I helgen mottog Martin Smedjeback, 37, Kristna Fredsrörelsens Ickevåldspris 2010 för sitt engagemang för att höja medvetenheten om svensk vapenexport och dess fruktansvärda baksida. Hans arbete har resulterat i flera fängelsevistelser för avrustningsaktionerna, men också många erkännanden från omvärlden. Här är han i en intervju med Smedjans Mattias Irving.
Martin är 37 år gammal och bor i ett ickevåldskollektiv i Mjölby. För allmänheten är han kanske mer känd från tidningarnas referat, som ”en aktivist som brutit sig in på Saab Bofors Dynamics”, eller ”en medlem av det antimilitaristiska nätverket Ofog”.
Mattias: Hur kommer det sig att du började engagera dig mot vapenexporten?
Martin: Jag började engagera mig rätt sent, men det började när jag blev medlem i Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS). Det var då, när jag blev student, som engagemanget väcktes på allvar. Jag var redan kyrkligt aktiv sedan innan, men det var i KRISS som jag hittade till ett bredare internationellt engagemang. I min församling var det mycket snävare ramar kring vad det innebar att vara kristen.
Genom KRISS och sedermera också genom Kristna Fredsrörelsen (KrF) har jag fått möjligheten att träffa människor från många olika länder, även från krigshärjade områden. Innan dess hade jag så klart vetskapen om att krig alltid är någonting dåligt, men det är först när man ställs öga mot öga med skeenden i Sydafrika, Burma, Palestina och liknande platser som man inser det fruktansvärda i det som pågår.
Det väckte både engagemang och ilska i mig. I mina försök att göra en analys har jag bland annat frågat mig själv vad som är krigets komponenter. Frågan är givetvis oerhört komplex, till exempel är det ju oerhört svårt att säga hur vi ska lösa konflikten mellan Israel och Palestina. Men något som inte är så komplext däremot, utan snarare väldigt konkret, det är ju vapnen. Om vi minskade antalet vapen så tror jag att det finns förutsättningar för att minska också antalet väpnade konflikter.
Mattias: Men innebär det inte väldigt stora personliga uppoffringar att arbeta som du gör?
Martin: Det är nog det jag känner allra tydligast att det inte har varit faktiskt. I Sverige är vi väldigt privilegierade; det räcker med att man går till USA eller Storbritannien så är bilden helt annorlunda. Här har vi ett helt annat socialt skydd, så även om jag skulle förlora jobb och liknande så riskerar jag inte att gå utan bostad eller mat.
Sedan är det också schyssta fängelseförhållanden i Sverige, men det var så klart ingenting jag visste någonting om när jag började i avrustningskampanjen. Och det var nog det som jag var mest orolig för, att man skulle bli illa behandlad i fängelset, eller kanske till och med misshandlad. Men det har gått väldigt bra.
Mattias: Det måste vara ett stort orosmoment inför att man agerar. Tänker man inte på hur man ska bli behandlad, om man kommer få stämplar på sig av samhället och så vidare?
Martin: Det finns många stora val i livet, som att byta jobb eller bli förälder till exempel, men det är ju få som får cred för att de vågar fatta sådana, enligt mig betydligt tuffare beslut. Avrustningsaktionen var ett mindre steg för mig än vad det exempelvis vore att bli förälder.
Jag hade en liten oro för att bli stämplad av samhället och hamna utanför, men så här i efterhand har det varit nästan den raka motsatsen. Jag upplever att många dörrar har öppnats istället. Jag arbetar med de här frågorna också i mitt företag Ickevåldssmedjan, www.ickevåld.se, och tjänar mitt levebröd på utbildningar och föredrag om ickevåld och relaterade ämnen. Jag började även skriva en bok i fängelset, men den är inte klar än.
Mattias: Vad händer i ditt liv just nu?
Martin: Snart blir det en ny rättegång, och den handlar om skadeståndsanspråk för aktionen på Saab Bofors Dynamics, i Eskilstuna. Jag ska hem nu och skriva på en debattartikel och på min slutplädering i rätten. Nu handlar det ju inte om fängelsestraff, så jag är rätt lugn inför rättegången. Det är skönt att jag har varit åtalad i rättegång ett par gånger redan, för nu vet jag hur rättegången kommer att gå till och därför är jag inte så nervös längre.
Mattias: Jag föreställer mig att du får möta mycket kritik från människor som anser att det är fel att bryta mot lagen. Hur bemöter du sådana kritiker?
Martin: Jag var beredd på att jag skulle få möta väldigt mycket kritik av det slaget, men den har lyst med sin frånvaro. Det har nästan inte varit någon kritik alls som varit riktad direkt mot mig. Det som jag har sett ibland har funnits i läsarkommentarer till artiklar som blivit publicerade, av typen ”de borde skjutas, lås in dem och kasta bort nyckeln” etc. Jag vet egentligen inte vad det beror på att jag fått så lite kritik, kanske klassisk svensk konflikträdsla.
Det har varit en övervägande positiv respons efter våra avrustningsaktioner, så jag har inte känt mig det minsta drabbad. Det har snarare varit tvärtom; jag är besviken över att angreppen inte varit flera, för då skulle jag ju ha en chans att bemöta dem och påbörja en dialog. Vi vill ju ha ett samtal kring vapenexporten. Ett av de allra viktigaste syftena till vår aktion var att vi vill väcka diskussion om Sveriges roll i världen som vapenexportör.
Mattias: Jag gissar att ni som arbetar inom Ofog har hämtat en del inspiration från internationella plogbillsrörelsen?
Martin: Ja, vi tänker väldigt lika. Annika (Spalde, Martins kollektivkamrat, diakon, författare och aktiv i nätverket Ofog, red:s anm.) var också med redan 1998 i en plogbillsaktion i England, mot kärnvapen. Hon satt ett halvår i fängelse för det.
Mattias: Vilka förebilder har du själv haft?
Martin: Annika är en sådan faktiskt. Jag minns att jag skrev till henne när jag var nybliven medlem i KRISS i Lund minns jag. Sedan var jag i USA 2007 och besökte ett plogbillskollektiv som heter Jonah House, i Baltimore. De har jobbat i årtionden med plogbillsaktioner, och bland andra Elizabeth McAlister bor där. Hon var gift med Phil Berrigan, som var bland de första plogbillarna i världen.
Mattias: Du har hållit på med avrusta-kampanjen under några år nu. Har du hunnit märka någon förändring eller skillnad under den här tiden?
Martin: Det skulle vara att det åtminstone har påbörjats ett samtal om vapenexport, men det är så klart svårt att avgöra precis hur stort vårt eget inflytande har varit. Samtidigt har tyvärr vapenexporten ökat snarare än minskat under de gångna åren.
Mattias: Och nu kommer dessutom en ny stödmyndighet för vapenexport?
Martin: Ja, det är särskilt tråkigt att vi skattebetalare ska tvingas betala för denna myndighet med våra surt förvärvade slantar, och bidra till att vapenindustrin kan sälja ännu fler vapen. Jag tror många är kritiska till det, men många vet inte heller att det försiggår. Det är en viktig sak att lyfta fram att den faktiskt finns.
Mattias: Jag antar att du inte köper det gamla argumentet att ”om inte vi säljer vapen så kommer någon annan att sälja istället”.
Martin: Det är fullständigt ihåligt. Du kan använda det på många andra saker som är dåliga i världen: ”Om inte jag skulle stå här på centralen och sälja knark till ungarna så skulle någon annan göra det”. Vem skulle försvara det moraliskt? Jag måste alltid hållas ansvarig för mina egna handlingar. Vi har alla ett personligt ansvar – och varje nation har ett eget ansvar – att göra rätt.
Mattias: Ansvarsfrågan återkommer hos till exempel Henry David Thoreau. Han menade ju att vi har en skyldighet som medborgare att agera om vi lever i en orättfärdig stat.
Martin: Vi är medborgare i en stat, vi betalar vår skatt, och därigenom bidrar vi ju som skattebetalare till vapenindustrin och därmed indirekt till det våld som den resulterar i. Dessutom, eftersom vi lever i en demokrati så har vi också ett ansvar för våra politiker och deras beslut.
Mattias: Många vågar dessvärre inte inse det faktumet, att vi alla är politiskt ansvariga. Men du är också engagerad i ickevåldsfrågor i stort. Det finns vissa som hävdar att man inte kan skilja på våld mot personer och våld mot egendom. Därför skulle man kunna säga att det inte är rättfärdigat att till exempel begå inbrott någonstans och förstöra andras egendom, i namn av ickevåldet.
Martin: Jag har hört det resonemanget flera gånger. Det är viktigt att ta upp det och definiera, vad är egentligen våld för något? Jag menar att våld, för att bli ett meningsfullt begrepp, måste vara något som man relaterar till levande väsen. Man kan inte begå våld på döda objekt.
Sedan kommer givetvis frågan om det är rätt att ta sönder andras vapen. Jag sätter liv framför egendom och ekonomisk vinning. Om jag genom att ickevåldsligt oskadliggöra vapen och på det sätt hindrar dessa från att användas för att döda människor i krig, då hävdar jag att det kan rättfärdigas.
Men det är inte oviktigt hur arbetarna i vapenfabriken känner. De kan ju känna sig psykiskt drabbade efter en avrustningsaktion. En annan viktig inspirationskälla, Martin Luther King, hade ett sätt att hantera upprördhet som jag sympatiserar mycket med. När medborgarrättsrörelsen gjorde sina sit-in-kampanjer och satte sig på ”fel säten” i lunchrestauranger så var det många vita som blev upprörda av det. Man gick ju emot regler som hade funnits mycket länge.
Vem som helst av dem som deltog i kampanjen skulle ha kunnat säga med rätta att det spelar faktiskt mindre roll vad de vita tycker, vi har faktiskt lidit i flera hundra år. Men det sade inte King och hans ickevåldskamrater. De tog istället upprördheten på allvar och bjöd in dem som känt sig kränkta på samtal för att reda ut det hela. Den attityden gillar jag, även om man kan säga att man har rätt i sak så ska man ta folk och deras känslor på allvar.
Vi gjorde några försök att ha brev med oss till vapenfabrikerna vi gjorde våra aktioner på och förklara vårt syfte i dem, och vi har haft en del möten med vapenindustrin, främst innan vi började vår Avrusta-kampanj. Därefter blev de kanske inte helt oväntat mindre öppna för samtal. Men vi hade en dialog med bland annat Saabs ledning i Linköping och även med BAE Systems i Karlskoga.
Mattias: Vad är det som krävs för att initiera en riktig dialog? Jag tänker mig att de här avrustningshandlingarna som ni utför sker delvis på grund av att det saknas ett öppet konstruktivt fält för samtal. Man börjar ju alltid med att samtala innan man börjar söka andra vägar för att göra sig hörd.
Martin: Det handlar också om hur man ska få till stånd en verklig förändring. Vad är i så fall den rätta vägen? Jag tror inte att den går primärt genom att påverka privata företag, utan det krävs politiska beslut för att minska eller i bästa fall stoppa exporten.
Det har skett ett genombrott i och med att V, MP och S gick ut tillsammans och sade sig vara villiga att minska vapenexporten om de kom till makten. Det har de inte gjort innan. Så nu gäller det att ligga på, så att de inte ger upp den hållningen till nästa val.
Mattias: När man börjar bygga en sådan kultur av att vara aktivist och engagerad så måste det vara viktigt att knyta an också till den djupare tradition som finns av tidigare plogbillar som du nämnde, Martin Luther King…
Martin: …och Jesus, så klart!
Mattias: Det kanske bästa exemplet av alla.
Martin: När jag var i Kristna Fredsrörelsen blev jag ofta frustrerad, för jag försökte uppmuntra kyrkorna att bli mer aktiva i fredsarbetet men det hände så lite. Jag såg vilken stor potential det finns, för budskapet finns ju redan där.
Det finns ett radikalt, helt uppenbart budskap i bibeln. Sen är det så klart en fråga om tolkning. Den amerikanske bibelforskaren Walter Wink har varit en nyckelperson för mig. Dels lyfte han fram betydelsen av Jesus eget ickevåldstänkande, dels lyfte han fram förståelsen av vad det betyder att kämpa mot ondska i världen – att det inte främst handlar om att agera mot individer utan att agera mot onda strukturer.
Man har inom Kristendomen tenderat att tänka på ondskan på individbasis, men ickevåldstanken går inte ut på att bekämpa några enskilda individer. Istället vill vi se strukturerna och agera på ett politiskt plan. För vi styrs alla åtminstone delvis av de befintliga strukturerna som vi lever och agerar i. Även om det finns en god människa i ett företag så kan den personen ändå utföra onda handlingar, om det finns en struktur som kräver och stöder det. Man har kanske ett litet handlingsutrymme, man vill inte riskera förlora jobbet och liknande.
Jag var med väldigt kort på SVT:s Debatt i våras, om vapenexporten. Åke Svensson, numera f.d. VD på Saab var där och efteråt bjöd han in oss att ta några öl och snacka efter programmet. Vi träffades bara ett par timmar, men mitt intryck var ändå att han verkade vara en schysst, bra kille. Samtidigt tycker jag att han står för väldigt ondskefulla handlingar. Det är många människor som lider på grund av produkterna som Saab exporterar ut i världen. Men han har sin världsbild, och tror att hans vapen bidrar till att skapa säkerhet i världen. Jag tror personligen att han har fel.
Någonting väldigt hoppfullt som har hänt är dock Sveriges Kristna Råds fredsdeklaration som har kommit nu. Det var bara två veckor sen och den är kopplad till Kyrkornas Världsråds ”årtionde för att övervinna våldet”, som avslutas nu i år.
Det började redan som en liten idé när jag var anställd på Kristna Freds. Men jag har inte själv varit aktiv i utformandet av deklarationen, men det har bland andra Annika Spalde varit. Jag bidrog kanske med idén och initiativet till deklarationen på min tid. Sen är det kyrkoledarna som har mottagit, bearbetat och skrivit på den.
Den behandlar många olika delar av fredsområdet och jag fruktade att den skulle bli flummig och intetsägande, för det händer ju ofta att kyrkan inte alltid vågar gå in i det politiska. Men jag blev förvånad över att den var så pass konkret, speciellt att den fastställde att kyrkorna i Sverige ska arbeta mot vapenexporten och att vapenexport till diktaturer bör omöjliggöras.
Mattias: Det är lyckosamt – man kan hämta styrka i det och presentera det som ett exemplets makt för den egna församlingen.
Martin: Man kan även hämta inspiration från Kyrkornas globala vecka, som är ett samarbete mellan många olika organisationer vilka bland annat arbetar för fred och ickevåld. Temat i år är passande nog vapenexporten, och veckan löper under den 14-21 november. Jag hoppas att det ska komma många som är intresserade eller nyfikna då.
En av de viktigaste sakerna är just att fortsätta mobilisera, och hjälpa folk att aktivera sig i frågan. Jag blev själv aktiv för att det fanns andra som gick före och visade vägen. Det fina med ickevåld är att det erbjuder ett så brett spektrum av möjliga handlingar som alla kan göra. Man börjar kanske agera i det lilla, med stöd från dem omkring sig, och blir i många fall radikalare med tiden. Vi gör detta för att folk ska se att det finns människor som verkligen bryr sig, och förhoppningsvis kommunicera detta till andra. Det är ju så extremt viktigt att det sker en förändring.
Mattias Irving