Ett högt tonläge innebär sällan att man har rätt i sak. När Sara Larsson, redaktör på tidningen Sans, går till angrepp mot Seglora Smedja så är det med idel superlativ. Men håller hennes argumentation för en närmare granskning? Och har hon själv tagit del av de texter som hon rannsakar? Mattias Irving replikerar här på Sara Larssons inlägg på Newsmill.

Sara Larsson inleder sin artikel med att bedyra de ädla intentionerna bakom tidskriften Sans: ”Vi önskade ett öppet samtal om hur genusnormer cementeras och kvinnor misshandlas mentalt och fysiskt i Guds namn”. Därefter konstaterar hon torrt: ”så blev det inte.” Hon menar att Seglora Smedja satte stopp för Sans djärva slag för kvinnors rättigheter genom att reflexbetingat ropa ”islamofobi” så att det skallade i pressen.

Jag vill börja med att beskriva min förvåning när jag läste Larssons text. Först tänkte jag nog att det rörde sig om den typen av retorik som man kan förvänta sig i en lite tillspetsad samhällsdebatt. Men ju längre jag läste, desto mer osäker blev jag. Det blev stundtals riktigt obehagligt att läsa hennes referat av min egen text. Har jag verkligen skrivit att muslimska feminister borde tystas? Eller att jag blir ”provocerad av en värld av lika förutsättningar för män och kvinnor”? Det väckte vissa overklighetskänslor.

Till slut fick jag helt enkelt lov att läsa om min egen text, allvarligt orolig för att jag hade begått något fruktansvärt misstag. Larsson hävdar ju att jag uttryckligen har bagatelliserat ett kvinnoförtryck som drabbar hundratals miljoner människor.

Nu har jag läst igenom allt som skrivits hittills i burkadebatten igen, och lyckligtvis har jag inte blivit tokig. Däremot är jag mycket skeptisk till Larssons debatteknik. Mängden av extrapoleringar överstiger det mesta som jag har läst i debatten på sistone. Jag utgår dock från att det här är ett stort missförstånd och att Larsson menar väl med sin text.

Som debattör blir man dock lite ställd när någon kommer och angriper en för saker som man aldrig har sagt. Vad är det meningen att jag ska göra nu? Säga ”nej, så var det inte”, och därefter retoriskt tvingas på defensiven? Annars kan man alltid bemöta Larsson med en jargong liknande den som uppvisats på Newsmill och därmed starta ett ordkrig.

Jag är inte bekväm med dessa alternativ. Ingetdera passar mitt sätt att föra en diskussion på, för de saknar en utgångspunkt i respekten för den andre och för samtalet självt. För tydlighetens skull bemöter jag dock mycket kortfattat Larssons angrepp här nedan, och förtydligar åter mina ståndpunkter, för att en gång för alla ta död på detta missförstånd.

Larsson skriver om burkan på omslaget: ”Det är märkligt att notera hur Sans kritiker på samma gång gör sig oförstående inför symboliken och likgiltiga för det faktiska förtrycket.” Symboliken som hon refererar till är det förtryck mot kvinnan som burkatvånget innebär. Larsson gör också underförstått en mycket träffande koppling till De Beauvoirs magnum opus Det andra könet, som innehåller en kraftfull skildring av hur kvinnokroppen ses som en ursprunglighet som just genom att draperas i tyger och mystifieras, objektifieras mot kvinnans vilja, och vinner sin kvinnlighet.

Jag vänder mig inte emot Larssons analys av burkan. Jag gillar hennes subtila hänvisning till De Beauvoir, vilken är väldigt lovande för en vidare diskussion. Från första början påpekade jag dock att burkan även har använts av islamofober och högerextremister. Burkans symbolik är därför precis som den där klassiska bilden som omväxlande föreställer en ung eller en gammal kvinna beroende på betraktarens tolkning.

Redaktionen på Sans är säkert väl förtrogen med att bilden av burkan har detta dubbla blickdjup. Men om man nu bara vill att folk ska se den unga kvinnan, ja då gör man bäst i att formulera en omslagstext som styrker just denna tolkning. I detta fall har man skrivit en text som närmast (allegoriskt översatt) lyder, ”en pension för kvinnorna?”, sedan klagar man på att röster höjs av alla som har sett den gamla gumman istället för den unga kvinnan.

Larsson uttrycker vidare sin upplevelse att Seglora, kanske jag själv i första hand, går i gamla konservativt kristet misogyna spår:

”Diskussionen om religiös sexism, en mångfacetterad och brutal verklighet som drabbar hundratals miljoner kvinnor och hbt-personer världen över, kallar han ’det vansinniga uppförstorandet av små exotiska fickor av extremism där ute’.”

Jag inser att hon måste ha läst min text med ytterst kritiska glasögon. Hon tror att jag drar all kvinnokamp över en kam, och det i ytterst märkliga ordalag dessutom; att global kvinnokamp vore en form av små fickor av exotisk extremism är inte en formulering som man skulle hitta ens på ledarsidan till Världen Idag.

Innan jag kommenterar denna förmodade misogyni från Segloras sida så vill jag ge en kort pedagogisk inledning: I en kommentar till mitt förra debattinlägg nämnde jag den täckmantel med vilken Kina invaderade Tibet för 60 år sedan. Man hävdade sig försvara Tibetanernas rättigheter mot en förtryckande feodal teokrati. Det är välkänt att detta rättighetsförsvar var en retorisk rökridå för att bedriva en expansionistisk politik.

Min poäng är dock inte att dra några illasinnade kopplingar mellan inhuman invasionspolitik och tidningen Sans. Men precis som man kan kritisera Kinas agerande utan att därmed vara för ett feodalsamhälle, så kan man höja rösten mot när bilden av burkan missbrukas utan att man för den sakens skull blir misogyn.

Det kom för övrigt som en nyhet för mig att jag tydligen har underkänt röster från muslimska feminister och människorättsorganisationer som Human Rights Watch. Larsson efterlyser också min och Segloras tankar kring hur en ”autentisk kvinnoröst egentligen låter”. Här blir det återigen mycket svårt att hitta ett passande bemötande, eftersom jag inte vet var Larsson har fått sina uppgifter ifrån. Om någon som läser detta kan peka ut den relevanta passagen åt mig så vore det en lättnad.

Jag tror att jag med punkterna ovan har kunnat visa på att Larssons text bär med sig element av ”goddag-yxskaft” som den här diskussionen inte är betjänt av. Fokus riskerar att förflyttas bort från sakfrågan och polarisera debatten än mer. Det är alla skribenters ansvar att ansa och sansa sina texter för att medverka till ett gott debattklimat. Oavsett om hon har missförstått mig, vilket är mycket mänskligt, eller själv har valt att polemisera utöver vad åtminstone jag tycker är passande, så bör hon hålla i åtanke att trovärdighet är en växt att vårda ömt för varje seriös debattör.

Slutligen vill jag uppmärksamma en viktig felaktighet i Larssons text på Newsmill. Den gäller hennes diskussion om postkolonialism. Hon menar att man måste tänka sig en fundamental olikhet mellan en ”egen” och en ”annan” folkgrupp för att man ska kunna resonera i termer av att ”vi” förtrycker ”dem” genom vårt sätt att använda orientalistiska bilder. Hon uttrycker att dessa folkgrupper vidare måste antas vara åtskilda inte genom kultur utan genom genetik, för att resonemanget ska hålla streck.

Därför menar Larsson att den postkolonialistiska människosynen i själva verket är en kolonialistisk, och förtryckande människosyn. Men postkoloniala teoretiker försöker inte påstå att det finns en reell skillnad mellan olika ”folk”. Istället försöker man att påvisa underliggande rasistiska tendenser i samhället.

När någon visar upp en rasistisk praktik, då har man också mycket riktigt pekat ut ett sammanhang där en grupp förtrycker en annan grupp. Man har ingenting sagt om att dessa grupper är av naturen givna, eller att de har någon slags existensberättigande. Man har inte ens sagt att dessa grupper är homogena eller försedda med några särskilda egenskaper. Följden av Larssons resonemang blir att den som pekar ut rasism i samhället själv måste vara rasist. Det är ett effektivt sätt att oavsiktligt sabotera en mycket angelägen samhällsdiskussion, och ytterligare en anledning för Larsson att tänka först och skriva sedan.

Jag vidhåller att man genom bilden av burkan i Sans gjorde förtryckta kvinnor en björntjänst genom att istället ge islamofober vatten på sin kvarn. Den som tror att islamofobin är ett typiskt intellektuellt vänsterpåhitt är välkommen att läsa bara en bråkdel av alla kommentarer på Newsmill och annorstädes som denna publicering har givit upphov till.

Larsson och Sturmark håller säkerligen inte med om denna analys, men de bör inse att deras egen trovärdighet står på spel om de för den sakens skull försöker att koppla skamgrepp på andra feminister, som i det här fallet Seglora Smedja.

Vi har ropat ”islamofobi” när omständigheterna har krävt det, och vi kommer att göra det igen. På intet sätt förringar det vår gemensamma vision om frihet för utsatta överallt i världen; frihet att göra sin röst hörd, att klä sig som man själv önskar och att få sina rättigheter respekterade oavsett etnicitet, religion, politisk åskådning, läggning eller genus.

Mattias Irving

Läs också Svenska dagbladets Idag-redaktör Anders Haag som bloggat om debatten angående tidskriften Sans.