Vad är det att vara folkkyrka i dag? Vilka är svenska kyrkans ”folk” och vad menas med att vara kyrka? Vad är kyrkans uppgift i dagens samhälle? Under det här året håller Svenska kyrkans forskningsenhet och Seglora smedja seminarier på detta tema i fyra stift: Lunds stift, Västerås stift, Luleå stift och Stockholms stift. Nu inbjuder vi också till samtal och reflexion här på sajten. Först ut i debatten är Anne-Louise Eriksson, Svenska kyrkans forskningschef. Välkommen att kommentera och skriva du med!
En gång i tiden var nog folkkyrkans folk samma folk som lånade böcker i folkbiblioteket. De gick i folkskola och fick sina tänder lagade hos folktandvården. Det fanns mycket som var fint med detta. Det som utvecklades till en vision om folkhemmet andades omsorg och kollektivt ansvar. Med hjälp av folkbildning och folkhälsa skulle samhället bli bättre. Mer jämlikt och mindre segregerat.
Visst fanns en baksida också. Sett i backspegeln är det lätt att kritisera den underliggande idén om att dana ett enhetligt folk. Men detta var före de stora folkförflyttningarnas tid. De flesta samhällen var, sett ur många olika aspekter homogena. Vårt svenska samhälle var inget undantag. Den stora poängen var emellertid inte främst att skapa enhetlighet, snarare demokrati och rättvisa. Folkhemmets skola och bibliotek och hälsovård var till för alla. Det var en allmän folkskola och folkhälsa. Tillgänglig utan åtskillnad. För män och kvinnor, fattiga och rika.
Det är så jag vill tänka på folkkyrkan. Tillgänglig utan åtskillnad. För män och kvinnor, fattiga och rika, oavsett etnisk och kulturell bakgrund och tillhörighet. Men den tanken tycks i snabb takt allt mer förvandlas till en vision om Svenska kyrkan snarare än vad den kan sägas vara en aktuell beskrivning. Inte på grund av de sjunkande medlemssiffrorna – kyrkan kan vara öppen och till för alla även om inte alla vill vara med.
Det är alltid OK att tacka nej till ett erbjudande. Problemet är att Svenska kyrkan, inte bara till sitt namn utan också till sin gestalt, har förblivit så homogent svensk och medelklass trots att folket i vårt land utgör en allt brokigare skara som utmanar våra föreställningar om det svenska.
När Svenska kyrkans forskningsenhet i höstas inbjöd en grupp forskare och förtroendevalda till ett symposium om folkkyrkobegreppet fanns ingen entydig bild vare sig av vad Svenska kyrkan är idag, eller av vad den borde vara. Tanken på folkkyrkan var för några allt annat än självklar. Någon hävdade att begreppet folkkyrka kräver en radikalt förändrad förståelse av såväl begreppet ”folk” som ”kyrka”. Någon annan att det teologiska samtalet ute i församlingarna skulle må bra av att man under en period tvingades använda andra ord och begrepp för att beskriva hur man vill vara kyrka än just begreppet folkkyrka.
Men där fanns också folkkyrkans försvarare som menade att Svenska kyrkans folkkyrkoarv kan frigöra resurser för den ständiga reflektionen kring hur kyrkan skall relatera till omvärlden, utan att vare sig tömmas ut i samtidskulturen eller definiera sig i strikt motsats till den. Folkkyrkotanken är med andra ord öppen för många olika tolkningar. Den fråga vi behöver ställa oss är därför kanske inte den om vad folkkyrkan varit, utan vad vill vi att folkkyrkan skall vara?
Det ligger i vårt luterska arv att betona Ordet. Men lutherska kyrkor riskerar ibland att istället kännetecknas av de många orden. Vi har betonat intellekt och förnuft framför känsla och praktik. Ortodoxi – rätt lära, snarare än ortopraxis – rätt praktik. Men kyrkan blir till genom Ordet, inte de många orden; av Guds tilltal.
Det är de kyrkans tror att Ordet en gång fick sitt historiska nedslag genom Jesus från Nasaret. Så konkret, kroppligt och direkt är Guds tilltal. Vad som förenar kristna i nutid och genom historien är den gemensamma uppgiften att i varje tid och situation försöka förstå vad det är Gud ger oss, och vill med oss. Kyrkans folk har att tolka Guds tilltal med hjälp av en föränderlig tradition i vilken bland annat ingår bibelns vittnesbörd. Tolkningen sker alltid i förhållande till en föränderlig kyrklig lära och praktik och i förhållande till ett föränderligt samhälle och omgivande kultur.
Jag skulle därför vilja tala om kyrkan som en besvarande gemenskap. Genom den värld i vilken vi människor existerar som enskilda och församling, är vi tilltalade av Gud. Medvetet eller omedvetet svarar vi i varje ögonblick i ord och handling, genom lära och liv, på detta tilltal. Det gör alla. Men vad som gör oss till kristen kyrka är när människor, för det första, uppfattar tilltalet som Guds tilltal och för det andra, försöker formulera ett svar i gemenskap med alla dem som tror att Gud ger sig till känna med sin vilja och kärlek i Jesus Kristus.
Svenska kyrkan har sin enda grund i Guds tilltal, och tar gestalt genom en pågående reflektion över vad detta tilltal erbjuder oss, och vill med oss här och nu. Och i en folkkyrka erbjuds alla att vara indragna i denna reflektion och praktik.
Vi är sinsemellan rätt olika. Vi är män och kvinnor, gamla och unga. Vi har olika politiska uppfattningar. Vi tolkar bibeltexterna olika. Vi tror olika om Gud. Vi företräder olika människosyner och kunskapssyner. Det som förenar oss är Guds gåva och tilltal så som vi möter den i våra personliga liv och genom den svenskkyrkliga tradition i vilken vi ingår, och vår gemensamma reflektion och gestaltning av gåvans betydelse. Gränsen mellan oss och andra, kyrka och icke kyrka är med andra ord transparent och föränderlig.
Men hur öppen kan folkkyrkan vara utan att förlora all identitet? Utan väggar kan det inte heller finnas någon öppen dörr, inget att bjuda in till.
Och vilka är kyrkan? De döpta medlemmarna? De troende? De som är tilltalade av Guds Ord? Eller de som försöker formulera att svar?
Och varför är Svenska kyrkan svensk? Vore det bättre om kallade oss Sveriges evangelisk-lutherska kyrka? Och vad är egentligen kyrkans uppgift idag?
Anne-Louise Eriksson
Forskningschef, Kyrkokansliet Uppsala
Tack Anne-Louise för en spännande text! Jag tar med mig dina tankar och frågeställningar. Det du skriver om att kyrkan måste kunna bevara sin identitet tycker jag är intressant -finns det inga väggar finns det inte heller någon öppen dörr.
En sak som jag tänker på med begreppet folkkyrka är att det kan finnas en poäng med att församlingarna runt om i landet är mer enhetliga. Att man som besökare vet vad man möter i kyrkan. Att man exempelvis som homosexuell känner sig lika välkommen i Stockholm och Göteborgs kyrkor som i mindre landsortskyrkor. Många bekanta, som inte är aktiva inom kyrkan, brukar bli förvånade när jag berättar om regnbågsmässor och mässor där församlingen bjuds in att diskutera predikan. Jag tror att det är viktigt att skapa sammanhang där människor känner sig inkluderade i kyrkans verksamhet.
Det är nödvändigt att ha väggar för att inte förlora kyrkans identitet, samtidigt är det viktigt att kunna bygga ut i takt med att samhället förändras. Kanske skulle
man istället kunna se kyrkan som en brunn, en mötesplats dit där ALLA som vill är välkomna?
Egentligen vill jag mest säga att det var en väldigt tänkvärd text. Tack!
Angelica! Din fundering kring svenska kyrkans enhetlighet är viktig. Just nu ser vi tydliga tendenser på att församlingarna runt om i landet utvecklas åt ganska olika håll. Det beror både på att församlingarna har så olika demografiska förutsättningar, men också på olika teologiska inriktningar. Det har sina fördelar, men också de nackdelar du antyder. Jag tror personligen att folkkyrkan är möjlig endast som den lokala församlingens gemenskap och solidaritet med sin omvärld. Men betoningen av den lokala församlingen innebär så klart en risk att enhetligheten går förlorad. Vad vi behöver är därför en gemensam vision och ett gemensamt samtal om vad vi är och vad vi vill. Och fram för allt: en god demokratisk ordning som värnar allas tillträde till samtalet om kyrkans nu och framtid.
Tack för ditt svar! Vill bara skriva en snabb kommentar och säga att jag stämmer in i det du skriver. Sen funderar jag lite kring den här gemensamma visionen som vi båda skriver om. Är det Kyrkomötet som du har i åtanke som forum, eller skulle man kunna inkludera fler medlemmar i samtalet på något sätt?
Ann-Louise, det jag ser som den stora utmaningen idag är inte först och främst att folkkyrkan är för öppen, utan att den riskerar att bli för exklusiv. Det pekar du så bra på när du säger att Svenska kyrkan (för-)blivit homogen svensk medelklass. Vill vi det? Om inte, varför satsar vi då på pilgrimsvandringar och ignatianska övningar, som i stor utsträckning attraherar övre medelklassens kvinnor? Det är inget fel på vare sig det ena eller det andra, men i mitt sammanhang, som består av etnisk ickehomogen arbetarklass med både män och kvinnor , så kanske kyrkan måste framträda i helt andra sammanhang, som har med dialog och rättvisa att göra.
Det är en utmaning är att ta till sig att kyrkan aldrig kan grundas på medlemmars eller deras tolkningars kvalitet. Jag tänker på teologen Reinhold Niebuhr, som envist framhöll att religiösa gemenskaper är särskilt benägna till den synd som det innebär att upphöja sina egna tolkningar till en evigt giltig sanning. Självklart möter Gud oss när vi samlas till gudstjänster och gemensamt försöker forma reflektion och praktik. Men att hävda att kyrkan exklusivt besitter en enda sanning och mening i de långt ifrån enhetliga sammanhang vi delar, är att förneka att Gud verkar i hela skapelsen. Om vi tror på Gud som skapare, så måste vi också se det som självklart att gott och meningsskapande liv växer också utanför kyrkorna.
Vid sidan om detta exklusivitetsanspråk finns det som jag vill kalla för den utbredda” -n”-sjukan i diskussioner kring kyrkors identitet. Man betonar den gudstjänstfirande församlingen, som samlas i högmässan. Där ska man dela gemenskapen och delaktigheten i kyrkan (en delaktighet, som när jag träffat på den inte handlat om inflytande, utan om socialisering). All denna användning av bestämd form singularis gör att många sammanhang då människor räcker ordet, evangelium, till varandra förminskas, och inte räknas in i det alltmer exklusiva sammanhang som anses vara ”kyrkan”.
I vår bekännelse står det att kyrkan är där evangelium rätt förkunnas. Om vi tolkar det i ”-n”-sjukans tecken blir konsekvensen att kyrkan tar gestalt i högmässan eller gudstjänsten och möjligen i diakonin. Om vi vågar lyfta blicken så framträder kyrkan istället överallt där människor, folk, svarar an mot Gud och räcker varandra evangelium precis där de är. Och då är väggar faktiskt i vägen.
Eva-Lotta Grantén, präst och forskare
När jag läser Anne-Louises och Eva-Lottas inlägg kan det uppfattas som om kyrkans identitet, eller åtminstone vår förståelse av kyrkans identitet, fortfarande är en fråga om öppenhet kontra tydlighet. Men jag anar också att båda vill nå bortom denna oändliga fråga genom att tala om ett annat begrepp, nämligen relevans. Hur kan Svenska kyrkan, en evangelisk-luthersk kyrka och folkkyrka, vara relevant för alla människor i en tid och i ett samhälle som varje dag blir mer och mer heterogent på flera olika sätt? Om det verkligen är så att Svenska kyrkan har en identitetskris, då tror jag att det är en fantastisk möjlighet att ställa de verkligt viktiga frågorna. En möjlighet att i dialog och ”i gemenskap formulera ett svar på Guds tilltal”, som Anne-Louise inbjöd till. Kan och vågar Svenska kyrkan vara precis så gränslös och generös som den ibland är och samtidigt vara skamlöst frimodig i tron på att Jesus är Kristus?
Lunds stift antog i slutet av förra året en ny vision med rubriken: ”Bottna i nåden, skapa i världen”. De orden säger två viktiga saker om kyrkans identitet. För det första är vi inte främst vad vi gör, även om resten av världen vill intala oss det, utan om vad Gud har gett oss genom sin son. För det andra berättar orden att den kristna kyrkan är en kyrka som är utsänd, att vi ska vara Jesu ”svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd”. En kyrka som alltid väljer de nödställdas, fattigas och utlämnades sida, en kyrka för folket – en folkkyrka. Fina ord och inte alltid en verklighet men likväl vårt hopp, hoppet som helt enkelt bara måste upprepas och spridas.
Som jag ser det är den stora utmaningen inte främst att folkkyrkan är för öppen eller för exklusiv, utan hur Svenska kyrkan kan vara relevant för alla människor. Kanske är vägen att vi återvänder till Ordet som en besvarande gemenskap, kanske ska vi identifiera oss starkare med främlingen. Tänk om det fösta steget mot vårt hopp är att vi återupptäcker kyrkans pilgrimsidentitet – en främling på väg – eller bibelns berättelser om gränslös solidaritet genom t.ex. Ignatius andliga övningar?
Tack Anne-Louise och Eva-Lotta för goda och insiktsfulla tankar och Seglora för att vi får möjlighet till dialog på er sida och jag ser fram emot vårt fortsatta samtal.
Tobias Blomberg, prästkandidat och teol. stud.
Några små tankar efter Eva-Lotta Granténs inlägg. ”Om vi tror på Gud som skapare, så måste vi också se det som självklart att gott och meningsskapande liv växer också utanför kyrkorna”. Exakt! Men varför då dra den motsatta slutsatsen att kyrkan är överallt där gott och meningsskapande liv finns. Gud verkar överallt i sin skapelse och en liten del av det verket sker genom kyrkan, och i den delen är kyrkans uppgift att vara just kyrka. Vår bekännelse säger inte att kyrkan är där ordet rent förkunnas. Den säger, åtminstone i just den citerade paragrafen, att ”kyrkan är de heligas samfund (eller de heligas gemenskap, communio sanctorum), där ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Den gemenskapen är kyrkans spelplan. Utanför den spelplanen verkar Gud på oändligt många andra sätt genom sitt skapande och förnyande ord.
Lars Eric Axelsson, präst på Killans bönegård
Många kloka tankar i alla texterna. Men behöver vi verkligen väggar för att upprätthålla identiteten?
Är inte identiteten Jesus-Kristus? Den identiteten kan väl inte gå förlorad bara för att vi öppnar upp och tar bort väggarna runt kyrkan och den kyrkliga verksamheten? Kanske vore det mer fruktbart att se kyrkan som en oändlig katedral med olika pelargångar och en mängd olika platser för gemenskap och tillbedjan – gudstjänst i alla dess former? Att försöka skapa en enhetlig kyrka tror jag är farligt, lika farligt som att försöka skapa en enhetlig mänsklighet…
Det är verkligen intressant att läsa de tankar som förs fram i det här samtalet om folkkyrkan. En sak som slår mig är att vi tycks ha så olika erfarenheter av våra möten med Svenska kyrkan, Därför betonar några av oss behovet av öppenhet medan andra värnar den tydliga identiteten. Det tål att fundera på varför det är så. Vem, vilka eller vad präglar Svenska kyrkan där just jag möter den? Det här var ju Angelica inne på redan i början av den här samtalssträngen.
När jag skrev om väggarnas nödvändighet för att det över huvud taget skall vara möjligt att tala om öppenhet, så var det verkligen inte för att motsätta mig tanken på en öppen folkkyrka. Men öppenhet förutsätter att det finns något att öppna; något att bjuda in till; en gemenskapboch ett sammanhang som kan vara öppet för alla som vill komma (och kanske gå).
Och om vi vill vara kyrka måste det sammanhanget präglas av Ordet (som blev kött), dvs av Jesus Kristus.
Om jag håller fast vid tanken att kyrkan blir till av Guds tilltal så måste det höra till kyrkans ”väsen” att leva med frågan: vad vill du oss nu Gud? Kyrkans öppenhet består då i att alla som vill erbjuds möjlighet både att tolka Guds tilltal och att formulera kyrkans svar. Men det betyder inte att några av oss (kanske anställda eller särskilt kyrkliga) generöst tillåter andra att vara med. Det betyder att eftersom Guds tilltal är riktat till alla, så behövs alla för att kyrkan på bästa sätt skall kunna höra och svara. Inte minst behöver vi hjälpa varandra att känna igen Guds tilltal. Med andra ord blir kyrkan en gemenskap kring Ordet vilket ger en sorts identitet (väggar) där alla efterfrågas som medlyssnare och medtolkare (öppna dörrar och fönster). Vad vill Gud oss nu? Och svaren formuleras kanske oftast bättre som en praktik och gemensam handling än som en lära.
Anne-Louise