Människa först… – tankar om en kulturteologi

Sven Milltoft, kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm reflekterar över kyrkans relation till den sekulära kulturen. Grundtvigs uttryck ”Människa först, kristen så, endast det är livets ordning” bildar utgångspunkt i hans förslag till en inkarnatorisk kulturteologi.

Jesus är svaret brukar det heta men vad var egentligen frågan? Kanske är det i skärningspunkten mellan det förmodade svaret och den ställda frågan, som vi kan finna en möjlig relation mellan kristen trosförståelse och en sekulär kultur. Ty vad är egentligen frågan? Och behöver vi som kristna fundera över vad frågan är när vi redan tror oss veta svaret. Eller bör vi vända på det och säga att vi inte känner svaret så länge vi inte ständigt försöker reformulera eller ställa frågan på nytt.

Med dessa tankar vill jag inleda min reflektion kring kristen tro och kultur eller kyrkans roll gentemot och i relation till de allmänna och sekulära kulturyttringarna i vårt samhälle.

Och min uppfattning är att kyrkan och den kristna tron behöver en rik, mångfacetterad och förutsättningslös kultur för sin egen självförståelse och för att kunna fylla sitt grundläggande uppdrag. Den danske teologen och kyrkomannen N F S Grundtvig har uttryckt det enligt följande och jag gör en lätt översättning från danska: ”Människa först och kristen så, endast det är livets ordning”.

Med det vill jag förstå att Grundtvig menar att den existentiella grundfrågan är lika viktig som evangeliets svar, om svaret överhuvud skall bli eller vara meningsfullt eller meningsskapande. Med andra ord är detta livet eller livsförståelsens grundläggande ordning.

Det är ur den existentiella grundfrågan, som ytterst handlar om vad det innebär att vara människa i vidaste mening, som alla kulturella yttringar hämtar sin drivkraft. En fråga som människan aldrig har upphört att ställa eller gestalta så länge civilisationen har funnits och hon själv betraktat sig som människa. Och det är ur och genom den frågan som det kristna budskapet blir meningsfullt eller de facto blir till.

Därför behöver kyrkan en vital och mångfacetterad kultur som strävar efter att vara fri från alla tabun, inskränkningar och skygglappar. En gränsöverskridande kultur som kyrkan ständigt för ett samtal och har ett utbyte med och som kännetecknas av att det är förutsättningslöst och bygger på respekten för människors olika erfarenheter. Ett möte där svaret inte står i centrum och är givet på förhand utan snarare utgörs av ett samtal som är trevande och sökande men också naket och äkta.

Detta förhållningssätt skall dock inte förväxlas med en förförisk missionsmetod där kulturen reduceras till en slags trons tjänarinna som förvandlar skapandet från mål till medel. Därför vill jag citera teologen och författaren Olov Hartman som i sin bok Medmänskligt skriver:

”Kulturen är inte någon himmelens metkrok. Om vi mättar de hungriga för att på så sätt intressera dem för kristen predikan så är det en okristlig välgörenhet… Så skall också en romanförfattare skriva om människolivets hemligheter för att om möjligt avslöja dem, inte för att göra exempelsamlingar åt predikanterna… kultur är från kristen synpunkt något helt annat än en missionsmetod.”

Det rör sig med andra ord om en öppen och icke instrumentell kulturteologi där evangeliets svar på människans fråga ur djupen mer skall sökas i relationella termer än i fixerade och färdiga svar eller doktriner. Svaret är  alltid större än kyrkan och dess förmåga att formulera och gestalta budskapet eftersom det utgörs av en levande relation som söker sin tydning i allt det som utmanar och ställer våra invanda och bekanta livsmönster på ända. Ett svar eller hellre ett tilltal som slutar att vara verksamt så fort det formaliseras och patenteras av aldrig så välmenande missionsiver. Därför behöver kyrkan och den kristna tron ständigt föra en dialog med en orädd och mångfacetterad kultur som utmanar och provocerar.

Å andra sidan behöver en öppen och pluralistisk kultur enligt min mening en kyrka med en tydlig och orädd kristen trosförståelse. Och då tänker jag inte på en tydlighet som handlar om dogmatism och moralism och som definierar sin identitet genom att i första hand dra gränser och definiera. Nej, för att kyrkan skall kunna vara ett salt i världen som inte mister sin sälta och ett ljus som inte är satt under skäppan, måste hon istället lyfta fram ett tydligt centrum som förkunnar att människan är älskad av Gud utan några förbehåll. En kärlek som genom sitt människoblivande i Jesus Kristus har älskat människan ända in i döden, ja, ända in i helvetet och därför viskar längst ner från botten av varje mänskligt liv, från botten av varje livsberättelse: Jag är med Dig… eller för Dig utgiven, för Dig utgjutet!

Det är ur det tilltalet eller den beröringen som kärleken till Gud, till livet, ja, nästankärleken och ansvaret för skapelsen åter kan växa fram och nyskapelse ske. Ett tilltal som är genomlyst av det livsmönster som utgörs av vetekornets lag eller genom död till liv och som tydliggör människans ansvar och skuld och möjliggör förlåtelse och försoning.

Grunden och utgångspunkten för en sådan kulturteologi och då särskilt en luthersk som jag förstår den, blir då inkarnationen mer uppfattad som ett pågående skeende. Ordet blev kött och blir det ständigt i allt mänskligt liv oberoende av om det sker i en sekulär eller religiös kontext.

Att Ordet blir kött är med andra ord långt mer än en enstaka händelse bunden till ett specifik historiskt sammanhang. Förvisso är det även det men det är också själva paradigmet framför alla andra i vår förståelse av Guds trevande sökande efter varje människa i Jesus Kristus.

Detta resonemang kan ju till synes undergräva och upphäva distinktionen mellan en sekulär kultur och en specifik kristen livsförståelse eller mellan mänskligt och gudomligt och gör det naturligtvis också i någon mening. Därför kan man säga att uppdelningen är en konstruktion men dock inte en meningslös sådan men en riskfull eftersom den lätt kan skapa ett låst mönster, där dialektikens livsluft snabbt tryter. Ett system där paradoxen blir en låst förenkling och utnyttjas i en sofistikerad och sublim maktutövning med tillhörande tolkningsföreträde, där det heter att vi har sanningen medan alla andra famlar eller i bästa fall söker efter den.

Denna risk är väl uppenbar för alla som närmat sig eller blivit delaktig av en organiserad religiös kult. Det är som om detta fenomen bär på en inre kvävande och perverterande potential som förr eller senare kräver offer för att kunna vidmakthållas. Därför kan man i en mening, kanske något utmanande, förstå hela Jesu sändning och verksamhet, hans död och uppståndelse som ett ifrågasättande och dekonstruerande av den etablerade religiösa kulten och då i relation till andra kulturella och mänskliga yttringar, ja ytterst till hans eget liv och självförståelse. Han som nästan alltid och uteslutande finner tro och genuint sökande utanför lägret och det etablerade, bland de som inte hör hemma eller accepteras av det religiösa normsystemet, på gränsen eller i skärningspunkten mellan det kända och okända, heliga och blasfemiska.

Så är det förvisso också för oss och i våra liv. Platsen där Gud möter oss har inte förändrats utan finns i skärningspunkten och gränsområdet mellan gudomligt och mänskligt och kyrkans uppgift är att ständigt försöka bereda rum för och gestalta denna erfarenhet. Men hon gör det inte per definition i polemik med den omgivande kulturen utan i en ömsesidig men ej okritisk relation, där hon själv inte är ett självändamål utan en rörelse och en omvändelseprocess som söker, räcker och re-formulerar evangelium ur det flöde som ständigt ges och vars närvaro endast och oavlåtligen är hennes existensberättigande. Eller hon blir det tecken eller sakrament som hon är kallad att vara inte av världen utan i världen för att världen skall leva!

Till sist skulle jag vilja ge ett exempel på denna inkarnatoriska kulturteologi vars signum kan sammanfattas med Grundtvigs ord ”Människa först och kristen så, endast det är livets ordning” genom att citera ingen mindre än Ingmar Bergman ur hans ”Enskilda samtal”.

Där finns det en gammal och erfaren kyrkoherde vid namn farbror Jakob som svarar där den trossvaga och bräckliga Anna, som ställt frågan om han tror på en Fader i himlen, en Kärlekens Gud, en Gud med händer, hjärta och vakande ögon, på fölande sätt:

” – Säg inte ordet ’Gud’! Säg ’Det Heliga’. Människans Helighet. Allt annat är attribut, utklädslar, manifestationer, tilltag, desperationer, ritualer, förtvivlade rop i mörkret och tystnaden. Du kan aldrig räkna ut eller fånga Människans Helighet. Samtidigt är det något att hålla sig till, något alldeles konkret. In i Döden. Vad som därefter sker är fördolt. Men ett är säkert: Vi är omgivna av skeenden som vi inte uppfattar med våra sinnen men som påverkar oss oavbrutet.”

Sven Milltoft