Debattinlägg av Smedjans krönikör Peter Lööv Roos om varför han nu bestämt sig för att gå med i medborgarrättsrörelsen Charta 2008.

Höstens terroristhysteri i Göteborg får mig att tänka på vad den svensk-iranske socialantropologen Shahram Khosravi härom året fick vara med om på en konferensresa till England. Medan ljushåriga kollegor med självklarhet snabbt passerade passkontrollen på Bristols flygplats blev han själv stoppad och förd avsides. När han under det halvtimmeslånga förhöret vägrade svara på frågor om sina föräldrar hotades han med kvarhållning i upp till nio dagar enligt The Anti-Terrorism Act. I ett ögonblick blev han förvandlad till en kvasimedborgare. Han fick veta att ”Ni vill döda oss. Vi måste skydda oss själva”. ”Ni”? ”Vi”? I oktober 1991 blev Shahram Khosravi som ung student vid Stockholms universitet Lasermannens andra offer. Skottet gick in i kinden och trasade sönder en visdomstand. Det var bokstavligen med en hårsmån som han klarade sig med livet i behåll.

I det globala kriget mot terror är inte alla lika inför lagen. Varken på en flygplats i England eller i en förort i Göteborg. En familj med tre barn – tio, sex och tre år gamla – vaknade av att någon tidigt på morgonen bröt sig in i lägenheten. Pappan trycktes ned på hallgolvet och försågs med handbojor. Mamman och barnen blev infösta i ett hörn i vardagsrummet, bevakade av maskerad och tungt beväpnad polis. När den tioåriga pojken rörde på sig för att hämta en filt till sin treåriga lillasyster som frös fick han ett vapen riktat mot sig. Lillasystern: ”Polisen ville skjuta mig, men han sköt inte”. Hela familjen kördes sedan till polisarresten – tioåringen i en separat bil – där barnen förhördes om den gripne pappan, utan att mamman får vara med.

Fler gripanden gjordes samma morgon, med samma tillvägagångssätt. ”Snälla, döda mig inte”, vädjade mamman i en annan svensk-palestinsk familj när fönstret slogs sönder och en maskerad man plötsligt bara stod där inne i lägenheten och siktade på henne med ett vapen.  Fler maskerade män uppenbarade sig, skrikande och siktande också på barnen.

– Ärligt talat, finns det någon som tror att det här skulle hända en familj med lintottar vid namn Pettersson?!

Någon dag efter gripandena hävdade Magnus Ranstorp, forskningschef vid Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, att Göteborgspolisen ”agerade på en utom tvivel pålitlig underrättelsekälla”. Händelsen var ett tecken på att ”Terrorismen verkar har anlänt till vår skyddade vik… Hotet kryper närmare”. Nåväl, Ranstorp är i alla fall konsekvent. Antagandet att muslimer är farliga genomsyrade också den av många forskare starkt kritiserade (grundligt sågade) regeringsbeställningen Rosengårdsrapporten från förra året.

Som bekant visade det sig snart att de gripna var fullständigt oskyldiga. Vad den pålitliga underrättelsekällan tydligen snappat upp var ett telefonsamtal där en av ”terroristerna” beklagande sig över sprängande huvudvärk. Men, det är klart, om det sägs på arabiska kanske det låter hotfullt.

Med inspiration från Hannah Arendt beskriver den kanadensiska sociologen Sherene H Razack ”race thinking” som ”a structure of thought that divides up the world between the deserving and the undeserving, according to descent”. Razack menar att många uttryck för islamofobi i västvärlden kan ses som en rasifiering av muslimerna och att denna rasifiering möjliggör en diskussion om och behandling av dessa som normalt inte skulle vara möjlig i ett demokratiskt och rättssäkert samhälle.

Den treåriga flicka där i Göteborgsförorten som trodde att polisen ville skjuta henne kissar på sig och vaknar skrikande om nätterna, har hennes pappa senare berättat. Vad som särskilt förbryllar honom är hur polisen kunde betrakta barnen som jättefarliga. Nästa gång kan det handla om mina grannar. Nu går jag med i medborgarrättsrörelsen Charta 2008.

Peter Lööv Roos