av Smedjans krönikör Henrika Thomasson.

Jag tog en sväng till Afrika idag. Nästan helt koldioxidfritt. Väl där hamnade jag genast i djupa samtal med en kvinna i Nordafrika. Vi talade om hennes liv, sorgerna, glädjeämnena och kärleken. Jag hann med en sväng till Sydafrika också, fick snabbt nya bekanta som skulle gifta sig, som vågade tro på den livslånga kärleken trots alla svek som lurade i varje vrå.

Jag reste inte på riktigt, förstås. Jag gick på Cinemafrikas filmfrukost Bio Rio vid Hornstull i Stockholm. Min kropp försvann ner i biomörkret, som utsläckte alla andra sinnesintryck och min syn klistrades fast vid det Afrika som strålade fram på projektorduken. Jag blev så nöjd när jag idag återigen insåg hur lätt det är att resa i sinnet. Billigt, miljövänligt och de samtal jag fick överhöra, på bioduken, tror jag sällan man får tag i på en charterresa.

Här i Sverige slog eftermiddagsmörkret till med full kraft. Höstlovet för barnen börjar imorgon och hälften av alla barn i skolan ska vara lediga. Många (dem barnen noterar i alla fall) åker till Kanarieöarna, till Thailand eller på storstadssemester. Vi ska till Örebro.

I den första filmen ”I Loved So Much”  mötte jag 75-åriga Fadma, en berberkvinna i Marocko, i en lång tillbaka blick på vad som blev hennes liv. På 50-talet skickades hon som officiell prostituerad att underhålla de franska trupperna i Indokina. Sedan, efter ett par år och med en lång tids sjukhusvistelse efter en skottskada, skickades hon tillbaka. Glömdes bort av den franska regimen. När jag mötte henne drog hon sig fram som tiggerska för att få ihop pengar till mat till sig och de två pojkar hon hade adopterat.

I 75-åriga Fadma mötte jag också mig själv (hoppas jag), om 35 år. Hon blinkade förföriskt, log tandlöst, svängde på höfterna och bekände sig till kärleken. Kärleken hade burit henne genom livet. Ååh, om hon bara hade fått fortsätta älska med fransmän! Hon ångrade ingenting, kände ingen bitterhet utan fröjdades över det goda hon genom sina svåra erfarenheter fått vara med om.

I den andra filmen ”White Wedding” mötte jag Ayanda, som hade fullt sjå att med hjälp av sin bröllopskoordinator ordna sitt vita bröllop Modernt, smakfullt, litet.

Brudgummen skickades på turné genom landet för att plocka upp en motvillig faster (som skickade med en get istället). Allt händer och han misslyckas med att leva upp till hennes krav och planer. Ayanda ser sitt bröllop, det hon drömt om, rigoröst planerat och pantsatt sig för, gå om intet. I henne mötte jag också mig själv. När planen plötsligt blir viktigare än verkligheten, tills man hinner sansa sig och tänka om. Ayanda gör det, tack och lov, och även i denna film segrar kärleken.

Men det de här filmerna  – och böckerna jag läser – gör med mig, är att de kastar mig rakt in i en bild av ett annat land som jag inte får tag på någon annanstans. Inte i tidningar, inte på nyheter, inte på resor. Jag möter människor som blir mina vänner och får ta del av deras djupaste rädslor och glädjeämnen. Universella ämnen som hjälper mig att känna likheten mellan oss. Jag känner vad de känner. Botten i dig är botten också i andra.

Kanske är det lösningen på mycket: Mycket mera bio från världens alla hörn. Kärleken tog mig till Afrika idag. Och mitt hjärta är kvar där. Få se vart det reser nästa gång, kanske till Indien, det vankas Bollywoodbio nästa helg.
Henrika Thomasson