Att drömma för att leva

Av Smedjans krönikör Henrika Thomasson.

Utan drömmar skulle vi inte överleva. Något åt det hållet tror jag det var den moçambikanske författaren Mia Couto svarade på frågan om hur ett folk klarar av den slakt som ett inbördeskrig innebär, när han intervjuades om sin bok Sömngångarland som behandlar just inbördeskriget i Moçambique.

Drömmen som försvar. Alla de gånger under uppväxten jag försökte försvinna in i väggen på skolkorridoren för att osynlig och därmed ostraffad kunna ta mig ner i skolbiblioteket och gömma mig undan för ensamhet eller plågoandar (vilket var värst?), var dagdrömmarna räddningen. Alla de helger och eftermiddagar det återigen blev tydligt att jag inte hade någon att leka med, blev fiktionen – min egen och böckernas – det land av lycka, dramatik och äventyr som jag kunde fly in i. Där tillvaron inte var grå och otydlig. Där jag alltid hade svar på tal, var rättrådig, modig och i centrum.

När jag är i affekt, spelar jag upp ett helt gräl i mitt huvud, med dräpande dialoger och utbrott. Sedan är grälet över och jag kan gå hem och uppföra mig konstruktivt. Det har helt enkelt blivit ett livsmönster att när jag inte trivs i tillvaron som den är, skapar jag en alternativ tillvaro. Ofta kallar jag den för planering. Jag planerar framtiden. Jag tänker mig in i hur underbart det ska bli när vi äntligen kan åka på långresa hela familjen. När huset är färdigrenoverat. När min roman är klar. I en positiv bemärkelse kan det kallas att visualisera målet och det kan göra att man faktiskt tar sig dit; hela vägen fram. I en negativ bemärkelse är det ren och skär flykt.

Och när tillvaron är lite novembergrå och otydlig, när det är varken si eller så, går jag in i drömmarnas land.
Det känns inte som om du är här, säger maken. Det skär i mig. För han har rätt. Jag är inte här. Jag är någon helt annanstans. Min tanke vandrar, framåt och bakåt i tiden och runtom i världen. In i böckerna jag läser, människor jag träffat och längtar efter att träffa igen. Barnen pratar i munnen på varandra och jag blir irriterad för jag hör inte vad jag tänker.

Det håller inte, inser jag. Risken är att det enda dessa drömmar gör med mig är att blockera mig från att vara närvarande, att se och investera tid och kraft i det jag har, istället för att längta bort. Jag missar barnens framsteg, den svaga novembersolen på de guldröda löven, makens varma hand på min kind. Jag får be om ursäkt, gå ut i solen, njuta av att den lyser, komma in igen och titta på familjen: Där är ni ju. Min allra starkaste dröm har blivit sann: Den om ett sammanhang, en stor familj.

Drömmen hjälper oss att ta oss ifrån de svåra stunderna. Men när drömmen är uppfylld, är det inte säkert att vi kommer ihåg att vara tacksamma. Drömmen kan sätta guldkant på tillvaron. Men den får inte bli tillvaron.
Om man inte lever i ett inbördeskrig.
Henrika Thomasson