Dagens Nyheters krönikör på ledarsidan, Lena Andersson, gör då och då mer eller mindre genomtänkta utfall mot kyrka och religion. Lördagen 26/2 ifrågasatte Andersson Svenska kyrkans reklamkampanj ”Ja till respekt” och ”Nej till rasism”. Stockholms stiftsprost, Bo Larsson försökte få in ett genmäle på Dagens Nyheters ledarsida men fick besked att de inte publicerar sådant. Smedjan publicerar här ett debattinlägg av Bo Larsson angående DN:s journalistik.
Det sägs ibland att kyrkans röst alltför sällan hörs i samhällsdebatten och det är ofta sant, men skälet är inte alltid brist på vilja att få komma till tals. Det kan också vara så att en av landets största tidningar, Dagens Nyheter, en lördagsmorgon (26/2) låter nästan hela ledarsidan innehålla ett svepande generalangrepp på Svenska kyrkans bristande teologiska stringens och sedan inte ens vill ge utrymme för ett genmäle på tio rader. Skälet anges vara utrymmesbrist samt en kryptisk distinktion mellan ”ledare” och ”ledare”. Peter Wolodarski skriver:
”Vi publicerar sällan repliker på våra externa kolumnister eftersom vi tyvärr saknar plats på ledarsidan för den typen av debatt.”
Här uppstår ett Moment 22. Externa krönikörer som publiceras under vinjetten Ledare betraktas inte som det slags ledare som får bemötas, utan de kan innehålla vilka angrepp som helst utan att kunna motsägas.
Kolumnisten Lena Andersson ställer en rad grundläggande frågor om vilka teologiska bevekelsegrunder som ligger bakom Svenska kyrkans affischer ”Nej till rasism” och ”Ja till respekt” i Stockholms kollektivtrafik. Andersson menar att det bara är en vilja att vara alla till lags och allmän intellektuell tankeoreda som får en identitetslös kyrka att vädja till människor om att inte bry sig om de allvarliga saker som finns i den kristna idétraditionen: allmakten, allgodheten och teodicéproblemet.
Ja, det är värre än så! Här har någon medvetet ”rotat” i gudomligheternas ”fyndlåda” för att finna sådant ”fluff och puff” som kan snickras ihop till en oförarglig trosbekännelse.
Bakom affischerna finns emellertid en medveten reflektion som vill försöka formulera en adekvat teologisk ståndpunkt som med hygglig tankereda vill säga något om Gud idag, men den diskussionen vill DN inte släppa fram.
Ett för de flesta helt obegripligt publicistiskt finlir leder till att samtalet kring det som fyller hela DN:s ledarsida effektivt sopas in under mattan och det är inte särskilt hedrande för den öppna tidning som åtminstone jag trodde att Dagens Nyheter ville vara.
Bo Larsson
Stiftsprost i Stockholms stift
Ja, står man så naken och har fastnat med det profetiska skägget i brevlådan, så skulle jag också nekat er utrymme i DN (om jag var chef)!
Kampanjen är verkligen ett teologiskt bottennapp! Det blir pyrrhussegrar om ni fortsätter så där. De välvilliga flyter med, men innehållets sälta försvinner…
Allt gott
Mig synes den Svenska Kyrkans reklamkampanj som den sämsta sortens kampanj och de flesta indignerade röster som en skur av invektiv, utan någon som helst substans. Kyrkan har alldeles egenmäktigt manövrerat sig själv in i en besvärlig sits utifrån ett perspektiv att alltid vara till lags och alltid vara PK.
En trosriktning behöver lika lite som en politisk riktning vara PK. Då tappar man bara i trovärdighet och förtroende. En livsåskådning bör inte vara en vindflöjel utan ett fort som står i alla vindar.
Ingen vill vara en Vidkun Quisling.
Även om jag anser att Lena Andersson har en och annan poäng, tycker jag att det är svagt av DN att inte publicera Bo Larssons genmäle. Förträffligt av Smedjan att publicera detta debattinlägg.
Men jag är nyfiken på genmälet…
http://hakans-blogg.blogspot.com/2011/02/balansgangen-ar-svar.html
Tack Bo för din kommentar till DN:s ledare! Jag satte kaffet i halsen när jag slog upp tidningen i lördags och har funderat över Anderssons poäng med krönikan sedan dess. Varför blir hon så upprörd över en ”Nej till rasism”-kampanj? (och vad menar hon egentligen med ”ohederlig filosofi”?) Dessutom undrar jag varför DN anser att just hennes åsikter om den enskilda kampanjen är så viktiga att de tas in på ledarplats? Visst, Svenska kyrkan har liksom många andra äldre organisationer en del tunga saker i bagaget – men det tycker jag att man har gjort upp med på ett tillfredsställande sätt. Svenska kyrkan är inte ett fort (som Kristian Grönqvist kommenterar här på Smedjan) utan en levande kyrka som förkunnar Guds ord i dag. I den tid vi befinner oss i nu. Jag tycker att det är bra, och viktigt, att Sveriges största medlemsorganisation tar ställning mot rasism. Som medlem är jag stolt och glad över det. Vore det inte fantastiskt om fler organisationer och föreningar kunde göra samma sak? Slutligen tycker jag att Anderssons resonemang om polyteism är löjligt. Skulle vi svenskkyrkliga vara polyteister bara för att vi inte tror på att Gud gör skillnad på människor?
Som sagt, jag är förvånad över att krönikan togs in på ledarplats. Håller DN:s ledarredaktion med om det Andersson skriver?
Det sant att Gud inte gör skillnad på människor – alla är lika stora syndare.
Nya testamentets utgår från att människan till sin natur är märkt av ondskan. Därför måste hon få hjälp med sin befrielse.
Den kristna synen på människans natur är mörk och hopplös. Svenska kyrkan och dess Gud är besatt av tanken på den syndiga människan.
Själv har jag en ljus människosyn där alla föds i grunden goda och att livet är förnuftigt och underbart.
Det är dags att befria Gud och Svenska kyrkan från fördomar och självplågeri. Nu.
Det är spännande med alla spretande kommentarer kring DN:s journalistik och Svenska kyrkans tro. Det böljande samtalet visar hur viktigt det är att ge rum för många olika synsätt och det visar också att affischer i kollektivtrafiken är ett bra sätt att skapa debatt. Plötsligt twittras och bloggas det vilt kring Gud, tro och teologi.
Alla inlägg i är inte så nyanserade som man skulle önska i just ett öppet samtal, men om vi lämnar de grövsta påhoppen kring det profetiska skägget i brevlådan och teologiskt landsförräderi á la Quisling så är det bra att tro och människosyn diskuteras. En tro bör nog vara mer av vindflöjel än fort, eftersom den trygga tvärsäkerheten inne i det befästa fortet riskerar att leda till att det verkligen görs skillnad på människor innanför och människor utanför. Istället är just vinden, andens vind, en viktig dimension i teologin, som alltid är en färskvara. Den blir till i mötet mellan arv och samtid. Ordet ”tradition” kan både betyda att föra vidare och att förråda och alldeles tvärsäker på att man alltid har rätt bör man aldrig vara.
Däremot kan man ta sina samtidsvillkor på allvar och hysa oro över bristen på respekt för varje människas unika värde. När maktens militärer skjuter oskyldiga demonstranter i sina desperata försök att bevara ett orättfärdigt fort eller när slagord som ”Mångfalden förstör Sverige” klistras upp längs husväggarna, då behövs också andra handlingar och andra röster.
Inte för att vara ”politiskt korrekt” utan för att ta tron på allvar som en lyhördhet inför Gud som levande, närvarande och överraskande.
Bo Larsson
Till Bo Larsson,
Dina fraser är älskvärda men ändå mest högtravande nonsens. Men det är okey.
Svenska kyrkan är marknadsledande inom segmentet tröst, trygghet och gemenskap, en bransch där språket är känslosamt och tilltalande.
Din Gud är ”levande, närvarande och överraskande”. Vore det inte bättre om han var saklig, klar och probleminriktad?
Utgångspunkten för kristen tro är bekännelse och underkastelse. Så exakt vad vill du att jag ska bekänna? På vilket sätt krävs min underkastelse?
Och vad är problemet med människan?
Till Bengt Wikström,
Du ställer angelägna frågor:
- Vad är en kristen människosyn?
- Vad skall bekännas?
- Kräver Gud underkastelse?
Olika trostraditioner svarar på olika sätt, men för mig är den kristna människosynen varken pessimistisk eller optimistisk utan realistisk. Att vara människa är att vara såväl en potentiell ängel som en potentiell demon. Att födas till människa är att bli delaktig av tillvarons ofrånkomliga brustenhet. Det egna ansikte jag ser i spegeln förmår mycket gott, men det bär också andra drag. Inte bara hos dom som skor sig ekonomiskt på ett orättfärdigt sätt eller skjuter skarpa skott mot andra i sin iver att vara maktapparaten till lags. Utan också alldeles nära, i mitt eget liv.
Barn föds inte onda, men de föds till människor och att vara människa är att vara indragen i kampen mellan ont och gott. I den kampen vill Gud vara delaktig. Inte som enkla svar eller färdiga formler utan som en närvarande kraft när allt annat tycks tala däremot. Därför behöver bekännelsen inte vara något annat än en tillit trots allt och den lilla, lilla andningspausen mellan orden ”Jag tror …” och ”Hjälp min otro.”
Bo Larsson
Är inte livet alltid närmare än Gud?
Varför saknar du tilltro till livet? Varför känner du dig tvingad att söka hjälp utifrån?
Borde inte förnuftet staka ut gränserna för ett meningsfullt liv?
Människan kan bli rädd för ingenting; alltså är det fullt möjligt att hon kan känna sig älskad av just – ingenting. Religiösa känslor ska respekteras men inte uppmuntras.
Jag anklagar dig inte för någonting. Men kom ihåg att det är inte livets fel att du måste söka dig till tillvarons yttersta gränser för att få ro i din själ.
Är det inte bättre att ha en naturligt känsla för livet än en övernaturlig känsla av skuld och skam? Människan är född med en naturlig känsla för att handla gott. Ondskan är inte ett tillstånd i människans väsen utan snarare en brist på insikt. Förnuftet kan ge den kunskap och förståelse som krävs för att tygla ett bittert känsloliv. (Ondska är alltid ett stört känsloliv.)
Men glöm inte att förnuftet ska användas och inte tillbes!
En tanke, född av förnuftet, ger mer liv och mening än tusen religiösa trosbekännelser. Människans natur är positiv och kärleksfull. Den uppmuntrar vi bäst utan Gud.
Kristna har himmel och helvete att se fram emot. Vi andra har en framtid.
Det låter väl förnuftigt, inte sant?
Bengt!
Eftersom detta nu blir mer och mer av en brevväxling oss emellan kring relationen mellan förnuft och tro, så känns det naturligt att avsluta. Jag hyser den största respekt för din livshållning och har inget behov av att gå i polemik mot den. Samtidigt hoppas jag att du respekterar mitt svar om att min tro – så vitt jag kan förstå – varken vilar på rädsla, behov av underkastelse eller allmänt oförnuft. Den vilar bl a på en människosyn där det inte bara är brist på insikt utan en mängd av andra faktorer som bör göra oss oförmögna att se oss som enbart goda eller enbart onda. Det finns en ondska som snärjer oss. Inte en djävul med horn och bockfot utan en livets inneboende tragik som ingen av oss kommer undan.
Jag förväntade mig faktiskt inte ett svar från dig. Din omtanke hedrar dig.
Ditt språk visar att din tro bär och är övertygande. Du har min respekt.
Jag vill sluta lite skämtsamt men ändå med en grundton av allvar:
Jag är också djupt troende – jag tror på förnuftet!