Krönika av Smedjans Ewa Lindqvist Hotz.

”Hier zu sein ist so viel”. Så lyder ett känt citat av den tyske poeten Rainer Maria Rilke (1875-1926). Översatt till svenska blir det ungefär ”Att vara här är så mycket” eller ”Det är stort att vara här”. I några korta ord gav Rilke ett språk till en livshållning byggd på tacksamhet, att det helt enkelt är stort att leva, att få vara med om ett liv.

Människor som pratat tacksamhet har ofta gjort mig misstänksam. Jag har utgått ifrån att deras tacksamhet i själva verket varit ett falskt känsloläge som ersatt andra verkliga  – och mer subversiva – känslor. Om man inte törs leva med konsekvenserna av att vara arg, avundsjuk eller förälskad kan man man sjunka ner i tacksamhetens passiva träskmarker istället och nöja sig med det man har.

Jag har också tänkt att om man inte vågar se orättvisor och förtryck kan man undfalla till tacksamhet för de möjligheter som också ett begränsat tanke- och handlingsutrymme ger. Jag har betraktat tacksamheten modets och handlingskraftens fiende nummer ett. Hur skulle världen se ut om mänskligheten var tacksam? Knappast som på Tahrirtorget i Kairo de senaste veckorna.

Jag har också avfärdat tacksamheten som ett känsloläge som hör samman med hög ålder: när det är för sent att göra något åt det liv som gått kan man lika gärna vara tacksam istället för att gå sönder av förtvivlan över att allt blev som det blev.

Givet min aversion mot allt vad tacksamhet heter, är det med förvåning jag konstaterar att den krypande känsla av välbehag som krupit på mig de senaste åren har med tacksamhet att göra. Kanske är det just åldern som gör sig påmind (jag fyllde nyligen trettionio år), kanhända är denna oväntade känslogäst i själva verket är förklädd trötthet och uppgivenhet över läget i de sammanhang i kyrka och samhälle där jag verkar. Men jag tror inte det. Jag inser alltmer att jag behöver ompröva mina egna fasta uppfattningar tacksamhetens plats i livet.

För när jag nuförtiden bekantar mig med tacksamhetens insida inspireras jag mer än någonsin i arbetet för en människovänligare kyrka och ett öppnare samhälle i Sverige och världen. Jag känner mig inte längre så säker på  min tidigare så fasta övertygelse om direktlänk mellan tacksamhet – förnöjsamhet – passivitet. Jag kan numera till och med ta till mig att tacksamhet ju hör ihop med övertygelsen om människans okränkbarhet. Att just tacksamhet för livet  – eget och andras – kan ge kraft och kompromisslöshet i kampen för människans värdighet.

På min nymornade inre resa i tacksamhetens tecken upptäcker jag att det är svårt att hitta ett språk för detta tidigare obekanta känsloläge. Tills jag hittat ett eget språk lånar jag citatet av Rilke som i sin återhållsamma ordvändning ändå sprudlar av fördjupad livskänsla; Hier zu sein ist so viel. Det är stort att leva. För det är ju ändå rätt stort att vara här.

Ewa Lindqvist Hotz