Många frågor blev hängande i luften efter mötet mellan Seglora Smedjas Helle Klein och Humanisternas Christer Sturmark i SVT. Åtta minuters tv-debatt hann bara skrapa på ytan på en betydligt djupare problematik som berör svenskheten, islamofobins rötter, symboliken kring burkan och vikten av kulturell ödmjukhet. Smedjans Mattias Irving försöker här reda ut begreppen.

När det pratas om svensk kultur tänker man gärna på högtider, föreningsliv och allemansrätt. En av våra äldsta kulturella laster, alkoholismen, är inte lika omskriven, fastän så gott som alla svenskar känner någon som drabbats av folksjukdomen.

Också i min närhet finns det en person som dricker för mycket. Hon har gjort det länge och har inga planer på att sluta, fastän det går ut över både hennes ekonomi och hälsa. Det är svårt att hitta några tillförlitliga siffror på vad alkoholen kostar samhället, men en siffra som jag hittade i samband med Alkoholinförselutredningen 2005 pekar mot cirka 30 miljarder kronor om året.

När det gäller främst män som dricker så kan vi urskilja en annan, betydligt lömskare och dold samhällelig kostnad: mäns våld mot kvinnor. I Vårdguiden kan man läsa om att alkoholkonsumtionen har en nära relation till våldsbrottsligheten i stort, men att den också går att sätta i samband med det könsspecifika våldet. Män som slår kvinnor gör det allra oftast när de är berusade. Då slår de även oftare och mer brutalt. Intressant nog är det här ett svenskt fenomen; i Danmark är kopplingen mellan alkohol och våld obefintlig.

Låt mig förekomma eventuella misstänksamma läsare genom att försäkra följande: naturligtvis tycker jag att vi ska fortsätta att dricka alkohol i Sverige. Men vi ska komma ihåg att detta uråldriga kulturella uttryck direkt och indirekt bidrar till stort mänskligt lidande, delvis i form av alkoholism, som jag själv berörs av som anhörig, och även i förlängningen till ett omfattande förtryck av tusentals kvinnor bara i Sverige. Enligt BRÅ polisanmäldes ca 21000 fall av kvinnor som misshandlats av närstående bara under 2009, med ett beräknat mörkertal som är fyra gånger större.

Det är mot den bakgrunden som jag höjer mina ögonbryn när Christer Sturmark påstår sig gå i första hand kvinnorättens ärenden när han publicerar den nu närmast famösa bilden av en burkaklädd människa på omslaget till den sprillans nya tidningen Sans.

Givetvis handlar detta i första hand om religionskritik, inte om människorätt. Hade redaktionen på Sans velat göra ett första temanummer om kvinnofrid (vilket hade varit ett utmärkt tema för övrigt) så hade det varit en god idé att sovra i de reella omständigheter som omger förtryckta kvinnor runtom i världen och Sverige idag, och sökt sig till teman som många hade kunnat relatera till sina egna liv. En vodkaflaska hade därför varit mycket passande, särskilt här i Sverige. Den hade gett ett både informativt och provocerande första omslag till en tidning som ändå har det mycket sympatiska namnet Sans. Men man valde att gå en annan väg. Istället för att belysa ett omfattande förtryck här hemma så pekade man mot ett annat förtryck, där ute.

De flesta i Sturmarks kretsar torde ansluta sig till en klassiskt utilitaristisk etik; största möjliga lycka åt största möjliga antal personer. Därför finns det anledning att fråga sig varför de valde att uppmärksamma ett problem som berör så relativt få människor som just burkan. Jan Hjärpe, professor i Islamologi, har tidigare ifrågasatt svenska mediers fascination för det marginella fenomenet burkan och drar direkt kopplingen mellan burka och islamofobi.

Som chefredaktör har Sturmark försatt sig i ett föga smickrande läge när han gav sitt godkännande till den omtalade bilden på burkan. Som han lät förstå i tv-debatten med Helle Klein så var hans avsikt att låta bilden illustrera alla slags religiösa förtryck mot kvinnan, och inte specifikt Islams. Men det resonemanget haltar betänkligt.

Det kan inte ha undgått någon att Europa just nu brinner av hat mot muslimer. Vi minns Merkels hårresande uttalande i höstas, och de främlingsfientliga partiernas frammarsch i Belgien, Holland, Ungern, Schweiz, England, Danmark och även i Sverige. Det är inte heller någon hemlighet att demagoger ute på högerkanten i flera år har använt burkan som argument för sin egen förvridna bild av Islam.

Representerandet av burkan har i stor utsträckning annekterats av allehanda islamofoba krafter, det känner varje tidningsredaktör väl till. Men Sturmark tycks bortse från detta och förväntar sig att hans läsare på något sätt skulle avstå från att dra den sedan länge inpräntade kopplingen till Islam. Istället skulle de dra en mer långsökt slutsats, nämligen att bilden på burkan egentligen symboliserar alla Abrahamitiska religioner, fastän inga av de övriga finns representerade på omslaget. Man hade enkelt kunnat klargöra detta genom att sätta en något mindre tvetydig rubrik än ”En gud för kvinnor?”, men det gjorde man inte.

Omslaget till Sans första nummer är som bäst otydligt och som värst ännu en skopa pellets på det pyrande hatet mot Islam. Det är med andra ord inget högt betyg för en nybliven chefredaktör, vars uppgift ju är att skapa en effektiv och enhetlig presentation av tidningens innehåll för läsarna.

Förresten – Alldeles förutan att jag tycker att folk har rätten att få gå klädda precis hur de vill utan att riskera att stenas, så måste jag ändå fråga: Varför just burkan? Varför har denna marginaliserade extremistföreteelse fått bli symbol för det ultimata, ondskefulla kvinnoförtrycket? Varför fortsätter kulturinstitutioner i hela västvärlden att outtröttligt reproducera bilder av just dessa förtryckta kvinnor? Är det någon mer än jag som lockas att sträcka sig efter Edward Said för att få svar?

I inledningen till sitt epokgörande verk Orientalismen berättar Said en kort anekdot som involverar den franske författaren Gustave Flaubert. Han gjorde sig en gång till talesman för hela orientens samlade kvinnor efter sitt enda möte med en kurtisan i Egypten. Ur detta möte skapades en stor del av den estetik kring den ”orientaliska kvinnan” som vi fortfarande omges av i serietidningar, Hollywoodfilmer och konstverk. Kurtisanen, som hette Kuchuk Hanem, fick ingen möjlighet att tala för sig själv. Hon blev aldrig tillfrågad, utan ikoniserades mot sin vilja.

Låt vara att Flaubert inte var någon duvunge. Kanske hade han många skarpsynta poänger att komma med. Jag är inte tillräckligt bevandrad för att våga uttala mig om det. Men som demokrat drar jag öronen åt mig inför själva konceptet att någon grupp i samhället oförblommerat tar sig rätten att beskriva en annan grupp, och samtidigt tystar ner denna.

Burkadebatten är bara det senaste exemplet på en västvärld som skapat Kuchuk Hanem på nytt. Om vi verkligen drivs av en vilja att hjälpa dem som lever i burkaobligatoriet så måste vi börja med att fråga dem vad de faktiskt vill ha hjälp med. Vi har inte rätten att egenmäktigt sätta agendan för en annan folkgrupp. Därför kan burkan bara bli en äkta symbol för förtryck när den erövras och börjar användas av de förtryckta själva. Innan dess är det vi som åter ikoniserar och berövar dessa kvinnor deras egen röst, kanske till och med misstänkliggör dem som bär burka men inte råkar hålla med om den västerländska bilden av vad den innebär.

Gör detta mig till kvinnosaksmotståndare, att jag menar att vi västerlänningar faktiskt inte ska ägna oss åt att utkämpa andras strider åt dem? Finns det inte trots allt ett människovärde som måste skyddas till varje pris, och som kränks ytterligt av burkan? Jag tror att det hade kunnat finnas en situation där det hade varit legitimt för oss att aktivt kämpa, inte mot burkan själv, men mot obligatoriet att bära den. Men alltför många har nu använt detta marginaliserade plagg för sin egen ljusskygga agenda.

Alltför länge har Europa dessutom försökt att sätta dagordningen för andra kulturer och samhällen. Alltför mycket blod har spillts längs Europas kuster, till följd av en vansinnig ekonomisk politik som gått ut över de svagaste i världen. Millenniemålen har misslyckats på punkt efter punkt. Vår trovärdighet är uttömd, och det yttrar sig i hatattacker mot europeiska och amerikanska mål runtom i världen. Det är ingenting att applådera, men inte heller någonting att förvånas över.

Jag tror vidare att religionen ofta har fått klä skott för problem som i själva verket är socioekonomiska. Man talar gärna om islamistisk fundamentalism, men avstår från att diskutera de miljöer där den skapas och växer sig stark. Hade global rättvisa varit en reell punkt på den ekonomiska agendan så hade inte heller den militanta islamismen haft en grogrund.

Varje islamrelaterad attack tas emot, inte som ett uttryck för den globala orättvisan, utan tas till intäkt för den uråldriga orientalistiska bilden av barbariska österlänningar som vill döda urskillningslöst. Grymhet är också ett av de viktigaste dragen som Said identifierar i den västerländska diskursen om orienten.

Bilden av burkan är en del av denna diskurs. Den bär med sig en laddning liknande den kring Muhammedbilderna, för den knyter an till bilden av kvinnoförtrycket hos ”de andra”, vilket i sin tur hänger intimt samman med bilden av den barbariske, kulturellt efterblivne österlänningen. Dess laddning är mer subtil än Muhammedbildernas, men den mobiliserar sin egen skara av trogna fanatiker – de vars extrema partier just har börjat få tillträde till den politiska arenan runt om i Europa. Främlingsfientliga krafter får vatten på sin kvarn – eller är det ett ekorrhjul – och så småningom förbjuds det minareter i Schweiz alltmedan människor drunknar längs Italiens kust, alldeles i strid med den folkrätt som vi själva varit med om att instifta.

Många, Sturmark inkluderad, inbillar sig nog att saker skulle bli bättre om bara vi alla blev lite mer sekulariserade. De tycks helt förbise att folk inte naturligt blir extremister, utan tvingas bli det av extrema omständigheter (vilket för övrigt är en utpräglat humanistisk tankegång).

Om vi leker med tanken på att religionen inte hade funnits där som en kanal för ressentimentet hos alla dem som dragit det kortaste strået i det globala ekonomiska spelet, vart hade denna kraft då tagit vägen? Med historien som lärare kan vi anta att man hade sökt sig till andra, extremare ideologier. Är inte det precis vad som hände i till exempel Tyskland efter första världskriget?

Den politiske filosofen Walter Benjamin gjorde en gång iakttagelsen att varje uppsving för fascism bär vittne om en misslyckad revolution, om ett folk som ville kräva sina rättigheter men misslyckades. Ur detta misslyckande växer vi-och-dem-tänkandet och våldsamheten som kännetecknar såväl den politiska fascismen som den militanta islamismen.

Västvärldens stora ”avslöjande” av den orientaliska kvinnan är en våldsam process, som i slutänden blir självdestruktiv. Så länge som gamla föreställningar tillåts diktera dagordningen så måste burkan bort. Kvar blir en avslöjad kvinna som likväl har höljts från topp till tå i en ny, västerländsk väv av ordningar, antaganden och projiceringar. Skulle å andra sidan dessa föreställningar om den tysta, fördragsamma, lydiga kvinnan i öster rämna, då skulle också vår rätt att föra hennes talan och utkämpa hennes strider att upplösas.

Vår enda kvarvarande skyldighet är att bidra till ekonomisk och social upprustning av denna spretiga geografiska zon vars innevånare har många rika och uråldriga kulturer att luta sig emot, och en i framtiden minst lika stor källa av medborgerlig kompetens att ösa ur som någon vi kan finna i Europa idag.

Man måste inte vara religiös för att ägna sig åt kvinnoförtryck. Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, är ett ypperligt exempel på det. Ställda inför det ständiga osynliggörandet av vår egen osunda, utbredda alkoholkultur och det vansinniga uppförstorandet av små exotiska fickor av extremism där ute, så vore ett uns av ödmjukhet onekligen klädsamt.

Ska vi se grandet i vår nästas öga, eller bjälken i vårt eget?

Mattias Irving

Här kan du se och läsa mer om debatten mellan Klein och Sturmark.