Thage G. Peterson, fd försvarsminister och talman, gästade Seglora smedjas Tankemässa härom veckan. Han höll en personlig predikan som var en stark plädering mot krigets logik och en uppmaning till politik och kyrka att bilda opinion mot kriget i Afghanistan.
”Hur kan du som varit försvarsminister vara emot Sveriges krig i Afghanistan?” är en stående fråga på mina möten runt om i landet.
Mitt svar varje gång är: ”Just därför”.
Jag har deltagit i många försvarsministermöten och träffat generaler och överbefälhavare och lyssnat till deras teorier och modeller om hur man bäst löser konflikter. Kulsprutan och kanonen fanns alltid med. Militära strateger hävdar nästan alltid att bestående fred skapas genom militär makt. Men häri ligger en katastrofal felsyn. Militära maktmedel kan riva ner och tillfälligt lugna ner men aldrig bygga upp.
Men det är inte erfarenheter från försvarsministertiden som främst format min grundinställning till militära lösningar av konflikter. Grunden byggdes upp långt tillbaka i mina tidiga levnadsår.
Jag vill peka på några möten med människor som jag beundrar. Jag gör det inte för att skapa ökat intresse för min person. Jag har ju min politiska karriär bakom mig. Jag gör det för att bygga under min första slutsats eller tes i mitt tal här i kväll. Nämligen: förebilder betyder mycket i en människas liv. Förebilder i fredsarbetet är mycket viktiga. Möten med förebilder påverkar människor i rätt riktning.
Jag är så gammal att jag har mött Elin Wägner i livet. Hon var ofta i mitt hem i Berg i Småland, där Elin Wägner bodde. Min far var bygdens fritidsfrisör och han klippte Elin i vårt kök. Hon kom in och pratade en stund, när hon var ute i bygden på sina promenader. Då berättade hon om sitt arbete för freden och om jämställdheten mellan kvinnor och män. Hon berättade om Fågelstagruppen som hon tillhörde. Om kvinnor som arbetade för freden.
Min far var också kyrkvaktmästare. Under lindarna runt kyrkogården fanns soffor. Där på bänkarna fick jag under några somrar som tonåring lyssna till Elin Wägner och hennes fredsbudskap. Om hennes fasta tro på fred och ickevåld. Men jag fick också uppleva Elin Wägners möte med ondskan när Förintelsen av judar blev känd. I vårt kök klippte far i byn internerade unga polska judinnor med inbrända fångnummer på överarmen från Auswitz och Rawensbrück. Ondskan verkar inte ha några gränser, sa Elin Wägner. Men hon gav aldrig upp. Hon höll envist fast vid att: Aktiv kamp mot våld och krig leder till fred.
Senare i livet – under talmansåren – fick jag tillfälle att på tu man hand lyssna till Nelson Mandela och Dalai Lama och prata med dem om skillnaden mellan fredsförsök baserade på våld, respektive ickevåld. Jag har ingen personlig relation till de två. Mina möten med dem var bara engångssamtal, men de lämnade efter sig starka känsloupplevelser hos mig. Mandela kom direkt från fängelseön Robben Island till riksdagen i Sverige. Ur hans ögon strålade vänlighet och försoning. Han var en ledare som hade stakat ut en fredlig väg. Och han har följt den vägen.
Dalai Lamas budskap var klart och tydligt: Våld föder bara mer våld. Jag fick av honom fredens och medvetandets vita duk som hänger i vårt hem i Nacka.
Det är ofta och främst kvinnor som satt fredsarbetet på dagordningen. Alltid i motvind vill jag tillägga. I den långa raden av svenska fredskämpande kvinnor finns den slutna men effektiva sammanträdes- och förhandlingsmänniskan Alva Myrdal, den upproriska Inga Thorson, den i vår egen tid starkt engagerade och lidelsefullt stridande Maj-Britt Theorin. Jag vill lägga till den otåliga Ingrid Segerstedt-Wiberg och hennes kamp för mänskliga rättigheter.
Jag har träffat dem många gånger. De har alla gjort starka intryck på mig. Jag har hört dem alla beklaga sig över att så få män är engagerade i den moraliska kampen mot krig och våld och för fredliga lösningar på konflikter. De fick alla kämpa sig till uppmärksamhet.
Det är inte lätt att stå upp för freden och vara emot krig. Det fick Olof Palme erfara när han tog ställning mot Vietnamkriget. Beskyllningar om blåögdhet och naivitet har jag mött för mitt motstånd mot Afghanistankriget.
När det gäller Afghanistankriget och Sveriges deltagande i det så är jag förvånad och dyster över att så få svenskar, dvs både kvinnor och män är aktiva motståndare till kriget. Jag är besviken över kyrkans och de kristna samfundens tystnad. Jag är mycket sorgsen över att mitt eget parti är anhängare av kriget.
Jag har varit ansluten till socialdemokratin i över 65 år. Jag har varit med om många nederlag och motgångar. Men den största motgången upplevde jag när den socialdemokratiska partikongressen i november 2009 ställde sig bakom Afghanistankriget och Sveriges deltagande i det. Det finns de som känner stolthet över det beslutet. Jag känner motsatsen: besvikelse och skamsenhet.
Jag skäms över uppgifterna om att framstående socialdemokrater vädjade om propagandahjälp från USA. Jag skäms över att krigsförespråkarna använt lögner om ett klart FN-mandat, om att det skulle vara ett fredsuppdrag, om krigets kostnader och om krigets farlighetsgrad.
Många socialdemokrater har Olof Palme som sin idol och favorit. Inte minst för hans fredsarbete. Men socialdemokratin har övergivit hans fredslinje, som hade fredssamtal och fredsförhandlingar som huvudspår för att lösa konflikter. I nästan 20 år tillhörde jag hans närmaste medarbetarkrets. Jag och förre FN-ambassadören Anders Ferm, som jag skriver motståndsartiklar tillsammans med om kriget i Afghanistan, känner nära och väl till Olof Palmes inställning till våld och krig och till svenskt engagemang i militära allianser, t ex NATO.
Olof Palme hade en fast tro på att förhandlingsvägen var möjlig för att lösa och förebygga krig och konflikter. Han bekräftade detta med att gå i spetsen för dem som demonstrerade mot Vietnamkriget. Han krävde stopp för bombningarna, stopp för dödandet, förhandlingar istället för krig.
Anders Ferm och jag har sagt oss många gånger: Aldrig hade vi kunnat tro att vi senare i våra liv skulle behöva demonstrera mot Sveriges, det alliansfria och fredliga Sveriges deltagande i ett NATO-krig i Asien. Och aldrig hade vi trott att Olof Palmes älskade parti skulle aktivt förespråka en fortsättning av detta snart tioåriga NATO-krig med ett aktivt svenskt deltagande. Det hela är sorgligt!
Vi citerar ofta en mening i Olof Palmes tal för 42 år sedan, 1968: ”Man kan inte rädda en by genom att utplåna den”. Det borde vara ledord för oss alla.
Historien lär oss att det är lätt och ibland t o m populärt att starta ett krig. Det är oändligt mycket svårare att avsluta ett krig. Det är den bittra sanning som nu på nytt håller på att bekräftas vad gäller Afghanistankriget.
Jag kommer nu med ytterligare ett par slutsatser.
För det första. Ge inte generaler och försvarsministrar för stor plats. De tänker oftast militärstrategiskt och i termer att det går att lösa tvister mellan länder och folk med vapen. För det andra. Ge större plats för kvinnor i politiken. De finns närmare freden än kriget. Även om det naturligtvis finns undantag. Jag har träffat på sådana också i mitt liv.
Jag får ofta frågan: Är krig oundvikligt? Nej, svarar jag.
Maj-Britt Theorin brukar svara så här: ”Krig planeras, förbereds och beslutas av människor och kan därför också stoppas av människor!”
Krig föds i människornas sinnen och det är i människornas sinnen som freden måste vinnas och byggas kan vi läsa om i Unesco-stadgan. Men det fordras en opinion! Det fordras folk på möten, på gator och torg för att vinna över dem som förespråkar krig. Vi måste protestera och bilda opinioner.
De två krig som vi har upplevt under senare år – Irak och Afghanistan – handlar egentligen om makten över regionen och över oljan och mineralerna. Krigen förs med ständigt nya argument. De som försvarar kriget har bytt fot, när argumenten inte längre håller eller går hem. Först var det terrorismen och knarket som skulle stoppas. Sedan var det demokratin, som skulle byggas. Därefter var det kvinnorna och barnen som skulle räddas. Samtidigt som korruptionsbeslöjade krigsherrar skulle skyddas och hållas vid liv. Det hela är egentligen en enda sörja.
Irak-kriget startade på lögner. I USA presenterades 2008 en studierapport som visar att USA:s politiska ledning ljög hämningslöst vid upptakten till Irak-kriget. Före invasionen i mars 2003 uttalades 935 lögner om läget i Irak. Falska påståenden om Iraks innehav av massförstörelsevapen och om Iraks band till terrornätverket al Qaida betecknas nu i efterhand som ”världsrekord i lögner”. USA och Storbritannien valde medvetet krig och bomber före samtal och förhandlingar. Resultatet vet ni: sönderbombade städer och byar. Döda och lemlästade människor. Miljontals irakier på flykt från sitt eget land.
De båda krigen har kostat USA och de allierade länderna ofattbara miljarder. Samtidigt som svältande och nödlidande länder och folk får nöja sig med allmosor. Detta är ett brott mot världssamfundet och mänskligheten. Att förebygga krig är att ta vara på jordens samlade resurser och dela med sig av dem. Att satsa på krigen i Irak och Afghanistan är att stärka den orättvisa fördelningen av kapital i världen. Vi måste vinna Sveriges och världens ungdom för motsatsen: att med de gemensamma resurserna bygga välfärd och rättvisa som leder till fred, frihet och goda levnadsvillkor.
Det är farligt om världens ungdom börjar tro att krig och dödande är lösningen på motsättningar och konflikter. Att krig är något naturligt. Det är farligt om fredsansträngningar kommer först i andra hand. Därför måste vi tala mer om freden och ifrågasätta militära lösningar. Vi måste föra ut budskapet om att freden, samförståndet och humanismen är ungdomliga lösningar som bygger en framtid och en fredlig värld. Krig är alltid den sämsta lösningen.
Det går inte att uppnå vänskap genom att bomba sönder barn och deras föräldrar och hem. Det man uppnår är hat. En ung studentska från Kandahar i Afghanistan, som jag pratade med på Södertörns högskola, sa till mig. Hur ska jag kunna bli vän med den Isafsoldat som dödade min bror?
Jag är inte så naiv att jag tror att en demonstration eller ett uttalande omedelbart stoppar våld och krig. Men det är farligt för framtidstron i ett land och i en värld, och för en nations mentala hälsa, för alla människor och då främst ungdomen, om vi inte reagerar mot ondskan, mot våldet och mänsklig förnedring. Det är farligt om likgiltigheten och passiviteten tar överhand.
Detta leder mig fram till en viktig slutsats: Att aldrig ge upp med opinionsbildandet. Fredsdemonstrationer, tidningsledare och nättexter för freden, och människor som reser sig upp och tar ställning är oerhört viktiga.
Min principiella inställning är solklar. Jag vill inte att Sverige skall vara med i krig eller i fredsframtvingande operationer. Eller komma närmare NATO. Sveriges varumärke skall vara fred och fredsförhandlingar. Sverige skall vara med i fredsbevarande operationer under ett klart FN-mandat.
Sverige måste tillbaka till Olof Palmes fredslinje. Inte bara i ord och i hyllningar. Utan i vardagen och i politiken. Sverige ska ha en egen fredslinje. Vi skall bygga fred med humanitär hjälp. Fredsframkallande insatser. Civila insatser. Infrastruktur. Skolor. Sjukhus. Vägar. Brunnar. Sociala program. Utbildningsinsatser. Fredsmäkleri. Utsträckta händer. Utbildning av fredsmäklare. Vi behöver bygga upp en armé av fredsmäklare för försoning och för förebyggande av konflikter.
Svenska Afghanistankommittén gör ett mycket bra arbete som jag beundrar dem för. Grunden är samarbete med den afghanska befolkningen. Kommittén vill inte slå följde med stridande soldater. De vill hålla en rågång till dem. Således tvärtemot vad som hävdats från de svenska krigsförespråkarna. Fredliga lösningar innebär att knyta fasta kontakter med civilbefolkningen och de lokala styresmännen. Anställa folk som behärskar språken, som känner till kulturen.
Sverige kan bygga på vår långa fredstradition och göra en långt mer värdefull fredsinsats än vad vi kan som en liten kugge i USA/NATOS väldiga krigsapparat. Nu är Sverige en del av denna väldiga krigsapparat. Vi har blivit förbundna med krig istället för med fred. Det är oerhört tragiskt.
Sverige skall använda de stora pengarna för fred istället för till kriget. Regering och riksdag kan ge mer pengar till Svenska Afghanistankommittén, utbilda svenska ungdomar för fredsarbete i Afghanistan, låta ett eller ett par lärosäten utbilda fredsmäklare på avancerad nivå, dvs högskole- och universitetskurser.
En viktig lärdom finns att utgå ifrån. Fattigdom och nöd, okunnighet och analfabetism kan inte bombas bort. Det går inte att besegra självmordsbombare genom att bomba sönder deras byar och hem. Gravplatser, stympade armar och ben påminner om oförrätter som sitter i för generationer. Det går inte att bomba bort hatet. Barn och ungdomar i fattigdom och misär måste få en framtid. Det är alternativet till krig. Därför måste de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna kämpas ner. Inte de människor som är de felaktiga systemens slavar.
Det enklaste sättet att kortsiktigt lösa konflikter är att sätta in soldater med vapen i hand. De finns i lager. Och vapentillverkarna står i kö. Men soldater och vapen har inte kommit närmare freden i Afghanistan. USA, NATO och de allierade inklusive Sverige har inte kommit närmare det afghanska folkets hjärtan. Det är alldeles tvärtom.
Nu är risken stor att Sverige till följd av att Sverige har blivit en part i Afghanistankriget
håller på att slå sönder det goda internationella anseendet som Sverige har haft med framgångsrika medlingsinsatser genom bland andra Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Gunnar Jarring.
Min nästa tes är: att ett aktivt arbete för att skapa goda relationer med sina grannar leder till fred.
I somras när jag vid några tillfällen planerat vandrade runt i Gamla Stan här i Stockolm och samtalade med turister från Ryssland och från de tre baltiska länderna så fick jag flera viktiga lärdomar.
Deras medborgare är inte annorlunda i sina drömmar om framtiden än vad våra svenska medborgare är. Grannländernas medborgare vill ha bättre bostäder och ett bättre socialt skyddsnät för sina familjer och anhöriga hemma.
De drömmer om att få resa ut i världen, som vi svenskar gör, för att se och upptäcka och för att stifta bekantskap med andra människor och förhållanden. Deras ”tio-i-topp-lista” på önskemål om livet och framtiden kunde likaväl varit skriven i Gällivare, Borlänge, Huskvarna eller Helsingborg. Det är önskemål om fred och frihet, frisk luft och rent vatten, skola och utbildning, sjuk- och hälsovård, pressfrihet, att få bukt med droger, alkoholism och aids och att få vänner utanför sitt eget land.
Det är ingen naiv förkunnelse att hävda att turism och handels- och kulturutbyte bygger fredliga broar mellan länder och folk.
Min nästa tes är klar och tydlig: Krig förråar!
En dansk soldat sa när han kom hem från Afghanistan att han ”var oerhört glad över att ha varit med i en strid. Det är något att komma hem till Danmark med,” sa han.
Norska soldater ansåg att ”krig är bättre än sex”. Amerikanska soldater skröt vid hemkomsten över att de hade skjutit civila och skändat de döda genom att klippa av deras fingrar och tår. En general i den amerikanska marinkåren gick längre än så, när han tyckte att ”det är kul att skjuta ihjäl en del människor”.
I förlängningen av den gränslösa och ofattbara råheten finns en annan fara. Nämligen att hemvändande soldater lätt blir ambassadörer för kriget. Många soldater som deltagit i Afghanistankriget har blivit reklampelare för att värva nya aningslösa ungdomar. Den svenska försvarsmakten har en stor reklambudget och över hela västvärlden bedrivs en intensiv propaganda även i underhållnings- och spelindustrin. USA:s militärer medger att spel som ”Medal of Honour” underlättar värvningen av soldater.
Jag ser en fara i att vår ungdom korrumperas och militariseras genom försvarets värvningsmetoder. I dess förlängning ligger ett hot mot freden och fredsansträngningarna.
Min sista tes är – tänk hur mycket civilt och humanitärt arbete vi skulle kunna utföra om vi gjorde en övergång från krigsdeltagande till civilt bistånd. Det är så mycket att jag blir gråtfärdig, när jag ser siffrorna.
För årskostnaden för en enda svensk soldat i Afghanistan skulle vi kunna ge
* ett års skolgång för 7.311 afghanska barn, eller
* drift av sjukvårdskliniker i 12 byar med vardera sju sjukvårdare i ett år, eller
* under ett år drift av 19 förlossningssalar eller 84.000 förlossningar
Detta är bara ett räkneexempel. Men det ger en bra bild över vad det är fråga om i pengar. Och framför allt visar det att pengarna skulle bli mycket mer värda om vi satsar på fred och fredsförhandlingar istället för krig!
Så till slut. En gnutta optimism.
Jag tror att fredsrörelsen idag har en mycket bättre chans att slå rot hos svenska ungdomar än på mycket länge. Min tro om detta hänger samman med idélösheten, som idag är stor i Sverige. Många känner sig vilsna. När jag tog upp detta tema i ett 70-tal anföranden, i den senaste valrörelsen, så möttes jag av nickar och instämmanden. Och av lyssnare som tackade mig för budskapet.
Att föra in fredsfrågan i samhällsdebatten vid sidan av klimatfrågan och frågan om en rättvis fördelning av världens resurser är ett steg i rätt riktning. Låt oss tillsammans ta det steget.
Thage G. Peterson