Krönika av Smedjans Ewa Lindqvist Hotz om läget i Egypten.

Igår, torsdagen den 10 februari 2011, trodde de flesta av oss att president Hosni Mubarak skulle följa demonstranternas vilja och avgå. Företrädare för den egyptiska militären hade under dagen sagt att folkets krav var legitima, att önskemålen om frihet och demokrati skulle infrias. Under eftermiddag och tidig kväll menade många Mellanösternexperter att det bara handlade om timmar innan Mubaraks tid var förbi.

Så bra, tänkte jag, att det nya Egyptens födelsedag skulle sammanfalla med att en familjemedlem fyllde tonåring. Det brukar ju vara bra att ha något personligt att hänga upp världspolitiska minnesdagar på. Det finns ju skeenden som inte på något direkt vis har med oss själva att göra, men som ändå har betydelse för oss på ett personligt plan, händelser som vi inspireras av och identifierar oss med av av den enkla orsaken att vi är en del av den mänskliga gemenskapen på jorden. Jag vill alltid minnas dagar som den 9 november 1989 då Berlinmuren föll eller den 11 februari 1990 då Nelson Mandela gick ut som en fri man efter nära tre decennier i fängelse. Visst det handlade om händelser långt borta och där och då. Men samtidigt handlar de om dig och mig och våra liv här och nu.

Senare under gårdagskvällen skulle det stå klart att torsdagen den 10 februari inte skulle bli en befrielsens dag. Snarare besvikelsens. Den politiskt bedagade patriarkens tevetal visade med plågsam tydlighet att budskapet i tre veckors massdemonstrationer gått honom förbi. Helt och hållet. De politiska siarnas framtidsförutsägelser kom på skam.

Under Mubaraks framträdande kom jag att tänka på Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. Till röstläge, utstrålning och (välsminkade) anletsdrag påminner Mubarak och Berlusconi onekligen starkt om varandra. Berlusconi, som varken kan hålla fingrarna borta från unga flickor, mutor eller den italienska konstitutionen, uttryckte för övrigt häromdagen sin lojalitet med diktaturregimen i Egypten genom att deklarera att Mubarak är ”den visaste av män”. Frågan är väl vad ett begrepp som vishet står för i Berlusconis värld…

Idag är det fredag och demonstranter i tusental är kvar på Tahirtorget, mer beslutsamma än någonsin. Experterna spekulerar nu kring vad som kommer att hända i Kairo och andra stora städer som Alexandria och Suez när människorna reser sig efter fredagsbönen i eftermiddag. På radion hör jag hur en del menar att det fortfarande är möjligt att militären kommer att ställa sig på regimens sida och rulla fram stridsvagnarna och rikta sina vapen mot den egna befolkningen. Andra menar att idag, lika gärna som igår, kan bli det nya Egyptens födelsedag.

Idag är det snöstorm i Nacka. Vinden viner mäktigt om huskroppen på elfte våningen där jag bor, snön täcker nästan fönsterrutorna i vardagsrummet. Jag fick hjälpa till att gräva fram min grannes bil ur snön på parkeringen imorse. Bussarna står stilla. Det är en annorlunda dag, enkel att komma ihåg. Snökaoset den 11 februari 2011 skulle alltså kunna fungera som en personlig ”minneskrok” för Befrielsens dag i Egypten. Visst, det är slitsamt att pulsa i snö, men jag kan bara ana hur trötta demonstranterna måste vara på Tahirtorget och på andra platser runt om i Egypten. Efter denna långa befrielsekamp och alla år av förtryck är de mer än värda sin befrielse. Jag ber och hoppas att denna dag inte skall bli ännu en besvikelse.

Ewa Lindqvist Hotz