Debattinlägg av Fredrik Olofsson, för närvarande anställd av Svenska kyrkan som lärare vid ett teologiskt seminarium i Filippinerna.

I Svenska kyrkan sparkas en generalsekreterare, personalchefen går och informationschefen sätts åt sidan. Sen blev det tyst. Inför allt detta kan man säga likt Krösa-Maja: ack, ack, ack. Eller så kan man säga: spännande, äntligen händer något med Svenska kyrkan.

Jag väljer det senare. Man skulle kunna förstå detta som att det handlar om ett personalärende som spårat ur. Men det är att reducera frågan. Det är ett symtom som måste sättas in i ett större sammanhang. Det finns en ledarskapskris på nationell nivå. Värre än så är det inte. Värre är vad det bottnar i: en identitetskris och en andlig kris i vår kyrka som ständigt har diskuterats i ekonomiska termer. Det diskuteras aldrig vad en kyrka är eller kan vara. Det gör att vi slinter hela tiden. Risken nu är att diskussionen kommer att handla om hur man som kyrka bör avskeda människor på ett så ”kristet” sätt som möjligt. Det är en skendebatt.

Svenska kyrkans strategi inför ekonomiska svårigheter har varit att organisera sig ut ur dem. Sällan diskuteras identitet, tradition och framtid som kyrka. En kyrka är en plats mellan Gud och människa. Som kyrka behöver hon sträcka sig åt båda hållen. Upphör hon med det tynar hennes liv bort. Ofantligt mycket tid, arbete och framförallt pengar, har lagts ner på att organisera oss ur ekonomiskt elände. Vi söker organisatoriska lösningar på ett återkommande ideologiskt problem, att vara kyrka. Så syr vi om kostymen ännu en gång.

Nu är vi vid vägs ände. Pengarna tar slut. Identiteten som kyrka lyser med sin frånvaro. Det är krisen. Ur detta går det inte att organisera sig ur. Att kyrklig ekonomi krymper beror på att flera väljer att inte vara med längre. Men det är inte ett organisatoriskt problem. Det är mänsklig vilja. Människors vilja kan mina inte organisera bort. Det man kan göra är att försöka möta den som vänt bort sitt ansikte ifrån sin kyrka. Att som kyrka sträcka sig mot människor och mot Gud. Där kommer framtiden att avgöras.

När ekonomin är dålig har Svenska kyrkans strategi varit att gå samman i större enheter. Inför ekonomisk brist är det ekonomiskt rationellt att göra så. Men bristen har sitt ursprung i mänskligt beteende och hur vi som kyrka reagerar. Människor vill inte vara med längre. Hur svarar vi? Att bete sig ekonomiskt rationellt kan då vara församlingsmässigt och mänskligt irrationellt. Större enheter skapar ännu större avstånd mellan människor. Vi behöver istället lära oss att tänka i relationer, inte i organisationer. En kyrka som kan sträcka sig mellan människa och Gud.

Här är vår brist är tydlig. Pärmarnas språk kan vi. Men förstår vi människor? Och talar vi om Gud? Vi behöver gå i en annan riktning. Nu med stora förändringar är det ett gyllene tillfälle att diskutera Svenska kyrkans framtid och identitet som kyrka. Vi behöver ett ledarskap som kan gå i en annan riktning. I den riktningen ser jag en kyrka som tänker i mänskliga relationer, inte i förstorade organisationer.

Vill vi gå i en annan riktning behöver vi frigöra energi och kraft. En kyrklig nationell nivå är en församlingsmässigt död nivå, möjligen ligger däri dess problem. Dela därför ut dess uppgifter till stift och församlingar som ligger närmre församlingens dagliga liv, likt utlandskyrkan som ligger under Visby stifts försorg. Mera sådana lösningar.

Detta är ett stort arbete. Men vi väljer alltid väg på ett eller annat sätt, mer eller mindre medvetet. Inför detta kan man säga: inte! Eller så kan man säga: varför inte?

Jag väljer det senare.

Fredrik Olofsson

Fredrik är präst, kommer från Linköpings stift och skrev prästmötesavhandlingen för stiftet (2009) med rubriken: ”Du är en människa.” Fredrik arbetar nu tillsammans med sin fru som utsänd medarbetare i internationell tjänst som lärare vid ett teologisk seminarium, St. Paul’s Theological Seminary för den Oberoende Filippinska kyrkan, IFI i Iloilo, Filippinerna.