Ur vilket idéarv hämtar den pågående ”tvåvägsmonologen” mellan Humanisterna och deras kritiker sin näring? Smedjans  Mattias Irving, filosof och skribent, söker svar.

Det har stormat lite kring Humanisterna under hösten, först med forskaren Elisabeth Gerles bok Farlig Förenkling-Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna, och nu senast under veckan med en följetongspolemik i Svenska Dagbladet mellan avhoppade medlemmen Malin Jonason och Humanisternas styrelse.

Malin Jonason målar upp en bild av Humanisterna som en intolerant och religionsfientlig rörelse, präglad av en aningslös och svartvit jargong gentemot troende från alla religioner, men främst kristendom och islam. I styrelsens replik till Malin Jonason skymtade en försonligare hållning. Man pratade om att tron är något privat, som ska tillåtas alla så länge de inte riskerar skada någon annan.

Jag har mycket begränsad insyn i Humanisternas verksamhet och därför vill jag akta mig för att komma med några antaganden. Jag applåderar dock den hållning som Humanisterna uttrycker i sin replik, och konstaterar att den verkar vara en signifikant kursändring från den raljanta nationella kampanj man höll för lite mer än ett år sedan. Hur det nu verkligen förhåller sig kan jag inte svara för. Men det är uppenbart att tonläget mellan troende och humanister har blivit infekterat de senaste åren.

Malin Jonason å sin sida verkar ännu inte övertygad om att Humanisterna skulle ha blivit en mer religionstillvänd rörelse, och i sin slutreplik som publicerades i Svenska Dagbladets nätupplaga igår på tisdagen understryker hon att när Humanisterna nu vill nagelfara det offentliga rummet och förpassa alla religiösa uttryck till hemmets helgd, innebär det i själva verket en intolerant pacificering och stympning av religionen.

Dialogen mellan troende och religionskritiker förs på många håll i samhället, men på sistone har den alltmer börjat likna en tvåvägsmonolog; man säger sitt, men stannar inte upp för att lyssna på den andre. Vi börjar få ett alltmer svartvitt diskussionsklimat. I Gerles bok jämförs Humanisterna med SD på ett mindre smickrande sätt, och på Christer Sturmarks blogg anklagas Gerle för att ha förvanskat citat och publicerat felaktigheter.

Hur gör man som krönikör för att hitta neutral mark? Finns det ens någon sådan? När man skriver i en tankesmedja med uttalad kristen inriktning, kommer inte då argumenten från en död vinkel, så att säga? Är det möjligt att få in den här bollen i mål från min nuvarande position?

Jag tror att det, för att fortsätta fotbollsmetaforiken, är dags att hämta hem spelet lite nu. Anfall är kanske inte alltid bästa försvar, och till skillnad från i sportens värld tror jag att det finns vägar som leder till att alla blir vinnare.

Först och främst bör man röra sig bort från den eviga frågesporten ”vem sade vad?” för den leder oftast bara till fortsatt polemik, möjligen också till ökad lösnummerförsäljning i kvällspressen. En intressantare fråga vore att ta reda på vad det är som eldar på den här problematiken. Var finner den sitt bränsle?

Humanisternas värdegrund är ”frihet och självbestämmande för individen och ett samhälle utan politiskt och religiöst förtryck”. Man har inte några uttalade kopplingar till liberalismen per se (en sökning på Humanisterns hemsida ger bara en träff men den saknar relevans i sammanhanget), ändå är det uppenbart att man delar mycket av sin värdegrund med klassiska liberala ideal.

Visst är vi alla liberala idag, åtminstone i den breda, utbildade medelklassen, om man nu fortfarande kan prata om en sådan. Vi tror på individens oförytterliga frihet och rättigheter, lika för alla och envar. John Stuart Mill, en av liberalismens föregångsgestalter, formulerade i några berömda strofer i boken Om Frihet att ingen kan veta bättre än den enskilda människan vad hon vill med sitt liv; därför, om man vill skapa största möjliga lycka för människorna, så måste man konsekvent låta dem söka och skapa sin lycka själva, fast på ett sådant sätt att de inte i sin tur hindrar andra från att söka sin lycka.

Det fina med liberalismen är att den är så enkel, sammanhållen och elegant. Den är som en Apple-produkt. Man kan inte kritisera den utan att få många oerhört knepiga följdfrågor att besvara, om människosyn, samhällsuppbyggnad och ekonomi. Samtidigt har jag aldrig tjusats av blanka ytor, oavsett hur enkla de är att hålla rena. Jag tror inte att det finns några färdiga lösningar på de problem som existensen ställer oss inför, vare sig som människor eller som celler i samhällskroppen.

Man måste dra sig till minnes att även de vackraste ideologier inte alltid översätts rätt när de väl ska omsättas i praktiken. Kristendomens egen stundtals brokiga historia är en god påminnelse om den saken. Det moderna liberalistiska tänkandet har kommit att stå som garant för mycket som jag tror J. S. Mill hade ryggat inför.

Kina är ett mycket passande exempel. I Förenta Nationernas allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (ett dokument som stöptes i liberal humanism och framtidstro) står det att varje människa har rätt att skapa sig en tillvaro med de materiella resurser hon behöver för att leva ett lyckligt liv. Kina har använt dessa bestämmelser som ett retoriskt slagträ med en närmast osviklig förutsägbarhet under alla större klimatkonferenser; nu senast i Köpenhamn. Man hävdar Kinas rätt att skapa ett nytt materiellt välstånd för den egna befolkningen, och menar sig därför inte bundna att skriva under eller ratificera några avtal med ett innehåll som konkret skulle bromsa denna process.

Både Mill och Locke hade sett sina pannor fåras i mycket bekymrade veck över dagens händelseutveckling. Miljöhotet var så klart inte en realitet på deras tid, men båda insåg de, och betonade vikten av att agera på ett sätt som inte inkräktar på andras möjlighet att leva och verka i fred. Samtidigt håller den lilla önationen Tuvalu på att försvinna från jordens yta i och med havshöjningen, som är ett resultat av klimatförändringarna. Tuvalus innevånare ser inte bara sina liv förstöras, utan sin nationella identitet försvinna, till följd av att andra åberopat liberalistiska principer om allas lika rättigheter. Så genomgående kan en annars sund och människovänlig ideologi förvanskas av dem som har makten.

Liberalismen tecknar en utopi: den är drömmen om en förnuftig värld, gärna decentraliserat styrd av engagerade, kunniga och optimistiska människor. Har vi verkligen råd att ifrågasätta den bilden? Vad har vi kvar förutom möjligen den cyniske Machiavelli, om det visar sig att liberalismen är lika utopisk som kommunismen på sin tid?

Förnuftet och liberalismen har alltid vandrat nära varandra. I grunden för varje politisk frihetsteori finns ett antagande om att människan är en förnuftigt handlande varelse, som kan övertalas av sakliga argument och ingå i ett större sammanhang av andra människor. Människan, eller åtminstone den liberala idén om människan, är någon som kan diskutera med oliktänkande på ett konstruktivt sätt. Ingenting skulle göra mig gladare än om den människosynen är verklig.

Men om människor nu inte är så förnuftiga egentligen så skulle det direkt bli besvärligt för liberalismen. Låt oss säga att vi antog att människor på det stora hela föredrar en karismatisk och bekväm argumentation framför en saklig och obekväm? Oinskränkt frihet skulle då i värsta fall kunna leda till att vi förstörde vår planet, i ren ovilja att lyssna till de sakliga varningsrapporter som hävdade annorlunda. Ett optimistiskt synsätt är ju så mycket mer tilltalande.

Nyligen kom den amerikanske journalisten Barbara Ehrenreich ut med en ny bok, betitlad ”Smile or Die”. Den är en svavelosande uppgörelse med den amerikanska optimismkulten, som Ehrenreich menar bär skulden för såväl finanskrisen som för tusentals personliga konkurser och tragedier årligen. De som försökte höja varnande röster innan krisen 2007 blev tystade och till och med avskedade, med uppmaningen att de borde tänka mer positivt. I en ekonomi som styrs av förväntningar är pessimism eller varsamhet en reell broms i konjunkturen.

Den liberala synen på människan som en förnuftig och autonom varelse är verkligen inte oproblematisk. Frågan är nu, vilken människosyn har Humanisterna i Sverige? Vilken människa är det alltså som man vill bevara och stärka?

Humanismens idé om människan har sina rötter i upplysningstiden, precis som liberalismen. Hon är inte i grund och botten en komplicerad, självmotsägande varelse, fastän åtminstone jag uppfattar den klassiska humanismen som betydligt mer nyanserad än många av de liberala tankegångar vi möter idag. En av de stora föregångarna på området var Immanuel Kant, som gjorde det mänskliga förnuftet till proberstenen för all kunskap vi kan ha om världen.

Kant betraktade upplysningen som människans frigörelse från sin självpåtagna omyndighet under ett tidigare religiöst förtryck, och såg fram emot en värld där människan som politisk varelse möttes på lika villkor i det offentliga rummet, med förnuftet som en allmängiltig ledsagare för släktets utveckling. Precis samma tankegångar återkommer hos Humanisterna idag.

Men för att skapa detta jämlika, offentliga rum, behöver man skrapa bort de sista oförnuftiga resterna från tillvaron före upplysningen, och viktigast av dem är givetvis religionen.

Efter Kant kom Hegel som den näste store filosofen att förändra Europa. Men av upplysningens förnuftsoptimism återstod nu inte mycket. Istället beskrevs förnuftet som något pendlande, en dialektisk rörelse utan slut, en världssjäl som ständigt sökte uttrycka sig själv i världens skeenden, och som i grunden var dold för sig själv. Hegel, och många av hans efterföljare, pratade om ett förnuft som inte från början kände sig själv eller sanningen om världen. I förnuftets innersta kärna låg istället ett mysterium som skulle förbli olösligt intill tidens slut.

Efter Hegel kom ett stort antal andra tänkare (till exempel Marx, Nietzsche och Kierkegaard), som hade övergett det universalistiska förnuftet till förmån för den perspektiviska verkligheten. Det förnuftiga kunde betyda olika saker för människor med olika bakgrund. Var man till exempel född in i artonhundratalets arbetarklass hade man inget att vinna på att skriva under på en idé om ett universellt och rådande förnuft, för det hade inte förändrat den egna verkligheten.

Jag får ibland känslan av att Humanisterna har hoppat över 200 år av ideologisk historia och utveckling. Men jag förstår dem. Bilden av den förnuftiga, genomskinliga människan är så vacker och lockande att det är svårt att avstå från den. Och varför skulle vi göra det, egentligen? Som Hannah Arendt påpekade så är människan en sällsam varelse, eftersom hon själv ständigt producerar och omvandlar sina egna livsvillkor. Hon skapar saker som sedan kommer att förändra henne. Det skulle kunna innebära att ju mer vi förmodar att människan är förnuftig, social och konsekvent, desto mer kommer vi också att forma oss till denna idés avbild.

Vi har att göra med en logisk kortslutning, tror jag. Vi lever i ett samhälle där normen är att tänka positivt, både om människan och om framtiden. Och så länge som vi optimistiskt antar och agerar efter att människan är förnuftig, så finns det en möjlighet att vi faktiskt också skapar förutsättningarna för att hon ska kunna bli det. Hur skulle vi kunna välja att agera på ett annat sätt? Det är en logik som fortsätter att förstärka sig själv, givet att grundpremisserna stämmer – premisser som det är politiskt destruktivt att ifrågasätta inom ramen för denna logik. För det finns inte idag några alternativ. Vi är dömda till frihet.

När det offentliga rummet är hegemoniserat och det genomskinliga förnuftet är allenarådande, då dör diskussionen i samhället – tvärt emot vad Kant hade trott. Ideologier när sig på skillnader, inte på likheter, och politikens mittenfåra kommer bara att bli allt bredare, debatten allt mer innehållslös och perspektivsnål.  Samhällsdebatten behöver olikhet, pluralitet, obegripliga ståndpunkter och problem vars lösningar inte ryms inom den rådande logiken, det är min fasta övertygelse. Fastän jag sympatiserar med Humanisternas människosyn, så är jag orolig för vad den leder till.

Mattias Irving