han att vi nu har varit med om något enastående, något som aldrig har hänt förut på New Folsom. Det som hände var att fångarna satte sig ner, till och med lade sig ner, på den här rastgården. De kunde alltså plötsligt slappna av, även inför varandra. I vanliga fall så står de alltid upp på rastgården, för att skydda ryggen. De är ständigt vaksamma för att inte bli påhoppade bakifrån av andra interner.

Det som hände nu finns inte på kartan, berättade Carlson. Vi skapade en frist för dem där de till och med litade på varandra och kände att allt var lugnt, fastän de kunde vara dödsfiender i andra sammanhang. Och det rörde sig alltså om 92 interner som var samlade tillsammans och lyssnade på den här konserten.

Efteråt skulle vi få hälsa på internerna, och de hade förberett en lång remsa med polistejp som löpte tvärs över marken för att separera musiker och fångar åt. All kroppskontakt var förbjuden, till och med att skaka hand, men det var tillåtet att i alla fall prata med varandra. Sen, nästan självklart, när alla kom fram till linjen så tog alla i hand ändå. Det hela var väldigt öppenhjärtligt, och vi fick höra om fångarnas historier, från dem som skulle sitta bara ytterligare en månad, till dem som skulle få sitta resten av sina liv. Andan som låg i luften var att nu sluter vi fred för en dag.

Mattias: Är det något speciellt som du har tagit med dig ifrån den här spännande händelsen? Har du fått några nya perspektiv?

Stefan: Jag har inte egentligen fått nya perspektiv, men de jag hade sedan innan har blivit förstärkta. Jag kämpar med Spoons ständiga favorituttryck ”stay real”. Det har jag nog burit med mig själv under hela livet, men det fick en påfyllnad och delvis en ny innebörd av att vara sig själv ”no matter what”, vad omgivningen tycker etc. Jag är jag, oavsett om jag gör bra eller dåliga saker. Vem jag är beror på en mängd saker, allt som jag redan har varit med om och så vidare, och den biten tror jag har blivit förstärkt av alla de här upplevelserna.

Ernst Brunner myntade ett uttryck som jag har burit med mig ända sen den första gången jag hörde det, i något radioprogram för många år sedan, nämligen att ”det finns människor som bara pågår”. Och det tycker jag att det ligger mycket i. Ganska många bara pågår, de går till jobbet, tittar på teve och sover, det är ett ständigt varande utan att reflektera över tillvaron. Där känner jag inte att jag vill vara. Jag vill leva och hysa drömmar som jag vill förverkliga.

Mattias: Jag snubblade nyligen själv över ett uttryck som jag fastnade för, nämligen att ”verkligheten är till för dem som inte tar sina drömmar på allvar”. Kanske är också drömmarna, aspirationen, som en bro som förenar dessa båda fält, ”verkligheten” och ”friheten”?

Ja, det tror jag på. Det påminner mig lustigt nog om en kylskåpsmagnet som jag kom över i Kalifornien, i samband med Jackson-besöket. Den är inget speciellt för världen, men på den står det ”Dare to dream”, och det var också det första jag gjorde när jag kom till Eskilstuna församling som chef för musikenheten där, och skulle jobba med att utveckla och se till att medarbetarna gjorde ett så bra jobb som möjligt. Så jag berättade om den här kylskåpsmagneten, och frågade dem ”vad vill ni göra? Bry er inte om ifall det finns några hinder, är obekvämt eller kostar pengar – vad drömmer ni om?”. Så gjorde vi en runda och då kom det plötsligt fram en mängd spännande aspirationer i folk. Då poängterade jag för dem att inget av det här är omöjligt att genomföra. Nu har det här konceptet spridit sig till hela församlingen; Dare to dream har blivit ett ledord för alla våra medarbetare.

Så allt förändringsarbete i vår församling har sitt ursprung i Dare to dream: Vi börjar alltid med att fråga människor vad de vill göra, och sedan ser vi till att placera folk därefter och hjälpa dem att göra det de själva vill. Det har på en väldigt kort tid lett till en enorm utveckling och entusiasm. Men vi får se hur vi ska sköta det på lång sikt, för alla är så klart inte lika förändringsbenägna.

Jag vågade kanske inte själv drömma, när jag började skriva på Frihet för de fångna, att jag en vacker dag skulle göra en konsert i New Folsom, det hade jag ju över huvud taget inte i sinnevärlden då, men när de impulserna började komma från allt fler olika håll, och slutligen från Jim Carlson själv, så insåg jag att det kanske ändå var möjligt.

Mattias: Vad är det som ligger framöver nu, med kören, Words of realness och Frihet för de fångna?

Stefan: Det står skrivet i stjärnorna, för jag har släppt kören Järva Röster och bytt arbetsplats. Men jag har ju framtidsplaner. Jag vill plocka utav det gamla materialet och börja med att göra en musikal av det. Jag ska be Spoon att skriva en pjäs till den utifrån sin nyutkomna självbiografi. Detta är vad jag själv skulle vilja göra, som finns i mitt huvud idag. Så hoppas jag också att Spoons bok ska sälja ordentligt, eftersom det är en så fantastisk historia han har att berätta.

Det är egentligen en fullständigt osannolik historia när man tänker efter; En svensk kyrkomusiker och en amerikansk fånge, vad har väl jag med USA att göra? Men jag har lovat Spoon, att jag kommer aldrig att tappa kontakten med honom.

Mattias: Sådana löften bygger tillit. Spoon skrev om tillit i dikten April Showers, och jämförde tilliten med små droppar som stänkte ut från hjärtat, men de behövde få bekräftelse från världen, tingen, människorna, och denna process byggde långsamt förmågan att älska.

Stefan: Det är ju där som han också skriver om att han har givit ut förtroende som inte har tagits emot, eller har utnyttjats. Och det kan nog alla människor känna igen. Ibland blir man både sviken och besviken. Det är ett ständigt risktagande. Samma risktagande som man gör när man bestämmer sig för att följa sina drömmar, skriva en musikal till exempel. Man möter ju både skepsis och avundsjuka i omgångar, men jag bryr mig inte om det. De får väl tycka som de vill.

Mattias Irving