Vad är det att vara folkkyrka i dag? Vilka är svenska kyrkans ”folk” och vad menas med att vara kyrka? Vad är kyrkans uppgift i dagens samhälle?  Under det här året håller Svenska kyrkans forskningsenhet och Seglora smedja seminarier på detta tema i fyra stift: Lunds stift, Västerås stift, Luleå stift och Stockholms stift. Nu inbjuder vi också till samtal och reflexion här på sajten. Först ut i debatten är Anne-Louise Eriksson, Svenska kyrkans forskningschef. Välkommen att kommentera och skriva du med!

En gång i tiden var nog folkkyrkans folk samma folk som lånade böcker i folkbiblioteket. De gick i folkskola och fick sina tänder lagade hos folktandvården.  Det fanns mycket som var fint med detta. Det som utvecklades till en vision om folkhemmet andades omsorg och kollektivt ansvar. Med hjälp av folkbildning och folkhälsa skulle samhället bli bättre. Mer jämlikt och mindre segregerat.

Visst fanns en baksida också. Sett i backspegeln är det lätt att kritisera den underliggande idén om att dana ett enhetligt folk. Men detta var före de stora folkförflyttningarnas tid. De flesta samhällen var, sett ur många olika aspekter homogena.  Vårt svenska samhälle var inget undantag. Den stora poängen var emellertid inte främst att skapa enhetlighet, snarare demokrati och rättvisa. Folkhemmets skola och bibliotek och hälsovård var till för alla. Det var en allmän folkskola och folkhälsa. Tillgänglig utan åtskillnad. För män och kvinnor, fattiga och rika.

Det är så jag vill tänka på folkkyrkan. Tillgänglig utan åtskillnad. För män och kvinnor, fattiga och rika, oavsett etnisk och kulturell bakgrund och tillhörighet. Men den tanken tycks i snabb takt allt mer förvandlas till en vision om Svenska kyrkan snarare än vad den kan sägas vara en aktuell beskrivning. Inte på grund av de sjunkande medlemssiffrorna – kyrkan kan vara öppen och till för alla även om inte alla vill vara med.

Det är alltid OK att tacka nej till ett erbjudande. Problemet är att Svenska kyrkan, inte bara till sitt namn utan också till sin gestalt, har förblivit så homogent svensk och medelklass trots att folket i vårt land utgör en allt brokigare skara som utmanar våra föreställningar om det svenska.

När Svenska kyrkans forskningsenhet i höstas inbjöd en grupp forskare och förtroendevalda till ett symposium om folkkyrkobegreppet fanns ingen entydig bild vare sig av vad Svenska kyrkan är idag, eller av vad den borde vara. Tanken på folkkyrkan var för några allt annat än självklar. Någon hävdade att begreppet folkkyrka kräver en radikalt förändrad förståelse av såväl begreppet ”folk” som ”kyrka”.  Någon annan att det teologiska samtalet ute i församlingarna skulle må bra av att man under en period tvingades använda andra ord och begrepp för att beskriva hur man vill vara kyrka än just begreppet folkkyrka.

Men där fanns också folkkyrkans försvarare som menade att Svenska kyrkans folkkyrkoarv kan frigöra resurser för den ständiga reflektionen kring hur kyrkan skall relatera till omvärlden, utan att vare sig tömmas ut i samtidskulturen eller definiera sig i strikt motsats till den.  Folkkyrkotanken är med andra ord öppen för många olika tolkningar. Den fråga vi behöver ställa oss är därför kanske inte den om vad folkkyrkan varit, utan vad vill vi att folkkyrkan skall vara?

Det ligger i vårt luterska arv att betona Ordet.  Men lutherska kyrkor riskerar ibland att istället kännetecknas av de många orden. Vi har betonat intellekt och förnuft framför känsla och praktik. Ortodoxi – rätt lära, snarare än ortopraxis – rätt praktik. Men kyrkan blir till genom Ordet, inte de många orden; av Guds tilltal.

Det är de kyrkans tror att Ordet en gång fick sitt historiska nedslag genom Jesus från Nasaret.  Så konkret, kroppligt och direkt är Guds tilltal. Vad som förenar kristna i nutid och genom historien är den gemensamma uppgiften att i varje tid och situation försöka förstå vad det är Gud ger oss, och vill med oss. Kyrkans folk har att tolka Guds tilltal med hjälp av en föränderlig tradition i vilken bland annat ingår bibelns vittnesbörd. Tolkningen sker alltid i förhållande till en föränderlig kyrklig lära och praktik och i förhållande till ett föränderligt samhälle och omgivande kultur.

Jag skulle därför vilja tala om kyrkan som en besvarande gemenskap. Genom den värld i vilken vi människor existerar som enskilda och församling, är vi tilltalade av Gud. Medvetet eller omedvetet svarar vi i varje ögonblick i ord och handling, genom lära och liv, på detta tilltal. Det gör alla. Men vad som gör oss till kristen kyrka är när människor, för det första, uppfattar tilltalet som Guds tilltal och för det andra, försöker formulera ett svar i gemenskap med alla dem som tror att Gud ger sig till känna med sin vilja och kärlek i Jesus Kristus.

Svenska kyrkan har sin enda grund i Guds tilltal, och tar gestalt genom en pågående reflektion över vad detta tilltal erbjuder oss, och vill med oss här och nu. Och i en folkkyrka erbjuds alla att vara indragna i denna reflektion och praktik.

Vi är sinsemellan rätt olika. Vi är män och kvinnor, gamla och unga. Vi har olika politiska uppfattningar. Vi tolkar bibeltexterna olika. Vi tror olika om Gud. Vi företräder olika människosyner och kunskapssyner. Det som förenar oss är Guds gåva och tilltal så som vi möter den i våra personliga liv och genom den svenskkyrkliga tradition i vilken vi ingår, och vår gemensamma reflektion och gestaltning av gåvans betydelse. Gränsen mellan oss och andra, kyrka och icke kyrka är med andra ord transparent och föränderlig.

Men hur öppen kan folkkyrkan vara utan att förlora all identitet? Utan väggar kan det inte heller finnas någon öppen dörr, inget att bjuda in till.
Och vilka är kyrkan? De döpta medlemmarna? De troende? De som är tilltalade av Guds Ord? Eller de som försöker formulera att svar?

Och varför är Svenska kyrkan svensk? Vore det bättre om kallade oss Sveriges evangelisk-lutherska kyrka? Och vad är egentligen kyrkans uppgift idag?

Anne-Louise Eriksson
Forskningschef, Kyrkokansliet Uppsala